Roland Barthes: Textasen

1 februari 2016 av H. | 1 kommentar · Bloggat

Det går inte att tänka sig någon annan  förklaring. Roland Barthes måste ha fått nog av tråkiga texter – och inte minst måste han ha tröttnat på tråkiga litteraturdiskussioner. 1973 skriver han en liten bok om lustläsning, Le plaisir du texte (“Textens njutning”), som på svenska har fått den ordvitsande titeln Textasen.

”Man ger mig en text”, skriver han. ”Denna text tråkar ut mig. Man kan säga att den pladdrar.” Tråkiga och pladdrande texter är skrivna på ”ett dibarnsspråk: befallande, automatiskt, oömt”.

Mot allt som tråkar ut honom ställer han den rena, ansvarslösa lustläsningen. En läsning som får ”en sorts vällustens rymd” att skapas. I en bra text njuter vi ”likt barn som aldrig blivit nekade något, förbjudna något, eller ännu värre ’tillåtna’ något.” Att han lägger till ”tillåtna något” gillar jag: i det ögonblicket visar sig hans antiauktoritära intelligens.

När Barthes skrev Textasen verkar han ha sökt samma lustkänsla som i sin läsning. Boken består av korta, skissartade stycken, och den blir ett porträtt av den läsare han själv är – eller vill vara. Han vill bli förförd, men går inte på vad som helst. Massproducerad underhållning fnyser han åt. Han är kräsen och självupptagen, men samtidigt redo att göra sig vidöppen om han får vittring på något som intresserar honom. Njutningen kommer alltid som en förvåning. För att bli drabbad måste man göra sig en aning frånvarande, en aning förströdd, medan uppmärksamheten skärps i det fördolda.

Barthes är fullt medveten om att lust och njutning är suspekta begrepp. Därför vill han försvara dem. ”Knappt har man yttrat ett ord någonstans om textens njutning förrän två poliser är beredda att greppa tag i dig: poliskonstapel politik och poliskonstapel psykoanalys”, skriver han. Medan han skriver Textasen har han själv inte riktigt släppt greppet om poliskonstapel psykoanalys – han är förtjust i psykologiserande fraser. 70-talets politiska moralism är han däremot färdig med. En bra text, skriver han, ”visar arslet åt Pappa Politiken.”

Tro nu inte att sådana formuleringar är karaktäristiska för Textasen. Det är en tidvis ganska abstrakt bok, i bästa franska tradition, men det budskap som låter sig anas är viktigt: friheten är alltid lite större än du tror. Lura inte dig själv att glömma bort den uppriktiga lusten i läsandet. Man kan lura sig själv på tusen sätt, och för vart och ett av dem finns det alltid goda skäl.

Ideologier och auktoriteter tål han inte: ”alla officiella språkinstitutioner är repetitionsmaskiner: skolan, sporten, reklamen, massvaror, schlagern och nyheterna”. Sedan kommer, om jag förstår honom rätt, det oväntade. Han romantiserar inte upproret mot auktoriteterna. Istället målar han upp två block – etablissemanget och det lika etablerade avantgardet, alternativt ordning kontra kaos – och förklarar att den lust han söker bara kan uppstå i spänningsfältet mellan dessa båda poler. Han försöker hela tiden smita ifrån alla stelbenta motsatser, eftersom de är fientliga till hans lustläsning. Han ställer inte känsla mot intellekt – han vill ha båda.

Det lustläsande som Barthes önskar sig förutsätter bibliotek, förlag, tidskrifter, utbildning, kultursidor som den här – alltså ett litterärt ekosystem som i viss mån aldrig kan bli annat än en etablerad ordning, hur ogärna de medverkande än vill uppträda som etablissemang. Barthes förstår det. Han önskar sig ingen revolution som ska avskaffa auktoriteterna och ersätta dem med nya auktoriteter. Han är smartare och latare än så. Rollen som auktoritet överlåter han åt andra, liksom rollen som rebell. För egen del föredrar han njutningen.

I sitt förord berättar Horace Engdahl om den lättnad han och andra i hans generation upplevde när Le plaisir du texte kom. Barthes befriade dem från politiken och från det livlösa akademiska teoretiserandet: en berömd fransman har sagt att det är okej att njuta medan man läser!

Engdahl vill förbereda oss på en bok som tyvärr har blivit en aning föråldrad. Barthes kunde inte föreställa sig ”den långsiktiga effekten av populärkulturens dominans.” Men när jag börjar läsa möter jag en bok som är mycket mer aktuell än jag trott.

Hur stort är utrymmet för lustläsning i vår tid av akuta katastrofer och hätsk politisk polarisering? Har man rätt att njuta medan tiggare övernattar på gatan? Misstänksamheten mot en namnlös, varumärkeslös, anti-kollektiv njutning finns även hos oss.

Vår besatthet av kollektiva identiteter – identiteter som redan på förhand är sårade, som inte tolererar något annat än bekräftelse och upprättelse – är ett hinder mot lustläsandet. Barthes hade nog varit rätt främmande för våra identitetspoliser som klassificerar författare efter kön och ras. Den olydnad han inspirerar till behövs fortfarande inom litteraturen.

_____

Roland Barthes: Textasen. Om textens njutningar.
Översättning Daniel Pedersen
Bokförlaget Faethon

( Publicerad i UNT. Eftersom den inte finns på nätet har jag lagt upp den här.)

Tags:

1 kommentar

Kommentera