Den självgenererande nordiska konflikten

10 juni 2014 av H. | 10 kommentarer · Bloggat

(Publicerad i norska Klassekampen 7 juni 2014. Eftersom artikeln inte finns på nätet hos dem har jag lagt upp den här.)

En fördomsfull och självbekräftande konflikt har börjat uppstå mellan de nordiska länderna. Först mellan Danmark och Sverige, och sedan något år tillbaka även mellan Sverige och Norge. Ni vet säkert vad jag syftar på. Danskar och norrmän tror att det råder politiskt korrekt åsiktsförtryck i Sverige och svenskar tror att danskar och norrmän är på väg att bli rasister. Det är som om konflikten finns färdig i folks huvuden redan innan det har hänt något, och varje liten debatt, varje liten irritation som uppstår ses omedelbart som en bekräftelse på en större, underliggande fiendskap.

I höstas ville tre norrmän – Kristin Clemet, Ketil Raknes och Øyvind Strømmen – svara på en artikel om norsk rasism som Henrik Arnstad skrivit i Dagens Nyheter (14/10 2013). Tidningen krånglade med att ge dem replikrätt och hanterade situationen dåligt, men istället för att vi fick en debatt om redaktionens bristande professionalitet, uppfattades det från båda håll som en konflikt mellan länderna Norge och Sverige. ”’Norge’ har inte replikrätt”, skrev DN:s kulturchef Björn Wiman i en kommentar (24/11 2013; Clemet kommenterar här).

Danska skribenter verkar ha betraktat de svenska reaktionerna på Yahya Hassans diktsamling med hökögon, beredda att slå ner på minsta fel. Hittar de en enda recension de inte är överens med (nämligen Athena Farrokhzad i Aftonbladet 22/1 2014) uppfattas den genast som ett bevis på ”en skræmmende svensk virkelighedsfornægtelse”, som Mads Kastrup skrev i Berlingske (14/2 2014). Varpå svenskarna i sin tur får ännu en anledning att skaka på huvudet åt danskarna. Varje sådan småsak förstärker det man redan vet om de andras nationalkaraktär: Såna är de!

Det ger en märklig, lätt surrealistisk känsla att stå lite vid sidan av detta och se hur den ömsesidiga lusten att tro det värsta om de andra börjar accelerera. Stämningen mellan de nordiska länderna påminner snart om en av mina favoritsketcher i TV, från brittiska ”The day today” (1994, finns på Youtube). Inom ett par minuter får nyhetsuppläsaren Chris Morris två länder att förklara krig genom att hetsa deras ministrar mot varandra: ”Hörde du vad han sade om er! Hur tänker ni svara på det?”

Jag skulle vilja bryta den här tendensen om jag kan. Den innehåller så mycket okunskap. I en typisk debatt om dansk och svensk nationalkaraktär, mellan Berlingskes Mads Kastrup och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri (Berlingske 14/2 2014), skrev Kastrup att svenska journalister ägnar sig åt att putsa på den nationella fasaden istället för att visa på landets sprickor och problem. Han verkade inte känna till att Maciej Zaremba i snart trettio år har gjort just detta: han har en sällsynt känsla för det svenska samhällets dolda smärtpunkter och hans essäistiska reportage, publicerade i DN, får alltid stort genomslag.

De som kritiserar den svenska konsensusmentaliteten kan inte ha hört talas om de senaste årens stora kulturdebatter, som när Jens Liljestrand kritiserade de vänsterintellektuellas klasshatsromantik (DN 28/4 2012). De kan heller inte ha läst Robert Hannahs uppgörelse med hederskulturen (DN 19/8 2013) eller Jonas Thentes artiklar om identitetspolitiken (senast i DN 22/5 2014), för att nämna tre exempel från en tidning som brukar symbolisera den svenska korrektheten.

I Sverige råder inte konsensus utan något värre: vi har en situation där folk är djupt osams, men där varje grupp isolerar sig från varandra och vägrar tala med sina meningsmotståndare. Alla sådana grupper, från högern till vänstern, känner sig hotade och trängda och reagerar som man gör i det läget: ingen har råd med det minsta självkritik eller med en saklig debatt.

Okunskap och fördomar finns också från svenskt håll. Sverige är ett djur som lyckas vända ryggen åt tre håll samtidigt: mot Finland, Norge och Danmark. Priset för den ”främsta” svenska artikeln i den här genren måste nog tilldelas Martin Aagård. I Aftonbladet skrev han att det inte fanns något som man ”ens med största vilja skulle kunna kalla ’norsk kultur’” när ”nationalistiska akademiker” i mitten av 1800-talet konstruerade ”det påhittade språket ’nynorska’”, samt att ”den norska kulturen skapades med blod och deportationer” (18/1 2013).

Den nya nordiska fiendskapen är en oroande tendens eftersom den går i linje med den växande fördomsfullhet och hätskhet som kan iakttas överallt i Europa, såväl inom länder som mellan dem. I Skandinavien borde vi känna varandra lite bättre än så. Det intresse och den kunskap om svenska förhållanden som jag har mött i Norge, senast på litteraturfestivalen i Lillehammer, kunde många svenskar lära sig något av – också jag själv. Vi behöver självklart inte vara överens om någonting bara för att vi är grannar, men om vi ska vara osams bör det vara sakliga konflikter om konkreta ting, istället för att vi fortsätter att mata en osämja som bygger på spökbilder av varandras nationalkaraktär.

Tags:

10 kommentarer

  • 1 Bengt O. | 11 juni 2014, 11:55

    Det är alltid ett nöje att läsa dina artiklar i stort sett vad de än handlar om. Jag brukar också oftast följa länkarna i det fåtal bloggar jag läser – det är ju det som är grejen liksom. Jag måste säga dock att de artiklar du länkat till här i stort sett bara tråkar ut mig hur välmenande de än är. Ett egotrippat rotande i förvirrade själar. Och om saker som egentligen inte betyder någonting utom kanske för den som har tid att sitta och uggla över sina inre problem. Till Farrukhzad, Celement, Thente, Aagard, Liljestrand och allt vad de heter vill jag bara säga: ”Get a life!” Men jag antar att det lönar sig.

    Länkarna till SvD kan jag tyvärr inte följa eftersom jag redan ”har läst alla fria artiklar.” Jag provprenumererade en gång – det gör jag aldrig om eftersom jag sedan telefonförföljdes av energiska säljare med specialerbjudanden ”bara för mig” när jag inte ville förnya prenumerationen.

    Men tack för klippet från ”The Day Today”. Det var visserligen från 1994 men kunde ha handlat om dagens rapportering från Ukraina. Det var behållningen från de externa länkarna.

  • 2 Magnus | 11 juni 2014, 17:07

    Grejen med Thente, om man jämför med hur en liknande debatt hade sett ut för bara 15-20 år sedan, är att

    1)debatten snabbt fokuserades på hans person och på vad han borde ha skrivit om respektive inte skrivit om, inte på de frågor han tog upp. Och på vilka som antogs hålla med honom,

    2) hans kritik var helt ny för mainstream-media medan den inte alls var ny ute bland vanligt folk. Tidningarna ligger alltså långt efter när de äntligen släpper fram den sortens inlägg, och de är också än mer angelägna än tidiagre att bestämma vad som får och inte får diskuteras (nej, det handlar inte om hemliga diktat från Björn Wiman eller från Bilderberggruppen, Apple, SEB plus kungen, utan om ”vested interests” och normer på och bakom scenen, som gör att en del ämnen och vinklingar nästan konstant är off-limits) – jag har hört/läst många som gett uttrryck för ungefär samma synpunkter som Thente, och som varit ännu mer kritiska mot det löskokta bruket av begreppet ’näthat’, men aldrig i ”gammelmedia”.

    3) det hade ganska säkert varit omöjligt för Thente att få in de här inläggen i DN numera, med så avvikande vinkling, om han inte varit en i tidningens lilla fasta stall av skribenter sedan många år. Hade han varit en engagerad statsvetare, medievetare eller en helt vanlig ung intellektuell – eller en journalistisk rookie – utan många års erfarenhet i media och kopplingar till DN hade det inte gått, oavsett hur bra artiklarna varit.

    Så här urlakad och riggad har debatten blivit. Hade Anneli Jordahl skrivit sin bok om klasserfarenheter, nepotism och klassfallgropar idag så hade hon inte fått igång den debatt hon ändå lyckades kicka igång för ett dussin år sedan, en diskussion som var och är nödvändig. Idag hade det snabbt styrts in på persongliringar, spinn, vevande med privata stories och antaganden om dolda motiv, moraliserande lidelse och ansträngningar att slippa diskutera de erfarenheter hon tog upp – eller att positionera dem som personligt gnäll. Så mycket har både tidningarna och det politiska och mediala klimatet förändrats på bara något årtionde.

  • 3 Magnus | 11 juni 2014, 17:27

    Raderna nyss syftade alltså på JT:s blogginlägg om ”näthat”, shaming och dolda klassreflexer, och den polemik de väckte, men den frågan är nära kopplad till frågor om identitetspolitik vs medborgarskap och utrymme i samhället – rätten att få höras och leva sitt liv. Och jag skulle nog säga att den respons Thente fick på sitt bloggande, och det låga utrymmet för debatt kring sådana inlägg, har bekräftats av en del andra halvkuperade strider de senaste åren, från ”väskdebatten” för fem år sen till diskussionen i vintras om Zlatan, den där presentbilen och hans spetsiga uttalanden till media.

  • 4 Bengt O. | 11 juni 2014, 21:17

    @Magnus. Bra gjort av dig att orka ta dig in i den här debatten…Det tog en stund innan jag kunde hitta Thentes artikel och några av svaren från ”the usual suspects”. Jaja det är väl viktigt och ett problem och så (fast för vem?) men jag blir bara så trött. Det finns annat att skriva om, sådant som gäller människors liv, hälsa, arbete, ekonomi, utbildning. Men det är svårare att skriva och vem vet om någon läser det.

    Kvintessensen av dina paragrafer 2 och 3 håller jag helt med om. Men det gäller minsann inte bara den här typen av ämnen utan, och kanske framför allt, också skriverier som handlar om ekonomiska och politiska ämnen som strider mot ”vested interests”. När såg du en kritisk artikel om TTIP i DN – en fråga som riskerar att rasera så mycket som vi tagit för givet i ett europeiskt välfärdssamhälle.

  • 5 Magnus | 11 juni 2014, 22:17

    Det är bara att hålla med Bengt. TTIP-avtalet har ju varit nästan helt osynligt i svensk media och det som skrivits har varit rena hyllningar (och starkt kortade rewrites från FT och NY Times?). Amazon, Appple och Google är tre andra exempel på titaner som fram till helt nyligen nästan enbart beskrivits i rosenfärger – och som kommer att dra stor nytta av ett TTIP-avtal.

  • 6 H. | 12 juni 2014, 16:06

    Bengt: ‘Länkarna till SvD kan jag tyvärr inte följa eftersom jag redan ”har läst alla fria artiklar.”’

    Det var jag inte medveten om eftersom jag kan läsa dem själv!

  • 7 Magnus | 12 juni 2014, 17:55

    Man kan ju i och för sig köpa ett dygns fri tillgång till allt på SvD:s sajt för 15 riksdaler, det är väl ett överkomligt pris…

  • 8 Bengt O. | 12 juni 2014, 21:20

    Jo som jag skrev så gjorde jag en sådan prenumeration (litet längre än en dag – 1 vecka?) men när jag lät den löpa ut blev jag stalkad av påträngande försäljare som kom med specialerbjudande om prenumeration, ”bara för mig”. (En försäljare sade att han skulle förlora sitt anseende hos Sv.D om han inte lyckades få mig att nappa.) Men visst – priset är inget att säga om och jag gör ibland liknande inköp hos andra tidningar och tidskrifter.

  • 9 Magnus | 13 juni 2014, 10:08

    Mycket bra artikel om identitetspolitiken som reaktionär (eller ”radical chic”) fallgrop i Svenskan, Håkan! Det är kul när skillnaden mellan demokratins och modernitetens 1900-tal och en samtid där det blivit högsta mode att sluta sig samman i sina små klungor och vägra debatt med dem man ser som sina fiender, den skillnaden blir fullt uttalad – och ifrågasatt.

    Jag håller med om i princip allt i SvD-inlägget – från att SD och Dansk Folkeparti bedriver identitetspolitik de med, till att Gringo var pseudoradikala klichémakare och att en vettig politisk debatt (eller ett kulturliv som vill ta sig an samtida utmaningar) undergrävs av det kollektiviserade identitetsrotandet.

    ”Den som vill befria någon är i viss mån tvungen att säga ”Du duger inte som du är”” – instämmer (även om det naturligtvis inte kan vara det *enda* man säger!), men detta har kommit att ses som otillåtligt drygt, präktigt eller som en form av ‘fascism’. Mysighet och gillande blir överordnat att kunna komma vidare med en diskussion eller en befriande praktik, politiskt eller mänskligt. Totally agree – och identitetspolitiken hotar dessutom i längden normen om likhet inför lagen, när alla vill ha sin egen gräddfil och möjlighet till kickbacks och personlig lansering istället för ett gemensamt ansvar. Javisst.

    Utmärkt, Sherlock! Nu får vi snart se vem du stungit haver – eller om alla kommer att försöka ignorera

  • 10 H. | 14 juni 2014, 21:18

    Ömsesidiga fördomar? Kan jag väl aldrig tro …

    Den danska radiokanalen Radio 24syv tänker börja sända ”et dagligt debatprogram til svenskerne, om alt det de ikke kan, vil eller må tale om i svenske medier.” Om det nu inte är ett skämt. Ur pressmeddelandet:

    Inspireret af Voice of America, der under Den Kolde Krig sendte radio ind over Jerntæppet, vil 24syv transmittere radiosignaler over Øresund til svenske lyttere, så de får mulighed for at diskutere alle de tabubelagte emner som de ikke kan, vil eller må diskutere i de svenske medier. Programmerne, som bærer titlen “Danmarks Röst” (altså “Danmarks
    Stemme”), beværtes af historiker og debattør Mikael Jalving, som tidligere har bidt skeer med det svenske i bogen “Absolut Sverige – en rejse gennem tavshedens rige.”

    http://memo.radio24syv.dk/pressemeddelelser/sommeren-2014/

Kommentera