Jag recenserar Jan Holmbergs mediehistoriska essäbok Slutet på filmen O.s.v. för GP.
Snart finns inte rörlig film längre, snart finns bara digital video. Hur länge dröjer det innan vår dominerande biokedja SF har bytt ut projektorerna på samtliga biografer mot digitala? De har ingen överdriven brådska, säger SF Bios vd Jan Bernhardsson till Filmnyheterna.se (16/3 2011). Med det menar han att det knappast lär ske före 2013, alltså om ett och ett halvt år. Redigering och snart även inspelning sker digitalt, och då klarar sig den sista länken i kedjan inte länge till på egen hand. Varför frakta runt 2,5 kilometer långa filmrullar när digital video blir så mycket billigare och smidigare att distribuera?
2 kommentarer
1 Magnus | 4 augusti 2011, 20:30
Hans påståenden om att själva verken, filmhistorien i vidaste mening sådan vi känner den, från amatörfilmer och stumfilmsfarser till ”I sista minuten” kommer att försvinna in i mörker inom hundra eller tvåhundra år, känns rätt överdrivna. Visserligen kommer det nya filmformat parallellt med ”teknmologisk glömska” eller nerbrytning av gamla filmremsor, och visst är det mera krävande att kopiera en film över till nya ”master copies”, utan kvalitetsförlust, än att göra motsvarande med en gammal bok eller text – men i grunden är det ingen avgörande skillnad. Och de böcker vi läser idag, de som inte är nyskrivna, är ju i 998 fall av 1000 *nytryck* av något tidigare utgivet. Vill man läsa Dante, Stiernhielm, Tegnér eller Mary Shelley är det inte originalupplagan man letar fram, såvida man inte har speciella historiska skäl att göra det.
Jag vet inte, det känns som att han vill framhäva sin egen plats i historien som unik, ”platsens mystik” som det ibland kallas., coh det håller inte som mediehistorisk prognos.
2 Magnus | 4 augusti 2011, 20:56
Däremot tror jag att du har alldeles rätt i att det finns en ideologisk botten i behovet att få ”original”, ”fullvärdig förståelse”, ”autentisk innebörd” eller metodiskt tolkningsarbete – allt som kan fungera som prövostenar att ställa i samverkan med eller mot den egna upplevelsen, och allt som hotar att kassera någons upplevelse – på avstånd. ”Det är det här som är postmodernismen, att snacket är viktigare än tanken” menar många. Nej, det är det inte, men det funkar i ett alltmer avhistoriserat idéklimat, på samma sätt som ”alla fakta och allt det där finns ju på Google” gör det.
Kommentera