Tekniken kan inte längre bilda metaforer

22 augusti 2012 av H. | 4 kommentarer · Bloggat

När vi använder en dator eller en mobiltelefon klickar vi på ikoner som föreställer kuvert, kugghjul, förstoringsglas eller skiftnycklar, det vill säga symboler av fördigitala föremål. Den moderna tekniken har förlorat förmågan att generera användbara bilder av sig själv. Och det lustiga med det är att Karl Kraus  formulerade detta redan 1917. (Artikeln skrevs för GP, men är inte tillgänglig på nätet, därför har jag lagt upp den här)

_____

För ett tag sedan bytte jag dator och skaffade den senaste versionen av Word: Word 2010. Jag hade läst att Word hade fått ett radikalt nytt utseende jämfört med mitt gamla Word 2000, men längst upp till vänster kände jag genast igen en gammal bekant. Ikonen för ”spara” är fortfarande en diskett, trots att det inte på länge har gått att köpa en dator som tar emot disketter (Apple introducerade sin första dator utan diskettfack 1998).

Några exempel till på samma sak. Om jag får ett SMS visar min mobiltelefon en bild av ett oöppnat kuvert. Vill jag mecka med inställningarna i datorn eller telefonen ska jag klicka på ett kugghjul eller en skiftnyckel. Vill du spela upp en video från hårddisken? Klicka på en filmremsa med perforeringshål. Spela in ett videoklipp med telefonen? Klicka på en filmkamera med bulliga runda magasin – av allt att döma samma typ av kamera som Chaplin använde för att spela in Guldfeber 1925. Och symbolen för makron i Word 2010 är en gulnad skriftrulle – ett lagringsmedium som varit föråldrat sedan den bundna boken slog igenom något århundrade efter Kristi födelse.

Den teknik vi använder har förlorat förmågan att generera användbara bilder av sig själv. Istället interagerar vi med den med hjälp av visuella rebusar som bygger på fördigital mekanik: skiftnyckeln, kugghjulet, bländaröppningen från en kamera. Förberedelserna för den här artikeln fick mig att komma ihåg hur det var att lära sig använda en dator för första gången. Det som gav datorn dess säregna ”smak” var att den passade så bra ihop med amerikanska serietidningsversioner av en teknologi vi övergivit för länge sedan: timglaset, skriftrullen.

Sparar jag något hamnar det inte på en diskett utan på en SSD-disk – och hur gör man en meningsfull ikon av den? Det skulle bara bli en grå rektangel. Vill jag göra en symbol som betyder ”ring ett samtal” kan jag inte gärna använda en bild av en knapplös smartphone. Det skulle bara bli ännu en rektangel. Men en telefonlur går bra – ett stycke teknik vars form frystes någon gång på 1960-talet, när telefoner fortfarande hade nummerskiva. Alltså trycker man på luren för att ringa med sin pekskärmstelefon – hur underligt är inte det? Tänk er om företag som tillverkade CD-spelare hade varit tvungen att förse dem med en avbildning av en trattgrammofon.

Å andra sidan är det här förstås inte underligt alls. Människokroppen är gjord för att förstå – och interagera med – en värld av tredimensionella föremål. Mekanik är intuitivt begriplig för handen och ögat. Allt vi gör med en dator är däremot abstraktioner – om jag söker eller spar något händer inget annat än att elektroner strömmar genom datorns kretsar. Därför behöver vi datorprogram som efterliknar fysiska föremål, om det så bara handlar om en pixlig okej-knapp att trycka på. Och hur tacksam är inte hjärnan över en simulerad knapp! Med Windows 98 upptäckte jag hur mycket jag tyckte om att få trycka på en knapp, om än i andra hand, via skärmen, och hur viktigt det var att få visuell respons – att det syns att knappen växlar till intryckt läge. Det finns naturligtvis inget givet sätt att koppla en viss process inuti datorn till ett visst vardagsföremål. Vill jag söka ska jag ibland klicka på en kikare och ibland på ett förstoringsglas (som i ett annat program betyder ”zooma”). Äldre versioner av Windows illustrerade ”sökning pågår” med en ficklampa.

Det finns för övrigt ett program som har drivit den här efterbildningen av äldre teknik till mästerskap: Reason, en svensk virtuell musikstudio.  I Reason kopplar man ihop syntar, trummaskiner och effektboxar med hängande, färggranna kablar. Man vrider på rattar och trycker på knappar. Det är intuitivt, överskådligare än menyer, fast en aning omständigt så länge man måste använda mus för att vrida på reglagen. Reason är som gjort för en högupplöst pekskärm som gör att man kan släppa musen och använda händerna igen.

Det här kan se ut som ett modernt fenomen, men Karl Kraus satte fingret på det redan 1917. ”Det borde ge oss en insikt om teknikens natur”, skrev han, ”att den inte klarar av att bilda några nya talesätt, utan håller mänsklighetens mentalitet kvar i ett tillstånd där vi inte längre klarar oss utan de gamla.”

Kraus var en besatt österrikare som fram till sin död 1936 gav ut tidskriften Die Fackel i Wien. Han skrev den ensam; ett par år efter starten gjorde han sig av med alla andra medverkande, eftersom de, förklarade han, ”stötte bort de läsare som jag vill förlora själv”. (Till de läsare som inte lät sig stötas bort så lätt hörde Freud, Wittgenstein och Walter Benjamin.) Kraus brukar beskrivas som satiriker, och som sådan var han en av 1900-talets vassaste. Han fyllde sin tidskrift med dräpande citat och skärpta iakttagelser, blandade kort och långt, briljanta aforismer med grafomaniskt självrättfärdigande drapor. Men jag har blivit allt mer intresserad av honom av ett annat skäl. Läser man honom idag framstår Kraus som en förvånansvärt insiktsfull mediekritiker. Det han skrev om hur massmedier och reklam korrumperade språket kommer kanske till sin fulla rätt först i vår tid.

Det jag har försökt beskriva här ovanför hade tidningarna, den tidens massmedia, redan gjort med språket, enligt Kraus. Vi lever i ”en tid som aldrig kommer att vara i stånd att skapa några nya ornament och fraser utifrån sitt eget innehåll”, skrev han, istället har vår tid blivit förtjust i att bära en tidigare epoks ornament och talesätt som prydnad, ”desto hellre ju längre bort från deras innehåll den har avlägsnat sig”.

I denna åtskillnad ligger en risk. Så länge de uttryck vi använder tvingar huvudet att föreställa sig vad händerna ska göra känner vi förhoppningsvis också ett visst motstånd mot de allra grövsta illdåden. När folk använder föråldrade fraser för att tala om modern teknik kan däremot vilka grymheter som helst uppstå. Den nationalistiska retoriken inför och under första världskriget var full av sådana fraser, och Kraus använde sin tidskrift för att synliggöra dem. Folk talade om att ”gripa till svärdet” när de i själva verket funderade på att fylla fiendernas skyttegravar med stridsgas, skrev han.

Till skillnad från många andra insåg Kraus vilka grymheter ett modernt krig skulle föra med sig och var emot första världskriget från dag ett. Samtidigt kan man säga att han behövde kriget: med första världskriget fick han äntligen ett ämne vars format matchade hans satiriska förmåga, i motsats till det lokala wienskvaller han inlett sin karriär med. Fyra månader efter krigsutbrottet hade han redan sin mediekritiska analys klar: medias skildring av en händelse har blivit viktigare än händelsen själv, tidningsartikeln är den verkliga händelsen.

Den moderna tekniken kommer inte att kunna ge upphov till några nya talesätt, slutade Kraus sin korta text från 1917. Istället kommer gamla talesätt av typen ”gripa till svärdet” att leva kvar och ge upphov till den moderna tidens krig och katastrofer: ”Vår tid är inte frasbildande utan frasfylld, och just därför, på grund av dess olösliga konflikt med sig själv, måste den gång efter gång gripa till svärdet.”

Så illa behöver det förstås inte gå bara för att vi spar wordfiler genom att klicka på en diskett. Kanske kan man tänka sig att de anakronistiska symbolerna – det igenklistrade kuvertet, kugghjulet, telefonluren – lever vidare och blir ett slags ideogram, ungefär som kinesiska tecken. Alla som ser dem vet genast vad de betyder, trots att ingen på flera generationer har använt de fysiska föremål de ursprungligen refererade till. Till sist har vi glömt att symbolen telefonlur syftade på något annat än en idé, att den en gång var ett redskap man kunde hålla i sin hand.

Tags:

4 kommentarer

  • 1 Gunnar | 23 augusti 2012, 09:41

    Jag tänker på den där av/på-symbolen som ser ut som en stekpanna uppifrån – är den också ”fördigital”? Och sen då floppydisken för att ”save to disk”, den är ju så efterdigital den vill bli, eller? Eller jag kanske bara gnäller?

  • 2 H. | 23 augusti 2012, 09:51

    Äh, du gnäller inte!

  • 3 Gabrielle Björnstrand | 23 augusti 2012, 14:42

    Helt pixlad tror jag kan ersätta totally nuts!

  • 4 Magnus | 24 augusti 2012, 11:27

    Bra och tankeväckande. En rent teknisk sida av det här är ju att maskiner i nutiden blir allt mer icke-specifika till sina fiunktioner. En bil, en gammaldags telefon (före 1980) eller en vinylgrammofon gör i grunden bara en enda sak, men datorer, tv:ar och annat har idag många inbyggda funktioner och fler blir det, medan designen blir allt mer inriktad på det snygga och slätpolerade.

Kommentera