Bloggen är inte bortglömd längre – trots “rätten att bli bortglömd”

29 augusti 2014 av H. | 1 kommentar · Bloggat

För ett par dagar sedan skrev jag i SvD om EU-domstolens misslyckade idé att göra sökmotorerna ansvariga för rätten att bli bortglömd – det vill säga i praktiken Google.

Inte minst bisarrt är att domstolen skriver att man har rätt att begära att sökträffar ska tas bort ”även om själva publiceringen av informationen på nämnda webbsidor är laglig”. Det betyder att vi har fått en gråzon mellan vad som är lagligt att publicera och vad en söktjänst är skyldig att radera.

Hela krönikan kan läsas här.

Tags:

1 kommentar

  • 1 Magnus | 30 augusti 2014, 12:23

    Visst är det en hackig lösning, men vi lever redan idag med en mycket suddig laglig gråzon när det gäller publicering av påståenden eller plojiga halvåsikter/insinuationer/rykten på nätet. Vem som helst kan – anonymt, pseudonymt eller i eget namn – på en blogg, på twitter, på Facebook, på Wikipedia eller via en tidnings kommentarfält – göra påståenden som hade varit över gränsen till det åtalbara om de stått under rubrik, som redaktionell text i en tidning, och vem som helst kan sedan sprida samma påståenden vidare på ett ögonblick (gärna med litet feta tilläggoch kanske manipulerade bilder) och ge sken av att de är säkrade. Det kan pågå under många år framåt.

    Dessutom ser många påståenden mycket värre ut när de rycks loss från sitt ursprungliga sammanhang – det vet alla smädeskrivare och polemiker. Den här viskningsleken har etablerats på bara ett dussin år och möjligheterna för de personer som drabbas att försvara sig med rättsliga medel är i praktiken ofta lika med noll. Många av dem som deltar i den sortens postande eller drev är ju anonyma eller jobbar under täcknamn.

    När Vilhelm Moberg på 50-talet ville slå till med storsläggan i en radiodebatt om rättssrötan fick han varna producenten i förväg om att han avsåg att under programmets gång ”ärekränka justitieministern i direktsändning” – och svaret blev givetvis nej. Idag behöver motsvarande fråga över huvud taget inte ställas, vare sig det handlar om ett statsråd, en artist, en företagare eller en helt vanlig privatperson och dennes familj, vare sig påståendena är färska eller en repris på något som sades eller viskades för trettio år sedan. Och just Google är för många det självklara sättet att hitta sådant här material. Att försöka ta wikipedia, twitter eller någon anonym eller halvanonym bloggare till domstol är givetvis meningslöst och dessutom kan det inte väntas ha någon effekt på dem som plockat upp de formuleringar det handlade om. Att öppna en möjlighet att verkligen förhandla med sökmotorerna är kanske inte idealiskt, men det reella alternativet till detta skulle kunnat vara det beryktade förslaget i en EU-rapport att kräva namn (verklig identitet) och utgivningsbevis av alla bloggare och dessutom av alla som diskuterar på nätet. Och det vore ett långt värre ingrepp i informations- och diskussionsfriheten.

Kommentera