Jag medverkar med ett gäng aforismer i två nummer av den finlandssvenska tidskriften Nya Argus; första delen i nr 1-2 2025 och andra delen i nr 3-4, som just har kommit ut.

Några smakprov:

Det farligaste du kan tänka verkar så litet och oskyldigt medan det pågår. Det är vad du önskade dig i ditt allra svagaste ögonblick, när du var olycklig och maktlös. Det avgör hur du kommer att agera när du får makt.

•

Vill ni veta vem som tillhör eliten i vårt föregivet anti-elitistiska kulturliv? Se efter vem som kan tillåta sig att slarva och ändå behåller sin position. I en falsk antielitism känner man igen den dolda eliten på att den alltid kan tillåta sig att göra ett dåligt jobb. Och de underlägsna? Det är de som varje gång måste prestera något utöver det vanliga, och som vet att de, även om de överträffar förväntningarna, när som helst kan bli ignorerade, utfrysta eller bara bortglömda. ”Oj, förlåt, jag hade glömt att du fanns. Det var ju du som skrev så bra, eller hur? Vad hette du nu igen? Förlåt, jag har så svårt för konstiga namn.”

•

Så mycket ilska och frustration bland människor, vart man än ser. Misstro ilskan. Den är inte en reaktion. Den är avsiktlig. Den är ett självändamål.
Människorna konserverar och göder sina orättvisor så att de sedan ska kunna peka på dem och säga ”Titta här! Är det konstigt att jag är så jävla arg?” Det man inte ska se är det lilla ögonblick när de förstärker den orättvisa de lider av – en orättvisa som ska såra och legitimera den ilska de redan har. Ett ögonblick som försvinner så fort. Sedan står orättvisan där, som om den var naturlig, ödesbestämd, uråldrig.