Identiteten är en maffiafamilj

14 november 2011 av H. | 11 kommentarer · Bloggat

Den stora framstegsmotorn stannade på 70-talet. Där började den stämning av uppgivenhet, missnöje och pessimism som präglar vår tid. Vad fick vi istället? Det har klarnat för oss nu: vi fick identiteten. Och i det ögonblicket blev vi populister och reaktionärer, vad vi än föredrar att kalla oss. Vårt identitetstänkande är nämligen inte särskilt progressivt. Det vi menar med identitet påminner mest av allt om att gå med i en maffiafamilj.

Jag skriver i UNT om kriget mot moderniteten.

Tags:

11 kommentarer

  • 1 Magnus | 21 november 2011, 00:32

    Bra inlägg. En stor del av ”intelligentsian” (för att låna ett överambitiöst ord från en helt annan epok) har i princip gett upp tanken på allmänna, etiskt motiverade rättigheter, på att det är medborgarens integritet och långsiktiga frihet som ska värnas och att politiken och offentligheten kan vara sätt att forma en framtid värdig oss alla. Inte vill man argumentera heller utifrån en position där man har del i samma ‘demos’ som alla andra, från förortsalkisar till pensionärer, och där det är innehållet i det man säger som räknas snarare än ens snygga hår eller taskiga barndom. Nej, hellre då satsa på att framställa sig som en person alla måste lyssna på därför att denna individ är så cool och enastående – och dessutom kanske råkar ha en stor bildbyline någonstans.

  • 2 Magnus | 22 november 2011, 13:09

    Etiskt eller fördragsmässigt grundade rättigheter, kan jag nog emendera till i den förra kommentaren.Etik kan förstås vara grundad på litet olika sätt och den yttersta grunden för politiska, sociala och mänskliga rättigheter är en debatt för sig, men historiskt sett har det oftast krävts någon slags etiska vädjanden för att hålla samman en offensiv för rättigheter. Min poäng är att man normalt inte har kunnat köra bara på ett öppet ”vi ska ha’t därför att vi kan ta’t” eller ”vår stolthet kräver det”, och dessutom har det funnits en förståelse för sambandet mellan samhällskontrakt och rättigheter. Idag ersätts det ofta av att man bara säger ”vi ska ha allt de andra har och litet till” eller gör lösa hänvisningar till speciella skäl att man ska ha speciella förmåner. Samtidigt som NIMBYismen grasserar.

  • 3 Iggy Drougge | 24 november 2011, 17:59

    Det är därför jag är så glad att jag är vit medelklassman och slipper ha någon annan identitet än min egen.

  • 4 H. | 9 december 2011, 14:31

    Hur blev folk från medelklassen så identitetslösa – och vad var de innan de blev det?

  • 5 Gabrielle Björnstrand | 9 december 2011, 16:19

    Gamla goda tips: Makt och massa (Canetti)
    samt Den ensamma massan, av du vet vem, och Den narcissistiska människan av, jag minns inte vem; jo, Christopher Lach (sa Google).

    Inget svar, flera svar.

  • 6 H. | 9 december 2011, 19:28

    Har du verkligen läst ‘Massa och makt’? Den lär vara oläslig. Hans memoarer är däremot en nästan manisk läsfest.

  • 7 Gabrielle Björnstrand | 9 december 2011, 22:24

    Låt oss säga så här; jag har läst ”i” Massa och makt.
    Varvid – kanske rätt självklara – väsentligheter om politik och suggestion blir tydliga. Hans självbiografier var onekligen mer…fjong på.
    Kanske för att Canetti, som så många som vill undervisa, inte undgår en ton av jag-vet-bäst-ton.

  • 8 Iggy Drougge | 15 december 2011, 18:01

    Innan medelklassen blev identitetslös medelklass var den borgarklass och hade något att identifiera sig gentemot.

  • 9 H. | 16 december 2011, 00:23

    Och innan dess?

  • 10 Magnus | 16 december 2011, 15:41

    Jag tror att Iggy har alldeles rätt i att den svenska medelklassens offentliga anonymitet, dess svaga närvaro i litteraturen, i politiken (Alliansen har knappast några egna politiska tänkare eller någon reflexion över vad man gör, de har bara en slags blind pushighet, naiv ekonomism och en känsla av att vara i pakt med tidens PR-mässighet – och på 60-,70-, 80, 80-talen fanns det knappsst något egenvuxet tänkande på den borgerliga sidan; ideologiskt var de mest bara reaktiva gentemot sossar och kommunister), i – _historien_, den frånvaron har att göra med att de inte har något att tydligt identifera sig mot, att ta spjärn mot, att brottas med. Och den här medelklass undviker aktivt situationer där något sådant skulle kunna blottas, där de skulle kunna få reda på något eller något i deras livsstil, vanor, ekonomi, övertygelser på allvar skulle sättas på spel.

    Om du frågar en svensk medelklasskille vilka strider i det förflutna som har varit viktiga att vinna, som har varit verkligt formande upplevelser eller steg för hans grupp, hans klass, så skulle han svara, tänker jag mig, ”kampen för att bli av med TV- och telefonimonopolen, för att kunna se vilka tv-program vi vill – och så FRA-striden, för att kunna ladda ner och säga vad vi vill”. Det är den nivån, bortom det har de flesta ingen känsla av att det finns en historia som har format dem, eller av att ”jag vet ju var jag står, vilkas språk jag talar, vilkas tankar jag delar”. Och så här har det varit länge, även om det väl accelererat de senaste tjugo åren.

  • 11 Gabrielle Björnstrand | 16 december 2011, 18:23

    Magnus; bitter brew, might be true.

Kommentera