10 kommentarer

• 1 Gabrielle Björnstrand | 19 oktober 2011, 19:49

  Det var nog i så fall Oscar Wilde ännu mer. Posör alltså. Men vad hjälper det? Han ger något lik förbannat.

  Självdistans är ett slitet ord, men ändå…det man först kommer att tänka på.

• 2 bernur | 20 oktober 2011, 20:58

  Jo, posör, kanske, eller att han koketterar med sitt elände. När jag var yngre blev jag ofta förvånad över att de där pessimisterna som jämt tjatar om hur eländigt allt lyckades bli så gamla.
  Vilket inte hindrar att jag gillar just Cioran, i rimliga doser. Eller jag gjorde det då, när jag var ung, alltså. Här i Jönköping prioriteras lite andra böcker på stadsbiblioteket …

• 3 Gunnar Strandberg | 20 oktober 2011, 22:19

  Trodde aldrig att jag skulle försvara Cioran, men jag tycker att du avfärdar honom lite för nonchalant.

  Jag har bara läst två verk av honom: På förtvivlans krön och Om olägenheten i att vara född, och där du finner ett poserande ser jag istället en fin drift med det egna allvaret och gnället.

  Min teori är att det du kallar svärtan är fullkomligt äkta, men att Cioran i samma stund som det svarta fäster på pappret får syn på sig själv, utifrån, bredvid, och återkopplar det milda leendet tillbaka in i orden.

• 4 H. | 21 oktober 2011, 07:24

  Med tonfall är det ju olika, de övertoner den ene hör hör inte den andre. Jag läste halva ”Om olägenheten …” och tröttnade.

• 5 Magnus | 21 oktober 2011, 12:13

  För att du uppfattar det som en roll som är alltför lätt att kliva in i, och alltför given att hylla – i alla fall numera? En del har ju uppfattat även Ian Curtis som en posör och gnällspik, han får väl räknas som rockens motsvarighet till les poètes maudits, och det inte endast för att han begick självmord. Jag hörde reaktioner av den arten ännu häromåret när ”Control” gick på bio, folk som inte visste något särskilt om Joy Division klippte till med att det var en sabla gnällspik till prettokonstnär i huvudrollen, är det meningen att man ska tycka synd om honom också? (nej, Corbijns film förutsatte inte att man skulle se honom som en enkel eller skuldlös person)

  Cioran har jag inte läst alls, och det kan givetvis vara så att han är en slags posör.

• 6 Gunnar Strandberg | 21 oktober 2011, 13:36

  Ja, så är det ju.

  Och tröttsamt, visst. Där är vi ense.

  Undrar hur det skulle vara att läsa honom på franska. Det sägs att hans språk är speciellt. (Efter ett par år i Frankrike övergav han tydligen sitt modersmål och skrev resten av livet endast på franska.)

• 7 H. | 25 oktober 2011, 16:31

  Jag är tydligen inte ensam om att misstro Cioran. Här är en (närmast överdrivet kritisk) recension, ursprungligen publicerad i Die Welt:

  http://www.signandsight.com/features/2137.html

• 8 Gunnar Strandberg | 26 oktober 2011, 16:17

  Som sagt, har ingen lust att försvara Cioran (speciellt inte mannen), men den där recensionen var ju lite enögd och snabb att dra ganska långtgående slutsatser.

  Ganska lite handlade om att bekräfta (din åsikt) att karln var en posör. Ju.

  Men visst, om vi vill kan vi avfärda Cioran på samma vis som vi kan avfärda Hamsun, Benn, Celine, och för den delen Nietzsche.

  Frågan är om vi vill det?

• 9 H. | 26 oktober 2011, 17:39

  Jag länkade inte för att bekräfta att Cioran var en posör utan för att jag tyckte att det var lustigt att en kritisk artikel om honom dök upp just när jag läste Sign and sight.

  Nietzsche har jag läst ännu mindre av, men vad man än kan anklaga honom för kan man inte gärna påstå att han hade nazistsympatier (se hans fördömande av idén om starka ledare här). Celine ska jag testa någon gång!

• 10 Gunnar Strandberg | 26 oktober 2011, 19:14

  Okej, missförstod.

Kommentera