Urban exploration med Roj Friberg

19 oktober 2010 av H. | 3 kommentarer · Bloggat

(Recension publicerad i UNT 18 oktober)

Det finns i alla fall en riktig konstnär kvar: de allvarligaste och hantverksskickligaste konstverk som gjorts i det här landet sedan Bergman och Sven Nykvist slutade filma uppstår i all tysthet på en liten gård utanför Veddige i Halland. Där har Roj Friberg sedan fyrtio år tillbaka suddat fram sina drömlikt fotografiska bilder.

Roj Friberg, Varv (detalj).

Det är märkligt att Friberg, nu 76 år, fortfarande är så okänd (enkätunderlag: 2 personer). Märkligt därför att hans bilder sätter fingret mitt i ett samtida nervcentrum. De är fyllda av den bittra romantik, den förtjusning i förfallande postindustriella miljöer som gått som ett välbekant stråk genom de senaste årtiondenas populärkultur: åldrade stenfasader, dystopiska landskap med ruiner av obegriplig teknologi. Inför hans bilder associerar man genast till H. R. Giger (schweizisk skräckkonstnär, känd för att ha formgett monstret i Alien). Men också till Tarkovskijs Stalker, till tusen och en webbsidor, och varför inte till all sönderbruten betong i Akira, Katsuhiro Otomos sex band tjocka serie om ett katastrofdrabbat framtida Tokyo. Den svarta valfiskstjärt som sticker ut genom ett fönster i en av Fribergs fasader kunde lika gärna vara ritad av den franske serietecknaren Enki Bilal, som gillar att lägga in sådana absurda detaljer i sina skönt framtidsslummiga stadsmiljöer.

Långt innan någon i Sverige hade hört talas om urban exploration hade Friberg målat vad det handlar om. (Urban exploration: att gå på upptäcksfärd i tunnlar, bergrum, nedlagda industrier och andra förfallande byggnader; se Jan Jörnmarks fotoböcker om övergivna platser.) Han gick redan på 70-talet omkring i ett eget nattlandskap med byggnader tunga av postindustriell mystik, drog fram dem ur mörkret, samtidigt som han alltid lyckades styra undan från den sentimentalitet som genren har lite för nära till.

Friberg, Commercial (detalj).

Friberg svärtar in sina stora pappersark med grafit och suddar sedan fram bilderna ur mörkret med ett eldrivet roterande suddgummi, fångar upp konturer som växt fram slumpmässigt, skrapar och lägger till. Den teknik han utvecklat är perfekt lämpad för att återge ytor och strukturer med fotografisk realism. I många av hans bilder är det just strukturerna och mörkret som är huvudsaken: gillar man sådant glömmer man honom inte. Man kan få nog av honom, känna sig instängd i en multnande salong där det snart blir svårt att andas, där det inte finns en skymt av rent dagsljus, men man återvänder och blir lika fascinerad igen.

Vad för slags strukturer? Berg. Men framförallt alla slags förfall. Han kan måla en stenmur så att man ser att den har börjat mjukna av förruttnelse, man skulle kunna köra in fingret någon centimeter, han målar människokroppar vars ruttnande kött har börjat förstenas, vittrande fasader, åldrad betong, oidentifierbart skräp, tapetmönster av sammetsmjuka mögelfläckar.

Han har tre huvudmotiv: fasader, folkmassor och gamla borgerliga salonger. När han målar sina smutsiga och föråldrade fasader, som kunde vara hämtade från ett imaginärt Prag, är han fotorealist på ett sätt som överträffar fotorealismen: här finns inget av det fotorealistiska måleriets irriterande stelhet. Han suggererar fram detaljer istället för att gneta fram dem, litar på den fläckighet eller kornighet som uppstår av sig själv. Han närmast lurar ögat att se fler detaljer än vad som finns där: titta närmare på sniderierna på den där rokokostolen, som du tycker är så skickligt återgivna. När han målar folkmassor släpper han all realism och drömmer mardrömmar om framvällande mängder av ansikten. Ansikten som grimaserande potatisar, eller utsmetade som på anamorfotiska målningar (något man var förtjust i under barocken: ställ en cylindrisk spegel på en förvrängd del av bilden och du ser en dödskalle). Man kan jämföra med Pilos lyckligtvis ofullbordade ”Gustaf III:s kröning” på Nationalmuseum, där de skisserade åskådarna fyller duken som skuggor, som spöken, som rök. Men också med Francis Bacon: hos båda finns en liknande kombination av det avsiktliga och det utsmetade, men Bacon är i mitt tycke slarvigare, syftar inte till samma intensitet (fast är det inte Bacons bekanta vrålande påve som skymtar i en tavelram i en av bilderna?). När han målar salonger är han som tråkigast.

Med tiden har Friberg övergått från svartvitt till färg. Det har hans bilder inte blivit gladare av. Hans färgskala påminner om ett hus som först brunnit, sedan blötts av regnet och börjat surna. När han målar skog finns det ingen friskhet i växtligheten. Solen står lågt, men det är inte höst, det är inte ens försurning, det är skog som drabbats av något som påminner om den numer sönderälskade H. P. Lovecrafts skräcknovell ”The colour out of space”.

Men vänta nu! Du pratar om fotorealism, men du måste erkänna att du inte kan peka på realismen någonstans om du går närmare bilderna. Hur får han bilderna att kännas fotorealistiska när det knappt går att hitta några realistiskt återgivna detaljer?

Jag tror att det till stor del beror på ljuset. I hans bilder finns fotografiets enhetliga ljus: hela scenen badar i samma ljus (en dålig målare färglägger varje föremål för sig, varpå bilden faller sönder). Friberg är suveränt skicklig på detta enhetliga ljus. Att han, om han vill, också kan plocka fram en erfaren krokitecknares kunskap om människokroppen gör förstås sitt till. Det syns inte minst i de åldrade manskroppar han målat på senare år.

Och allt detta har målats av en man som under största delen av sitt liv haft ett protesöga. När han var tolv lekte han och några kompisar med spränggranater, berättar Lars Nygren i boken Roj Friberg (Atlantis förlag), och han förlorade sitt vänstra öga i en explosion. Den 200-sidiga boken, med bilder från 60-talet fram till 2009, är en välkommen ersättare till den sedan länge utgångna 78-sidiga bok om Friberg som kom på Kalejdoskop förlag 1990. Men den som vill upptäcka Friberg bör framförallt inte missa den sällsynta chansen att se honom i original. Fram till 24 oktober pågår en stor utställning på Edsviks konsthall i Sollentuna med några av hans starkaste verk.

Tags:

3 kommentarer

  • 1 Gabrielle Björnstrand | 19 oktober 2010, 22:16

    Fint skrivet.
    Jag tycker något av det mest fascinerande, på sätt och vis också problematiska, med en konstnär som Friberg är att så mycket (av special “effekterna”, eller utseendet) hänger samman med tekniken, som – så vitt jag vet – är helt hans egen.
    Men jag ska se utställningen, innan jag funderar mer över det.

  • 2 H. | 20 oktober 2010, 11:26

    Varför är det problematiskt – så är det väl alltid? Form, innehåll, teknik hänger – i bästa fall – ihop och är svåra att separera från varandra.

  • 3 Gabrielle Björnstrand | 20 oktober 2010, 13:01

    Jo men, visst är det självklart…
    menade nog snarare att just den tekniken är problematisk i mina ögon, som en viss sorts yta, en struktur som aningen automatiskt genererar ett glidande, förfallande, ångestartat något.
    Han är bra, utan tvekan, men jag har alltid haft en mild skepsis mot de givna “effekterna”.

Kommentera