Resereportaget Vinteranteckningar om sommarintryck är nyckeln till Dostojevskijs källarhål – och till alla de verk som skulle följa efter att han skrivit Anteckningar från källarhålet. Åtminstone är det så vi uppmanas läsa boken när den för första gången kommer på svenska, översatt av Kajsa Öberg Lindsten.

1862 ger sig Dostojevskij, då 40 år, ut på sin första utlandsresa. Under två och en halv månad gör han Europa: Berlin, Paris, London, Florens, Wien … ”Jag hade aldrig varit utomlands. Men jag hade längtat dit, nästan från min allra tidigaste barndom”, skriver han, och givetvis är det upplagt för besvikelser. Den Dostojevskij som besöker dessa städer är inte längre den person som drömde om dem. Han har dömts till döden för sitt medlemskap i en politisk diskussionscirkel, upplevt en fejkad avrättning, suttit fängslad i fyra år och därefter förvisats till Sibirien. Man får intrycket att hans drömmar om Europa har brustit under sin egen tyngd, och att de var dömda att göra det, med eller utan Sibirien.

Som ung arkitekturstudent brukade han vördnadsfullt rita av Kölnerdomen. När han slutligen får besöka den tycker han att den liknar en brevpress eller något annat borgerligt pynt. I Vinteranteckningar framträder han som en härligt odräglig reseskribent: den sortens författare som skriver bäst, och mest underhållande, när han får kritisera någonting. Han är övertygad om att det ”krävs särskild träning för att vänja sig vid tyskar”, och tycker att ”det är nästan outhärdligt för den ovane att behöva möta stora horder av dem.”

Dostojevskij, 1860.

Någon rättvis bild vill han inte ge: sådant kan ni hämta i guideböcker, och förresten har ni själva redan varit i Paris, skriver han. Han resonerar med och mot inbillade läsare, anklagar sig själv för sin uppenbara osaklighet och sin oförmåga att hålla sig till ämnet, och fortsätter sedan lyckligtvis i samma stil. Den här självupptagna tvärsäkerheten, det välkända strindbergstonfallet, får världen att framstå så mycket tydligare än en prosa som undviker alla fel – en tydlighet som lyser upp världen långt utanför den självupptagna tvärsäkerhetens begränsningar. Så upplivad man blir av Dostojevskijs överdrifter – och så uttråkad man kan bli av en viss sorts samtida svensk resereportageprosa, som varken tillåter sig att tänka eller känna, som är hjälplöst opersonlig även om författaren börjar varannan mening med ”jag”, och som kan få ett besök i Afghanistan att framstå som en onsdagskväll i Norrköping.

Det är under den här europaresan som Dostojevskij ser Kristallpalatset i London, det Kristallpalats som sedan skulle återkomma som symbol för övertron på rationaliteten i Källarhålet. Anteckningar från källarhålet skrevs 1864, året efter Vinteranteckningar. När Dostojevskij förebrår sig för att han skildrat tyskarna orättvist – ”Det måste bero på att jag är en sjuk människa som lider av dålig lever” – hör man plötsligt ett eko av inledningen till Källarhålet: ”Jag är en sjuk människa … Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror att det är i levern sjukdomen sitter.” Men den sortens korrespondenser mellan böckerna är relativt få.

Under läsningen av Vinteranteckningar associerar jag istället till Occidentalism – Ian Burumas och Avishai Margalits idéhistoriska bok om den reaktionära, nationalistiska kritiken mot modernitetens sekulariserade, individualistiska samhälle (som, enligt dem, fortsätter i dagens islamism). I Europa ser Dostojevskij bara kommersialism, misär och självbelåtenhet. Där finns ingen äkta känsla. Det finns det å andra sidan inte i Ryssland heller. Varje liten iakttagelse från Europa ger honom anledning att ösa kritik över ryssarna; det visar hur sårigt hans förhållande till både Europa och Ryssland är. Han föraktar ryska adelsmän som klär ut sig till européer, men de som klär ut sig till ryssar i påhittad folkdräkt föraktar han än mer. I typisk reaktionär anda förlägger han den äkta känslan till ett idealiserat förflutet: ”även om vi pryglade ihjäl människor, verkade det som om folket tyckte bättre om oss än vad de gör idag, för de stod oss närmare.”

För den skull kan man inte avfärda all kritik av Väst, Europa eller moderniteten som reaktionär eller patologisk. Tvärtom, den europeiska civilisationens friskaste drag är dess ständiga självkritik. Till den självkritiska traditionen hör naturligtvis också Dostojevskij. Vinteranteckningar räddas från att bli knarrigt konservativ genom Dostojevskijs rörliga intellekt, och genom att han ofta underminerar det han sagt genom en liten ironi. Efter en nationalromantisk hyllning till den ryska kvinnans ”gränslöst förlåtande kärlek” sätter han inte punkt, utan lägger till ett ”För så är det väl, inte sant?”

Orhan Pamuk anser för sin del att det är han som har nyckeln till Dostojevskijs källare. Just för att han, liksom Dostojevskij, inte hör hemma i Europa anser han sig förstå honom bättre, skriver han i artikelsamlingen Andra färger, som kom i höstas. Den som växer upp i periferin utvecklar ett komplexfyllt förhållande till allt som Europa representerar – en blandning av längtan, avund, underlägsenhet, besvikelse och trots. Läser man Andra färger och Vinteranteckningar tätt efter varandra märker man hur likartat det komplexfyllda förhållandet till Europa är, trots det tidsavstånd som skiljer Pamuks Istanbul från Dostojevskijs Sankt Petersburg.

Dostojevskij betalar för att titta på en bro och känner det underförstådda föraktet i tyskens ögon: ”Titta du bara på vår bro, din stackars ryss – inför den, och inför varje tysk, är du ett ömkligt kräk, för hemma hos dig har ni ingen sådan bro.” Han fylls av den underlägsnes raseri: ”’Fan ta dig!’ tänkte jag. ’Vi har faktiskt uppfunnit samovaren… vi har tidskrifter… vi tillverkar allt som en officer behöver…’”

Men jag tror att Pamuk är orättvis när han vill läsa Källarhålet självbiografiskt, som en protest mot de självbelåtna, förvästligade, progressiva ryssar som Dostojevskij kom att avsky, och som ett uttryck för ”harmen, vreden och stoltheten över att inte kunna bli europé.” Kanske är det vad Dostojevskij avsåg att skriva – men i så fall fick han en betydligt större fisk i nätet. För mig handlar Källarhålet om vad som har hänt med tänkandet i moderniteten.

Det mest samtida jag läste 2010 – om man med samtida menar en bok som beskriver det mentala rum där vi befinner oss – var Dostojevskijs Källarhål. Medvetandet är en sjukdom, säger källarhålsmänniskan, men det är inte medvetandet i allmänhet han menar, och det är inte det rationella tänkandet som är hans verkliga problem, utan en specifik form av självmedvetande eller själviakttagelse som har öppnat ögonen inom oss under moderniteten. Det är en självmedvetenhet som inte behöver drivas särskilt långt för att underkänna, upplösa eller göra meningslöst allt den riktar blicken mot. Idéer, känslor, värdesystem, viljor eller personlighetsdrag: allt är lika hjälplöst inför dess blick, och det enda vi kan göra om vi inte vill se dessa saker falla sönder, är att undvika att stödja oss på dem som om vårt liv hängde på det. Vi måste lära oss att bevara en liten distans till dem, för att skydda dem mot denna själviakttagande blick.

Detta tema förekommer inte i Vinteranteckningar och därför bör man inte överdriva likheterna mellan den och Källarhålet, även om det är frestande att göra det. Tyvärr blir Vinteranteckningar mot slutet allt mer pratig. Man längtar efter skarpt iakttagna scener, som man vet att bara Dostojevskij kan göra dem, och tänker ”snart, snart …”, men de kommer inte. Istället avslutas boken med en lång utläggning om den franske borgarens karaktär, med exempel hämtade från klichéfyllda teaterpjäser, inte från de intryck han fått under resan. För att fylla sidorna med sådant hade han inte behövt lämna Sankt Petersburg.

(Publicerad i DN Boklördag, 19 februari 2011)

_____

Läs också Salongens intervju med Martin Bergqvist. Han driver det nystartade bokförlaget Vesper som gett ut Vinteranteckningar.