Thinking the twentieth century

23 mars 2012 av H. | 5 kommentarer · Bloggat

Jag hade kunnat lista alla samtalsämnen och ändå missat poängen. En recension ska vara något annat än ett referat, och det värdefulla med Tony Judts och Timothy Snyders samtalsbok är inte bara vad som sägs, utan hur det sägs. Judt hade den där sällsynta förmågan att beskriva en ideologi eller en intellektuell miljö – helt oavsett om han själv sympatiserar med den – så tydligt att läsaren tycker sig upptäcka hur det kändes att vara en del av den.

Jag skriver om Judts och Snyders Thinking the twentieth century i Expressen.

I fjol skrev jag om Judts båda böcker Illa far landet och Minneshärbärget i UNT.

Tags:

5 kommentarer

  • 1 Gabrielle Björnstrand | 24 mars 2012, 15:35

    Bra artikel Håkan: Men hur gör man – de där koncisa nyanserna. (Det liknar måleri, säger jag en smula okoncist; alltås ofta ett brutalt konstaterande, som följs av en uppluckrad ton, som följs av ett plötsligt neddykande ljus, å så) Antar att fortsättning följer.
    Jag tror den där boken är värd en längre essä…

  • 2 H. | 26 mars 2012, 19:52

    Skippa essän, läs boken direkt! Eller något annat av Judt, som Illa far landet. Många av hans artiklar för New York Review of Books finns gratis åtkomliga.

  • 3 Gabrielle Björnstrand | 26 mars 2012, 21:44

    Bra råd. Jag tror en viss Gunnar Pettersson tjötat lite om den här mannen också.
    Men, hursom, det du skrev gjorde mig om igen intresserad.

  • 4 Gabrielle Björnstrand | 26 mars 2012, 23:15

    Och nu läste jag din tidigare artikel: Där finns ju det mesta som behöver sägas.

  • 5 Magnus | 1 april 2012, 02:04

    Vid orden “Det falska nyanserandet säger “det här är faktiskt väldigt komplext” men suddar ut skillnader och kategorier till en grå dimma; dess syfte är att göra det omöjligt för oss att utveckla något som helst omdöme” ser jag Per Svenssons namn på en blinkande mental neonskylt: Per och hans många epigoner/lärlingar. Men det kunde förstås lika gärna stått Jonas Thente eller något annat namn, den sortens halvplojiga, skruvade svada (och dess begränsade repertoar av argument) uttrycker bara ett medialt mode och en vilja att vara till lags i ett rätt syrefattigt rum men samtidigt försöka framstå som djärv, cool och farlig.

Kommentera