Lasse Berg och urmänniskan

11 mars 2011 av H. | 1 kommentar · Bloggat

Det är märkligt hur vår föreställning om de första människorna alltid har skiftat i överensstämmelse med tidsandan. Lasse Bergs jämlika, sociala och samarbetande urmänniska prickar av så gott som samtliga önskvärda egenskaper i en platsannons från 2011, möjligen med undantag för färdigheter i Excel.

Det finns ett andlöst ögonblick i Lasse Bergs nya bok om människans ursprung. Vi är så lika varandra att vår genetik tyder på att det har funnits en flaskhals i vår arts historia. På grund av en klimatförsämring i Afrika kan antalet människor för drygt 70 000 år sedan ha varit så lågt att vi var utrotningshotade. Inte långt därefter lämnade en liten grupp Afrika och hittade vägen in i Asien där Röda havet var som smalast. Alla nu levande människor utanför Afrika härstammar från denna grupp på ett par hundra till ett par tusen individer, skriver Berg.

Till Skandinavien nådde de första människorna för 13 000 år sedan, ungefär samtidigt som nästa stora steg i mänsklighetens utveckling inleddes i Mellanöstern: övergången till jordbruket. Skymningssång i Kalahari, uppföljaren till Gryning över Kalahari, handlar om vilka konsekvenser det fick. Jordbruket ledde till en befolkningsexplosion, och lade grunden till städer, civilisationer, krig, prästerskap och handel. Den som redan anar att Berg inte tycker att allt som jordbruket förde med sig var ett framsteg har gissat rätt.

Få saker är så fascinerande att läsa om som människans ursprung. Det är som om ursprunget innehöll en livsviktig, saknad pusselbit, som kommer att lära oss förstå oss själva och dessutom kan hjälpa oss att lösa vår tids stora problem. Vi måste bara hitta den där pusselbiten innan de sista spåren av vårt ursprung har utplånats från jordens yta.

Samtidigt är vår natur så svår att säga något definitivt om: människan är en unikt föränderlig och mångsidig varelse. Vi befinner oss långt ifrån det liv som är naturligt för oss, men även det är typiskt oss: det är vår natur att svika vår natur.

För att komma närmare människans ursprung har Lasse Berg sökt upp det naturfolk vars livsvillkor anses mest likna urmänniskans: san-folket i Kalahari. Besöken hos dem kallar han ”mitt livs lyckligaste arbetsperioder”.

Vi baserar så många värderingar och påståenden om människans natur på en serieteckningsversion av stenåldersmäns och -kvinnors hårda och våldsamma liv som är lika vetenskapligt exakt som Fred Flinta. Bergs beskrivning av san-folket upplöser alla sådana föreställningar.

Deras liv är varken hårt eller våldsamt. Några timmars samlande under avspänt småpratande räcker oftast för att föda gruppen; alla delar med alla. Detta är det nomadiserande samlarliv vi är biologiskt byggda för, menar Berg: den största delen av vår arts 200 000 år har vi levt på det sättet. Han är så förtjust i deras livsstil och matvanor att man undrar när han tänker lansera kalaharidieten.

För Lasse Berg kom syndafallet när människan blev bofast och började bruka jorden. Arkeologiska fynd ser ut att bekräfta hans bild. I jordbrukssamhällena hittar man skelett med förslitningsskador från enformigt arbete, med spår av undernäring, och kroppar som dödats i strid.

Den som är intresserad av det här bör också läsa Jared Diamonds Vete, vapen och virus, som Berg delvis bygger på. Diamond, professor i geografi vid University of California, tar ett svindlande grepp om de senaste 13 000 årens utveckling för att beskriva de förutsättningar som gett upphov till så olika samhällen på de olika kontinenterna.

Fast det är märkligt hur vår föreställning om urmänniskan har skiftat i överensstämmelse med tidsandan. Vid förra sekelskiftet, när patriarkala och krigiska värderingar var på modet, var också urmänniskan sådan. Historien påstods handla om hur starkare kulturer besegrade svagare, och varje avsteg från denna ordning innebar ett svek mot vår natur. Nu, när helt andra värderingar gäller, upptäcker vi att urmänniskan egentligen var jämlik, social och samarbetande. Urmänniskan prickar av så gott som samtliga önskvärda egenskaper i en platsannons från 2011, möjligen med undantag för färdigheter i Excel.

Schimpansen, som ofta fått spela rollen som människans närmaste levande släkting, och som därmed också fyllts med ett budskap om människans sanna natur, är en ganska aggressiv apa. På senare år har den holländske biologen Frans de Waal lanserat den fredliga och sexfixerade bonobon som en bättre apa att jämföra oss med: vi bör vara som bonobon, eftersom bonobon är som vi. Darwinister har blivit intresserade av att undersöka om empati och samarbetsvilja ligger i generna, eftersom det antas ge en evolutionär fördel. Vem skulle inte önska att urmänniskan var som Lasse Berg beskriver henne? Men det stämmer liksom lite för bra.

Trots dessa invändningar tror jag att Lasse Berg just nu är en av våra bästa populärvetenskapliga författare. Han skriver enkelt och entusiastiskt, utan att tappa bort nyanserna. Skymningssång är inte bara ett referat av läsekunskaper, han har träffat ledande forskare såväl som bushmän, och bland de många platser han besökt för att skriva boken finns den grotta i Sydafrika där de äldsta kända spåren av en mänsklig eld har hittats. Den tändes för 100 000 år sedan. På sätt och vis brinner den än.

_____

Lasse Berg
Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro.
Ordfront

(Publicerad i UNT 7 mars 2011)

Tags:

1 kommentar

  • 1 Magnus | 11 mars 2011, 14:20

    Några genetiker har upptäckt en tidigare och avgörande anlagsförändring på vägen från människoapor till människor: vi har inte längre små taggar eller ryggar på mannens phallus. Dessa “penile spines” finns hos chimpansen m fl arter, och de används trolighen för flera saker, till exempel som en anpassning till den kaotiska parningskampen där en hona rutinmässigt kan befruktas av hanne efter hanne.

    Aporna lämnar proppar av slem (eller någonting) i honans vagina för att försvåra vidare befruktningsförsök, men med hjälp av taggarna på manslemmen kan nästa flitige hanne rensa bort detta slem. Vad det innebär för honorna ska vi kanske inte tänka på, men människan skiljer sig ju från de flesta djur just i att vår brunst och attraktion inte alls är säsongbundna – och att sexualiteten har blivit ett medvetet odlat njutningsmedel…

    http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-12689692

Kommentera