Ett litet svar på en stor fråga

10 juni 2014 av H. | 4 kommentarer · Bloggat

Hur ska journalistiken finansieras när annonsörerna inte längre behöver tidningarna? En möjlig ledtråd: bredbandsbolagens intäkter. Telias kvartalsvinst är lika stor som hela den svenska kulturmarknaden. Annonsörerna har försvunnit, men en ny aktör har tillkommit: distributörerna. Kan de bidra till att finansiera det innehåll de är beroende av – journalistik, text, film, musik och annat som rinner genom deras kablar?

(Publicerad i SvD 10 juni 2014)

_____

Först nu, när dagstidningen håller på att gå sönder, blir det tydligt vilken märklig konstruktion en tidning är. I framtiden kommer äktenskapet mellan reportern och annonsören förmodligen att se lika surrealistiskt ut som mötet mellan ett paraply och en symaskin. Tidningarna har försörjts av annonsörerna, som var beroende av dem för att nå ut till en masspublik. Med internet hade inte annonsörerna något behov av tidningarna längre och den ekonomiska basen för journalistiken försvann.

I det läget behöver journalisten hitta en ny partner (som inte heller kommer att stanna för evigt). Istället för att slåss om en krympande kaka borde vi fråga oss vart de stora pengarna har flyttat. Ett svar är bredbandsleverantörerna. Medan hela världen har frågat sig hur man ska ta betalt för innehåll på nätet verkar vi ha missat att det går alldeles utmärkt att ta betalt för att distribuera innehåll. Kvartalsvinsten för ett enda telekomföretag, Telia Sonera, är lika stor som hela den svenska kulturmarknaden, det vill säga den samlade årliga försäljningen av böcker, dataspel, musik, biobiljetter och annat, skriver Pelle Snickars i den nyutkomna boken Digitalism.

Här borde vi stanna upp och tänka ett ögonblick. Vi betalar alltså redan för innehåll på nätet, men det lustiga är att hela summan tillfaller distributörerna.

Annonsörerna behöver inte journalisterna, men det gör bredbandsbolagen. Liksom de behöver ett kreativt kulturliv – utan film, text och musik som rinner genom deras kablar står de sig slätt. Hittills har de distribuerat andras material gratis.

En annan aktör som är beroende av samma sak är Google. Om det inte fanns material därute som folk vill hitta – nyheter, musik, film, foton och texter – skulle det inte vara någon mening med att driva en sökmotor. Google gjorde förra året en vinst på drygt tolv miljarder dollar (som jämförelse: sex gånger den brittiska kulturbudgeten). Lika anmärkningsvärd är vinstmarginalen: 23 procent sista kvartalet 2013. Det är få branscher som kan drömma om tjugotre procents vinst. Det finns med andra ord lite att ta av.

Nyligen kunde man läsa att Google vill ge något tillbaka till samhället genom att utveckla förarlösa bilar. Jag tror jag kan tänka mig andra, mer närliggande sätt som de skulle kunna bidra på.

Skulle bredbandsleverantörer, sökmotorer och sociala nätverk kunna finansiera delar av framtidens kultur och journalistik? Gemensamt för dem alla är att de är beroende av ett innehåll de inte betalar för. Här finns en ojämlikhet som antyder att relationen mellan distributörer och innehållsproducenter ännu inte har funnit sin slutliga form. En ny situation kräver nya överenskommelser, som inte uppstår av sig själva. Det kunde vara dags att fundera över hur vi vill att utbytet mellan producenter och distributörer ska se ut.

Tags:

4 kommentarer

  • 1 Magnus | 11 juni 2014, 01:12

    De flesta som vill göra anspråk på att hålla normal standard betalar idag minst 1.000 kronor i månaden för elektroniska kommunikationer och dito media & tjänster; en vanlig barnfamilj kan mycket väl komma upp i 30-50.000 om året utan att det köps några nya datorer eller görs större uppgraderingar.

    Räkna ihop: abonnemang på fast och mobilt bredband, grundteleabonnemang på tre stycken mobiler eller smartphones och en fast telefon, på brandväggar, några tidningar online och kanske spelsubskriptioner som World of Warcraft. Kabel-tv hos samma ISP som bredbandet, med något tilläggspaket som Viasat/Viaplay, inköp av spel, musikfiler och dvd-skivor, Spotify eller Netflix, litet service på sakerna, minneskort och kablar, en ny skrivare/scanner eftersom den gamla inte längre fungerar mot några av de nya prylarna (bakåtkompatibilitet och lagerhållning är ofta ett skämt när det gäller datoraccessoarer och drivrutiner). Man kommer ganska snabbt upp över 30K-strecket för en medelklassfamilj med två barn i skolåldern. För en generation sedan fanns inte alls den typen av kostnader och inte heller idén att kunden själv måste uppdatera och uppgradera hela tiden; köpte man en stereo eller en tv på 80-talet kunde man normalt räkna med att grejorna höll i minst tjugo år av sig själva.

    Det är förbluffande att det här inte alls diskuteras i media – inte ens i bloggosfären heller. Eller inte så förbluffande – det säljer ingens prylar, och ingen vill väl heller stå med ansikte, namn och barn och agera ansikte åt en artikel som ska visa att ”alla har inte råd eller lust att hänga med på det digitala tåget” (hur reaktionerna på den som ställde upp i en sådan text skulle se ut, och hur svårt det skulle kunna vara att sedan bli fri från skuggan av reportaget, är lätt att föreställa sig)

  • 2 H. | 11 juni 2014, 07:55

    Så omöjligt borde det inte vara att skriva en sådan artikel. Det kunde vara bra att få en uppfattning om vad allt kostar sammanlagt.

  • 3 Magnus | 11 juni 2014, 10:30

    Visst, och då hade jag inte ens räknat in att ganska många lånar till datorer och mobiltelefoner, eller köper “på abis” kopplat till ett bundet abonnemang.

    Hur datorboomen kan ha ökat grundkostnaderna för att göra tidning – när alla journalister, säljare och redaktionell personal behöver vara uppkopplade, man ska ha abonnemang på tjänster, bredband och service osv – är kanske också värt att titta på.

  • 4 einar askestad | 15 juni 2014, 21:45

    håkan!

    jag måste gratulera dig till en av de mest suveränt illa tänkta artiklar jag läst kanske överhuvudtaget. denna om “identitet” i svd. du har däri lyckats göra postmodernismen till ontologi och ontologi till postmodernism, vilket är detsamma som att upplösa språk medels språk, eller bättre, samtidigt tala meningsfullt och tala rappakalja. en bedrift utan like, att med tankens hjälp tänka ohjälpligt tanklöst.

    du talar om kollektiva identiteter som vore de existerande utanför de individer som utgör dem. vilken strålande metafysik! att bokstavligen inte se skogen för alla träden!

    ser du kvinnan för alla kvinnor? eller kvinnorna utan kvinnan? vilket språk skriver du på? ditt eget? vilket språk läser du nu? ditt eget? läs om, kanske står det någonting helt annat? kanske skriver du vad du läser? kanske läser du vad jag skrev innan du läste? kanske läser ingen? förstår du? eller förstår du inte?

    i sakens natur ligger nu att det hela går dig fullständigt förbi, och – här har vi det svindlande, din bedrift, s a s – att du gör det i kraft av allt det som du förnekar.

    här kan endast en håkan lindgren existera.

    bon voyage!

    einar

Kommentera