Numera är kommunikation farligt. Det värsta som kan hända är att ett par miljoner främlingar får kontakt med varandra. Det kommer bara att leda till att de radikaliseras; de kommer att förstärka varandras värsta sidor, och snart har vi en mobb som stormar Capitolium. Åsa Wikforss ställde nyligen den retoriska frågan om det är dags att inskränka yttrandefriheten för att rädda demokratin (DN 27/3). Jag undrar vem som skulle vara intresserad av att hjälpa oss med det – och om vi får tillbaka våra rättigheter när krisen anses vara över.
.
Hur kunde vi hamna där – mindre än 15 år efter att alla auktoriteter förklarade att nätet skulle ge oss en bättre värld? Det vill den amerikanske författaren Nicholas Carr undersöka i sin senaste bok ”Superbloom” (W. W. Norton).
.
Jag skriver om den globala masskommunikationens problem i en understreckare i SvD idag: Nätet skulle ju frälsa oss från ondo?

Vi har upprepat samma teknologiska förhoppningar ända sedan telegrafen var ny, skriver Carr. När världen binds ihop av blixtsnabba telegraftrådar är det ”otänkbart att gamla fiendskaper och fördomar kan fortsätta att existera”, hette det i ”The story of the telegraph” från 1858.
.
”Jag ska bli ihågkommen som uppfinnaren som avskaffade krig”, förklarade Nikola Tesla, som försökte utveckla trådlös telegrafi vid förra sekelskiftet. Guglielmo Marconi var övertygad om samma sak: hans nya uppfinning radion skulle ”göra krig omöjliga”. Trodde alla dessa människor verkligen att krig bröt ut på grund av bristfällig kommunikation?
.
Det här är de 150 år gamla idéer som Mark Zuckerberg upprepade 2012, när han sade att nätet skulle ge oss ett öppnare samhälle där folk har lättare att förstå varandras perspektiv – och han var långt ifrån ensam. Nätet kommer att ”öka förståelsen, gynna toleransen och i slutänden bidra till global fred”, förklarade Economists redaktör Frances Cairncross 1997. Så fort medborgarna kopplade upp sig skulle diktaturerna falla som korthus. Vid millennieskiftet talade så många mer eller mindre självutnämnda nätexperter om massmedier på samma sätt som politiker av Trumps slag gör nu: medierna var en föråldrad elit som hindrade sanningen från att komma fram. Sanningen fanns hos folket, inte hos etablissemanget – en tankefigur som borde ha väckt vissa invändningar, men ingen kände tydligen igen den.
.
När personer som Joakim Lamotte eller Chang Frick till sist dök upp, lite senare än vad som förutspåtts, skrev de tydligen om fel saker på fel sätt. Vid det laget förklarade medieexperterna att folket bara borde sitta ner, hålla käften och lita på det som återstod av våra dagstidningar efter att Google hade stuckit med annonspengarna. Skribenterna i åsiktsbranschen har sällan gjort en lika fräck U-sväng – som vanligt utan att få några följdfrågor.