Så förstörde vi framtiden: 60 år av misslyckade svenska skolreformer

5 december 2020 av H. | Inga kommentarer · Bloggat

Jag ger mig in i skoldebatten med en artikelserie för Smedjan.
.
En sak har förvånat mig under arbetet med artikelserien. Att ett land som har lyft sig själv ur fattigdom just genom sin breda folkbildning plötsligt vänder sig om och misshandlar sin skola, som om det fanns något att hämnas för. Följ med på resan, så kommer ni att höra folk med makt över skolan säga häpnadsväckande saker, som att Skolöverstyrelsen ansåg att läroböcker kunde vara ”ett hinder för utvecklingen.”
.
Del 1 – När de sociala ingenjörerna tog makten över skolan
Skolans problem började långt före Göran Perssons kommunalisering och Carl Bildts friskolereform. När det gäller de senaste 60 årens skolpolitik är det framförallt en sak som är märklig: det ständiga gapet mellan uttalade mål och faktiska resultat. De vackra argumenten har handlat om jämlikhet och demokratisering, och om en skola som ska motverka social segregering. Varje gång har resultatet blivit något annat än vad som utlovades. Om de som hade makten över skolan avsiktligt ville skapa en segregerad skola och en lågutbildad underklass hade de inte behövt göra särskilt mycket annorlunda. Vill man förstå varför det ser ut som det gör idag behöver man gå hela vägen tillbaka till 1948, när det som skulle bli grundskolan tog form.
.
Del 2 – Skolideologer som hatar skolan
Sedan 1940-talet har ”den snabba utvecklingen” och ”spännande ny teknik” varit argument för att försämra undervisningen. Jag skulle vilja invända att den bästa förberedelse du kan ge dina elever i en osäker och föränderlig värld är gedigna, traditionella grundkunskaper – språk, matematik, historia, skönlitteratur och vetenskap. Det kommer att göra dem svåra att lura oavsett vilka utmaningar de möter.
.
Samt: observera den omsvängning som äger rum under 1900-talet. I folkrörelsernas och studiecirklarnas Sverige var bildningen alla medborgares självklara rättighet; på 1980-talet skulle de som inte var födda till bildning stängas ute från den, eftersom den på något mystiskt vis antogs leda till att ”cementera ett hårdare klassamhälle” (Hans Berg i tidskriften KRUT 3–4/1984).
.
Del 3 – Skolpolitikerna struntade i larmrapporterna
Långt före PISA fick vi varningar om att allt inte stod rätt till med skolan – och struntade i dem, skriver jag i den tredje och avslutande delen av artikelserien.
.
Redan 1975 oroade sig Gunnar Hansson för att pojkars läsförmåga var sämre än flickors (Svensk skola i internationell belysning, 1975). Flera riksdagsmotioner i början av 1970-talet ”innehöll alarmerande beskrivningar av förhållandena i skolan”, skriver Karin Hadenius i Jämlikhet och frihet (1990). Av Margareta Grogarns undersökning Dålig läsning (1979) framgår att ”många elever har allvarliga läs- och skrivsvårigheter, tycker illa om svenskämnet och har aldrig läst en hel bok.” Sämst gick det för barn som saknade läsvana hemifrån. Carina Spenke konstaterade (Läsa lära förstå; 1982) att läsförståelsen sjönk, och de svagaste eleverna förlorade mest. Detta ledde inte till att skolpolitiken förändrades, tvärtom ordinerade man mer av samma medicin.
.
Om man behandlar lågstadieelever som doktorander (”forska själv!”), slutar det med att man måste behandla doktorander som lågstadieelever. 1981 förklarar Gunnar Myrdal att nivån på svenska universitet har sjunkit så mycket att han skulle tveka att acceptera en professur i Sverige.

 

Tags:

0 kommentarer

  • Inga kommentarer

Kommentera