Andrei Plesu och toleransen

16 oktober 2012 av H. | 7 kommentarer · Bloggat

I våras lyssnade jag på den rumänske författaren Andrei Plesu, som höll ett föredrag om begreppet tolerans, ett begrepp han menar att vi handskas alltför lättvindigt med. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, men det visade sig vara det bästa jag hört på länge: Plesu hade den sällsynta förmågan att blanda filosofiskt skarpsinne med citatvänliga oneliners. Sent omsider fick jag tag på en tyska utgåvan av hans föredrag och skrev den här understreckaren i SvD:

Plesu och toleransen

Det har blivit vanligare än någonsin att möta folk från andra länder, börjar Plesu. Det betyder inte att vi har lärt oss förstå dem bättre. Vi har bara lärt oss glida på ytan: ”Vid ett första ögonkast ser det ut som om vi har att göra med ett framsteg för civilisationen. Kommunikation är möjlig även utan kunskap om den andre.” Han fortsätter:

”Djupare sett handlar det om en väsentlig betydelseförskjutning av begreppet ’tolerans’. Det betecknar inte längre ett accepterande av ’det annorlunda’, av en avvikande åsikt, utan helt enkelt ett (vänligt och välvilligt) ignorerande av den andres åsikt, ett avskaffande av skillnaden som skillnad.

Av det följer a) att jag inte behöver förstå dig för att acceptera dig och b) att jag inte behöver diskutera med dig för att ge dig rätt. Med andra ord är jag överens med något jag inte förstår, och jag är principiellt överens med något som jag inte är överens med. Du har rätt till din åsikt. Jag respekterar den. Jag har rätt till min åsikt och förväntar mig att den respekteras. Någon dialektik behövs inte. Den ömsesidiga toleransen slutar med ett universellt, fredligt, förhoppningsfullt leende tigande. Ett tigande inför vilket en dialog bara skulle innebära en oönskad störning.”

Tags:

7 kommentarer

  • 1 Magnus | 17 oktober 2012, 14:38

    “Så länge folk inte börjar sno varandras grejor eller man behöver kalla in polisen så är det väl typ inget problem…”

  • 2 István | 17 oktober 2012, 22:37

    Tolerans är ofta en von oben attityd. Jag klappar någon välvilligt på huvudet och säger: “Du får finnas lille vän.”
    Jag skulle vilja ställa ordet empati mot ordet tolerans. Empati kräver nån sorts möte, beblandning, ett verkligt förhållningssätt.

  • 3 Gabrielle Björnstrand | 17 oktober 2012, 22:53

    Likgiltighet alltså.

    Jag hade en liten bok i hyllan av Plesu som hette “Tårarnas gåva”. Mycket godsint och filosofisk. Lyckades bara läsa halva tror jag, sen försvann den i någon omflyttning av bokhyllor. Jag tipsar – och letar.

  • 4 H. | 18 oktober 2012, 11:42

    “Tårarnas gåva” har jag bara hört gott om, men jag har inte läst den!

    István: det är ofta som du säger. Nedlåtande människor kallar sig gärna toleranta – men de skulle lika gärna kunna få smak för att kalla sig empatiska. Både tolerans och empati är bra, men det gäller att gå bortom orden.

  • 5 Jon Brunberg | 29 oktober 2012, 14:02

    Mycket intressant artikel i SvD (får lust att replikera på min egen blogg). Själv har jag en annan syn på vad tolerans är (och kan vara) – mer som en öppen dörr mot “annanheten”, eller det som vi i grunden ogillar, som kan innebära ett möte på jämlika villkor eller inte – med empati eller ignorans. Tolerans är mao inte synonymt med empati som jag ser det, tolerans skulle snarare kunna ses som en plattform som underlättar möjligheten till ett empatiskt och jämlikt möte. Jag har skrivit mer om detta här: http://maktverktyg.blogspot.se/2011/11/om-tolerans-och-makt-del-2-ar-tolerans.html

  • 6 H. | 29 oktober 2012, 14:12

    Tack för din kommentar! Det är uppmuntrande att artiklar lever vidare på det här sättet.

    Lite sval likgiltighet människor emellan är ibland inte så illa det heller.

  • 7 Jon Brunberg | 29 oktober 2012, 14:42

    Vissa artiklar är värda att leva lite längre – inte minst om man är extra intresserad av temat.

    Man kan väl påstå att de flestas möjlighet till empati är begränsad av praktiska skäl – men att man kan utveckla den – och att det är en längre väg från intolerans till empati än från tolerans.

    Ex. om jag går på en buss så går jag ju inte fram till var och en av mina medpassagerare och kramar om dom och frågar hur deras familj mår och om jag får bjuda på middag. Jag försöker inte heller kasta ut de som är annorlunda än mig som jag skulle om jag vore intolerant. Jag är tolerant men likgiltig. Men om någon ramlar i bussen och skadar sig eller frågar hur det är med mig kan min empati snabbt väckas till liv.

Kommentera