– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand.
– Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson.
Och längre kom de inte, trots att de drog över seminarietiden med en kvart. ”Varför gnäller männen” var rubriken, och det blev bara de vanliga fraserna ännu en gång.
Om man läser rubriken med ett tillräckligt öppet sinne hör man att det bakom ordet ”gnäll” finns något mycket större. Rubriken sätter fingret på ett molande missnöje som det kunde vara på tiden att undersöka närmare. Kanske, kanske kommer vi några steg närmare att förlösa det där missnöjet i ord i K3-salen på Bokmässan, tänkte jag, för när jag får ett seminarieprogram i händerna förvandlas jag lätt till obotlig optimist.
I panelen satt Bob Hansson, Leif Eriksson och Martin Svensson med anledning av romanen Dingo dingo – den manliga frigörelsen är här. Där deltog också Erik Helmerson, som skrivit Den onödige mannen, och Jens Liljestrand, aktuell med romanen Adonis.
Diskussionen handlade till stor del om den våg av oförstående angrepp deras böcker har fått i media (och som måste ha gått mig förbi). Belinda Ohlsson jämförde med den kritik hon och hennes medskribenter fick efter boken Fittstim och tyckte att männen var onödigt känsliga för kritik. Lite får man väl tåla när man gjort ett inspel i debatten, menade hon.
Media kan bara handskas med konflikter genom att gestalta dem i form av den allra enklaste sortens kasperteater. När det gäller det där med manligt och kvinnligt är dramaturgin redan färdig. Som i all billig dramaturgi räcker det aldrig med att någons rättigheter kränks – den som förtrycks måste också vara ädlare, snyggare och född till en överlägsen position. Det är en argumentation som bygger på något annat än rättigheter: orättvisan består istället i att den ädlaste ännu inte befinner sig i toppen av pyramiden, där hon eller han egentligen hör hemma. I medieversionen är kvinnan överlägset bäst på allt och samtidigt maktlös, och mannen är … Ja, ni vet. Om den här fastlåsta dramaturgin ska ändras kommer det stora, tröga maskineriet bakom dessa simpla mediala kasperdockor att tvingas till en lång tids högljutt gnisslande och ansträngande arbete som i slutändan bara lär resultera i att dockorna byter plats. ”Nu är det mest synd om männen” kommer det att heta då.
Genom deras samtal framgick också att det egentligen fanns en större svårighet de brottades med, som med en osynlig, obegriplig och undvikande motståndare, och det var något annat än de kommentarer deras böcker hade fått i media. De var djupt missnöjda med någonting i mansrollen, och samtidigt hade de så svårt att formulera detta missnöje i ord.
Bob Hansson berättade att han själv föraktade all traditionell manlighet tills han var trettio.
– Jag fick bara höra att jag var omanlig och försökte vända det till nåt bra. Jag försökte också ge den komplimangen till en feminist: ”du är okvinnlig”. Det blev inget roligt efter det, kan jag säga.
Så länge man är en vinnare är det inget problem att vara man – men så länge man är en vinnare är det inget problem att vara något annat heller. Det är förlorarna som borde kunna lära oss något. Av den här paneldiskussionen fick vi i stort sett bara lära oss att Bob Hansson är en rolig jävel, så TV-mässigt underhållande att verkar vara instängd bakom en plattskärm trots att han sitter där livs levande. Han kunde vara utmärkt lämpad att skära igenom den bullshit som sådana här försiktiga könsrollsdiskussioner fastnar i, och jag tror att det är vad han innerst inne vill, men i så fall måste han sluta vara så professionellt mysig. Vi lärde oss att Belinda Ohlsson har lite svårt att komma ihåg saker. När hon presenterade Erik Helmerson kallade hon hans roman ”Den menlösa mannen”. Slutligen lärde vi oss också att om man vill framstå som medelmåttigt seriös är det bättre att sitta tyst än att ta risken och försöka formulera någonting – den strategin praktiserade de övriga, med varierande grad av framgång.
Efter att misstaget med titeln på Helmersons bok hade retts ut försökte Ohlsson igen:
– Kan du berätta lite om Mats i din bok?
– M-mm … Peter, som han heter, är en utåt sett framgångsrik vit man i fyrtioårsåldern, svarade Helmerson.
Redan det där inledande ”M-mm …” rymde en hel historia om aggressionshämmade medelklassmän. Romanens Peter känner sig minst av allt privilegierad. På jobbet, i familjen, i kärleken, inför sina manliga vänner är han fullständigt utbytbar. När ett grabbgäng tafsar på hans dotter blir han tvungen att reagera. Han kan inte göra vad Bruce Willis skulle ha gjort – och vad han kan göra istället vet han inte. Han måste hitta en annan lösning, sade Helmerson.
Jag skulle vilja backa ett stycke, från mötet med grabbgänget och de våldsfantasier det utlöste, till den totala överflödighet som Helmerson började med att beskriva – hur hamnade Peter steg för steg i den situationen? Där ligger något som är lika viktigt att diskutera som frågan om hur en timid person ska hantera trakasserier.
– Män som umgås i grupp behöver alltid en hackkyckling, sade Jens Liljestrand. Någon som är med på nåder. Har man ingenting att prata om kan man alltid skoja med honom.
Den repliken var ett tillfälle när samtalet hade kunnat utvecklas i en allvarligare riktning och närma sig smärtsamma erfarenheter. Ett annat var när Bob Hansson läste ur Dingo dingo: ”Jag har förväxlat skammen och ensamheten med själva livet.” Men det skedde aldrig. De medverkande petade försiktigt på ett antal smärtpunkter, konstaterade att de gjorde ont, och därefter visste de inte vad de skulle ta sig till med dem. Det var bara en enda sak som klarnade: när jag gick därifrån visste jag att den fråga jag skulle vilja ha besvarad inte längre var ”varför gnäller männen?” – att det finns gott om skäl att vara missnöjd framgick av samtalet – utan ”varför är de så handfallna i förhållande till sitt eget missnöje?”
Mannen vantrivs, kvinnan vantrivs, och de reagerar genom att börja bråka inbördes om vem som har det värst. Därmed bryter de inte ner de stereotypa föreställningarna om manligt och kvinnligt, utan driver sig själva ännu djupare in i dem. Varför Människan vantrivs med det samhälle och de villkor hon själv är ansvarig för – till den frågan nådde ingen av paneldeltagarna fram.
(Tidigare publicerat i Tidningen Kulturen)
46 kommentarer
1 Istvan | 2 oktober 2011, 07:58
Ja, varför? Och skulle det kunna vara annorlunda? (Apropå din sista fråga i texten.)
2 Magnus | 2 oktober 2011, 07:59
Man skulle kunna vara old-schoolfeminist här och säga att ordet ”gnäll” i den sortens kontext är uttryck för en härskarteknik. Gnäll är löjligt, futtigt, ynkedom, kanske nersmittande – och ordet gör det nästan omöjligt att beskriva något som framlyftande av en gemensam, giltig erfarenhet. Byt ut ordet ’gnällande’ mot ”vrede”, ”kritik”, ”sarkasm” och situationen ändrar karaktär.
3 Magnus | 2 oktober 2011, 08:19
Nu ligger det förstås till så att deltagarna i den där debatten verkligen förhöll sig gnälligt och med stor konflikträdsla. Men min poäng är ungefär att bilden av kvinnan som ständigt förtryckt, plågad och samtidigt överlägsen (”Pippi Långstrump i kedjor” kallade jag den tankefiguren någon gång) precis lika gärna skulle kunna karakteriseras som kvinnligt gnäll ifall de mediala och mentala omständigheterna vore annorlunda. Det tankeklivet är det dock ingen som tar idag.
Sen har väl Liljestrand rätt i att traditionell manlighet och enkönat manligt gruppbeteende kräver en – i regel manlig – hackkyckling. Men idag är det ett beteende som håller på att bli grundläggande även för tjejgäng: även då är den utstraffade eller (på avstånd) neggade ofta en man.
4 Gabrielle Björnstrand | 2 oktober 2011, 16:21
Förenklingarnas konst i könsdebatter är stor. En av de män jag älskat mest (hu så privat) var dansk, och berättade om hur hela hans barndom i rödstrumpornas Danmark varit präglad av att män var så FEL. Han var inte så lite manlig för det…(Nej, jag sätter inte citationstecken för manlig).
Jag tror honom. Men då får ni män börja ta tag i vad det är ni vill vara/stå för/problematisera/slippa bli beskyllda för, etc.
Gnäll är trist, från båda håll. Feghet likaså. Men många ”könskonflikter” mår bra av att mogna till sig som gamla ostar. Kan bli ätbara rentav. Eftersom könsdynamiken aldrig kan handla om gud vad gulliga vi är båda två, och vi ligger helt egalitärt, i sängen..och så.
Det finns en nödvändig erotisk spänning som inte alltid går att förhandla ner till diskresultaten, men som i goda fall går väl att förena med jämställda hushållssysslor, respekt, etc.
5 Magnus | 2 oktober 2011, 17:47
Gabrielle: Mmm. Jag skulle tro att en del av problemen och frustrationen kring hur man ska tackla de här frågorna, och frågor om ”jämställdhet på ett personligt plan” över huvud taget, beror på att den yngre feminisemn här i landet vägrar erkänna att positionerna både i samhället och i debatten har förflyttats en hel del.
Den enda förändring man vill kännas vid är att tjejer ”numera tar sig rätten att vara högljudda och smarta, till och med vågar supa som män eller klä sig utmanande” typ. I övrigt låtsas man som om det fortfarande var 50-tal. Vilket låser hela debatten, och så får man Anna Anka, vars attraktionskraft i media nästan helt beror på att hon bekvämt kontrasterar mot övermätta genustalibaner som Joanna Rytel och Bang-gänget. Kan någon bli förvånad?
6 Istvan | 3 oktober 2011, 00:20
”Ni män.” Nej, tack.
”Vi män.” Nej, tack.
7 H. | 3 oktober 2011, 06:55
István: Just det.
8 Gabrielle Björnstrand | 4 oktober 2011, 06:29
Magnus, vi skulle nog kunna fördjupa os en del i motsägelser och genus (talibaner eller backlashare) men inte just här och nu.
Istvan (vore fint om du inte dolde dig bakom en halv anonymitet) – och Håkan:
Medger gärna att det var lite hastigt formulerat av mig;
Men med ”ni män”-utsagan såg jag liksom den lilla författar-panelen framför mig, som ett kollektiv. Så det kan gå. Själv har jag ju inte heller någon faiblesse för ”vi kvinnor” eller ”ni kvinnor”, eller andra klubbar, så varför skulle ni män ha det (hjälp nu gjorde jag det igen).
Bortsett från det tycker jag ni är som två tvillingar på en skolgård. Snygg duett vid rökrutan. Kan ni blåsa ringar också?
9 H. | 4 oktober 2011, 07:19
Gabrielle – ta inte så illa vid dig. När jag höll med István var det för att han påminde mig om hur inskränkt hela den mediala diskussionen om manligt och kvinnligt kan låta när den förs i termerna ”ni män / vi män”. Det var inte riktat mot det du skrev.
Jag har inga problem med att de som kommenterar här använder förnamn eller pseudonymer om de vill. På min blogg är det inte upp till dig att kräva att de andra kommentatorerna redovisar vilka de är.
10 Gabrielle Björnstrand | 4 oktober 2011, 08:33
Det är alltid upp till mig själv om jag ogillar att diskutera med personer som inte ger sig tillkänna.
Jag ”kräver” inte något på din blogg, jag bara föredrar…
Nu, kaffe! Franskrost.
Återkommer.
11 Magnus | 4 oktober 2011, 08:34
Gabrielle: namn är relativt ointressanta online så länge man inte känner varann irl, men jag är alltså samma Magnus som kommenterar då och då hos Jenny Maria, t ex i den där tråden om Haitifotot.
Apropå insuttna klubbar: nån mer än jag som tycker att Belindas ”Ja, vi mötte ju sååå stort motstånd mot Fittstim, det får ni män också räkna med” påminner en del om det klassiska ”men du var ju inte meeeed 1968!”
12 Ivar | 4 oktober 2011, 10:34
Bra skrivet. Gillar din ton väldigt mycket. Du närmar dig det här ämnet på ett förutsättningslöst sätt, vilket ytterst få gör.
13 Inti | 4 oktober 2011, 11:57
Jag tror jag är en av dem som anses ha ”angripit” de här författarna i medier. I själva verket har jag kritiserat bristen på maktperspektiv som uppstår lite för ofta när män offentligt ska diskutera genusproblem.
Att män diskuterar genus är bra. Och ännu bättre vore det om den offentliga diskussionen utgick från all den kunskap som finns i ämnet.
När diskussionen istället förs på en slapp nivå kan det tolkas som att debattörerna inte tycker ämnet är tillräckligt viktigt för att ens göra snabb research.
Tack för artikeln!
14 Magnus | 4 oktober 2011, 13:04
Inti: Ja, jag kan hålla med om bristen på maktperspektiv i en del fall, men varför ska det vara så förbaskat svårt att avstå från att pimpa upp de inlägg som görs med fläskiga personangrepp eller resonemang som kör på att ”män tänker bara med pitten” eller att alla män (och inga kvinnor) skulle dela ett näst intill genetiskt ansvar för våldtäkter och annat förtryck av värsta sorten? Följer man svensk genus/könsrollsdebatt – och då tänker jag i första hand på den som förs i massmedia och bland bloggande journalister och krönikörer, inte inne på akademin – så verkar många känna ett krav att är man feminist så måste man också vara dramaqueen; det går inte att uttrycka sig svalt eller resonerande någon längre stund. Och då ryker också en hel del av tyngden i argumenten, även om man istället satsar på att få det att *låta* tungt, känslomättat och oemotsägligt.
Visst finns det en del figurer som totalt har snöat in på en ”män är alltid bäst”-ideologi (kolla t ex in Erik på aktivarum-bloggen, en verklig stolle, och flitig dessutom) men man vinner ingenting på att låtsas att alla som vid något tillfälle ifrågasätter ett hörn av den samtida feminismen – eller någon enskild feministisk krönikör eller politiker – tillhör denna grupp.
15 H. | 4 oktober 2011, 13:04
Jag vill tro att personerna i panelen är något viktigt på spåren i sina böcker – trodde jag inte det hade jag inte gått och lyssnat på dem. Jag tror att det bakom frågan ”varför gnäller männen” (rubriker är alltid en förenkling, det får man leva med) döljer sig en utbredd frustration eller besvikelse som är värd att ta på allvar och att formulera i ord.
Fast kanske är jag helt fel ute – det finns nog fler tecken som tyder på att män och kvinnor just nu inte önskar sig något hellre än att återvända till de gamla hederliga könsrollena, och att känna sig ”stolta” över att de gör det.
16 Magnus | 4 oktober 2011, 13:34
Håkan: En del av frustrationen hänger säkert ihop med arbetsmarknaden. Man kan ju ställa sig frågan: hade de senaste femtio årens feministiska strömningar fått ett sådant genomslag, och en sådan acceptans i Sverige – hade det funnits så mycket att vara _stolt_ över? – om de inte legat parallelt med att arbetsmarknaden öppnades upp för kvinnor, på bredden och på djupet? Det är inte i första hand Eva Moberg eller Linda Skugge som gjort att många fler yrken öppnats för kvinnor och att miljoner kvinnor kom ut på´arbetsmarkanden, det är ekonomin som ligger bakom, och förskjutningen från tunga fabriker och små kontor till ett urbaniserat tjänstesamhälle. De traditionellt manliga yrkena har sällan fått någon liknande skjuts, eller imagelyft, och många inser idag att män har svårare att komma in på arbetsmarknaden – särskilt män som inte har en hög eller aktuell utbildning.
Men de här frågorna lyser med sin frånvaro i debatten i stort, och eftersom det för männen implicerar ett loserskap så är det besvärligt att försöka lyfta fram det. Som killarna i panelen påpekade: det ger inga poäng vare sig att försöka spela ut sig som en omanlig man eller att lyfta fram att man står utamför – idag är det inte hippt att vara en genuin outsider. Alltså uppstår det ett tomrum och en malande olust kring de här erfarenheterna.
17 Bob hansson | 4 oktober 2011, 14:34
Med risk för att låta mysig, en av de mest öppna texter jag läst om ämnet. Och konflikteäfslan hos många av oss män som vill prata om män som annat än förtryckare, är pinsam. Och förmodligen symptomatisk.
Jag är en feg en som hade en prioritet i skallen inför den där panelen, förvärra inte ”könskriget” ge inte de jävlarna som egentligen vill väl, ännu en anledning att hata.
Kanske säger det mer om min människa än om debattläget.
Och inti – kunskap är makt. Du har makt.
Jantelagen skriver: du ska inte tro du är något – du ska icke tro att du vet mer än oss.
18 H. | 4 oktober 2011, 23:41
Bob – ett uppriktigt tack för den kommentaren. Att få en sådan kommentar trots att jag varit så pass elak i artikeln – det är sådant som stannar kvar.
19 Jelena | 5 oktober 2011, 09:26
I Tyskland finns stor nyfikenhet inför det som uppnåtts i skandinaviska länder. Här kan man också ofta stöta på mycket traditionella könsroller och åsikter, särskilt i västra och södra Tyskland. Men jag vet inte om jag är så imponerad så här på avstånd. Det vore egentligen intressant att undersöka. Varför blir folk aldrig nöjda när de har uppnått något? När slutar man och säger: så, nu är vi jämställda. Det är ju självklart att inte varje relation mellan medborgare kan regleras och gestaltas av samhället. Varför kan man inte enas om att ramarna finns och nu är det upp till människor själva att fylla dem med liv?
20 Jelena | 5 oktober 2011, 09:30
Plus att det du säger om ekonomisk bakgrund är viktigt, Håkan. Det kan man fint se i jämförelsen DDR / BRD. I DDR kom kvinnorna också ut på arbetsmarknaden på 50-talet för att de behövdes. I BRD importerade man istället arbetskraft så att kvinnor kunde stanna hemma. Det är nog ingen felaktig orsak-verkanbeskrivning. En enorm kulturskillnad som blev tydlig vid murens fall. Det går en kulturell gräns mellan öst/väst men också mellan norr/syd och protestantism/katolicism.
21 H. | 5 oktober 2011, 10:14
Du skulle nog bli ännu mindre imponerad på nära håll! Menar du att attityderna är mer jämställda i före detta DDR?
Tyskarnas fascination för Sverige är obegriplig för en infödd. Det är alltid frestande lätt att bråka om ramarna jämfört med att fylla dem med innehåll. Det gäller litteraturen också.
22 Magnus | 5 oktober 2011, 13:08
Jelena: Hey, det var jag som tog upp den ekonomiska bakgrunden i form av folkhemsundret osv.
Ekonomin och förändringarna i arbetslivet är säkert en av elefanterna i rummet. Den yngre svenska feminismen (de genuspolitiserande och mediala vågor som kommit in från mitten av 90-talet och framåt, ungefär) vill inte höra talas om att framgångarna under 60-70-talen till stor del hade att göra med det expansiva och storvulna samhälle och den eviga högkonjunktur som fanns då: det skulle minska ”rörelsens” egen heroiska roll. På samma sätt vill man inte ha upp till diskussion att många jobb idag, särskilt ingångsjobb och korta jobb/löpande vick – vård, kontorsbemanning, kafé eller butik – mer eller mindre öppet är riktade till unga kvinnor. Eller att varenda tidning vcill ha ”unga arga tjejer” som krönikörer eller redaktörer.
Nej, man argumenterar utifrån en idé om att ”jag ska ha allt killarna har haft” eller att ingen får angripa oss som har varit tystade så länge, vi är ju ändå bäst vet ni – normativa scenarion som är helt frikopplade från varje diskussion om det konkreta fallet, varje debatt om att villkoren i stort kanske har förändrats litet sen 1960, inte bara att kvinnorna har blivit kaxigare, och (i stort sett) all slags försonlighet eller kompromissvilja. Skriker man högst får man uppmärksamhet och uppmärksamnet kan i vissa lägen vara lika med seger.
23 Magnus | 5 oktober 2011, 13:23
Fotnot till mig själv: den eviga högkonjunkturen bröts naturligtvis under 70-talet (men återkom under några år på 80-talet, om än utan den där känslan av självklar varaktighet). Men verkningarna för den offfentliga sektorn av konjunkturkasten förblev ju länge små, man fortsatte expansionen och erbjöd därmed jobb och karriärvägar åt miljoner kvinnor. I industri- och trafikbranscherna slogs däremot mängder av jobb ut för gott, i första hand ”manliga jobb”: fabrikskillar, lastbilschaufförer, sjömän, elektriker etc.
24 Gabrielle Björnstrand | 5 oktober 2011, 19:13
1.
Magnus; jag tycker det är skitbra att du lägger en konjunktur och arbetsmarknads-mässig aspekt på det hela; därför att den aspekten är grunden till vad vi i längden som män/kvinnor bör hålla ihop om, i stället för att polarisera dagarna i ända.
Det finns ju alldeles uppenbart en consumer-feminism, en chic-lit-kvinno-makt som är helt ointressant för andra kvinnor med andra villkor/intressen. Och för män, med andra villkor/intressen.
2.
Samtidigt tror jag att det där ”under ytan” som både Håkan och Bob H försöker pejla nog ändå mest är av känslomässig karaktär, Typ, kan man älska en man innan man fullständigt har tämjt honom ;)
3.
Dessutom säljer ju alla numera in sina kroppar samtidigt med sin CV, gäller både kvinnor som visar brösten i alla omöjliga sammanhang, samt bögkulturen som har sin egen nätverksmediala ”tjuskraft”. I båda fallen en sorts förförelse-jobb-marknad.
Nina Power, engelsk forskare och filosof, har skrivit en del bra om det där, i bl.a. One Dimensional Woman (2009)
25 Magnus | 5 oktober 2011, 22:02
Gabrielle. ’Nina Power’ är ett extremt coolt namn, så hennes bok måste jag givetvis kolla upp. ; Tack!
Det deprimerande är annars att en diskussion som den här vore omöjlig att föra på de vanliga kultursidorna eller t ex Svenskans Idag-sida, där den annars hade hört hemma (för 20-25 år sedan hade det gått, men då var problematiken inte fullt utbildad). Den mediala kasperteatern och anspråken på ostrafflighet, okränkbarhet och vi-vet-bäst hos den löst definierade chick-lit/grrrrl-feministiska lobby som dominerar i media, och redaktionernas behov av att vädja till läsekretsen, blockerar varje diskussion längs de här banorna.
Visst är det så att en del av de här folktribunerna menar rätt olika saker när de talar om feminism, ifall man skrapar litet. Många är i grunden inte emot sexism och strävar alls inte efter frihet från instängande genusnormer, man vill bara ha likhetsprylen som bräckjärn i debatten: Jag ska ha allt det ni män har, men våga inte försöka ta ifrån mig något av det jag har som kvinna, i vardagen eller i debatten, t ex rätten att kuttra och vifta på ändan utan att bli utskrattad, eller att bli bjuden på middagar och interna träffar för mitt snygga leendes skull. Men den sortens kritiska och moraliska granskning av det sagda görs inte, varken av ”feminister” eller av andra krönikörer, politiker eller radiopratare. Det finns en svårartad bunkermentalitet i detta, även om det på sätt och vis handlar om ett nätverk av flera mindre bunkrar snarare än en enda stor.
26 Magnus | 5 oktober 2011, 22:52
Och att ”ta ifrån” en kvinna något av det hon har, äger som socialt delaktig i gruppen (karriär-, medie-)kvinnor, det kan enligt debattlogiken också handla om att en man (eller t om en transperson, även om Sverige knappast har några transor i den bredare debattsfären) tar efter samma beteende, uppträder på ett liknande sätt, med lika obesvärat ”men det var ju bara som jag saaaa!” och raljant flin, eller ställer sig i rampljuset med lika jagfixerade tacktal och divalater eller börjar hala upp saker ur handväskan/sportbagen och vifta med dem i rutan för att illustrera en poäng eller avbryta under en tv-sänd paneldebatt. Eller att påpeka, som Gabrielle gjorde och som Jens Liljetsrand gjort på annat håll, att det naturligtvis finns en chic-lit-klunga i debatten och kulturlivet, en klunga med högljudda men ganska dimmiga idéer om feminism. Det ses i sig som kvinnofientligt och reaktionärt att uppträda så, att säga det rakt ut.
Visst håller jag med om att den här krisen för mansrollen delvis är en inre, personlig sak som inte på något vis har framkallats av Fittstim eller Kockums nedläggning. Men det låga debattklimatet i media, och dominansen för en rätt brackig och självgod feministisk lobby (vare sig den betonar shopping eller Solanas) bidrar med kraft till att tysta ner all offentlig diskussion kring de här frågorna, och gör priset för att ta upp dem högre.
27 Istvan | 5 oktober 2011, 22:54
Apropå inlägg 6, 8 och 9.
Hur ”ger man sig tillkänna”?
Ett efternamn? Meritlistor?
Fortsatt smart och opersonligt teoretiserande?
Jag skulle gärna ge mig tillkänna genom att försöka svara på Håkans avslutande fråga i artikeln. Men jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Är det nån som vet?
28 Charlotte | 6 oktober 2011, 00:33
”rätten att kuttra och vifta på ändan utan att bli utskrattad, eller att bli bjuden på middagar och interna träffar för mitt snygga leendes skull….” Jojo här är det verkligen hög nivå på diskussionen…inte. Det är väl bl a den typen av ressentiment – och förutfattade meningar om andra, i detta fallet yngre kvinnor – som gör det svårt att komma nånvart.
Själv tycker jag slutfrågan i artikeln snarare illustrerar den alltför vanliga urvattnade ”ja det är synd om människan!”-suck som följer på försök att diskutera genus och erfarenheter därav. En helt till intet förpliktigande avledningsmanöver.
29 Magnus | 6 oktober 2011, 02:28
Charlotte: min poäng där handlade inte om ifall det skulle vara häftigt att få kuttra på rösten eller spela galant, utan om att kvinnor idag på många håll ges större möjligheter att åka snålskjuts både på det som är trendigt och det som är genusbundet ”av gammal vana”. Både i arbetslivet och i media. Detr behöver man verkligen inte vara misogyn för att inse.
30 Istvan | 6 oktober 2011, 07:39
Jag undrar på allvar.
(alltså kommentar 1 och 27)
31 Charlotte | 6 oktober 2011, 11:29
Men Magnus, du säger ju inte bara att kvinnor ges större möjligheter utan att de faktiskt beter sig på ett löjligt sätt, använder härskarstrategier etc. Jag uttryckte mig uppenbarligen oklart – jag trodde aldrig att du skulle vilja vifta på ändan och så vidare. Vad jag vänder mig mot är de förlöjligande uttrycken. Och att du verkar tro dig kunna krypa in i huvudet på en hel generation feminister.
Vad gäller detta med arbetsmarknaden och kvinnors insteg där vill jag för övrigt meddela att jag har hört just det resonemang du för föras av feminister (och jag är själv en sådan). Jag vet inte hur din kontakt med feminister ser ut. Men mitt intryck är att den lämnar en del i övrigt att önska. Eller att du har bestämt dig i förväg för hur de är, och därför inte tar in något annat än det som tycks bekräfta dina egna uppfattningar.
Jag tycker i vilket fall som att det är förenklat att hävda att just och bara kvinnor skulle ha den dubbla fördel du hävdar. Män kan också få pluspoäng på att bryta mot mönstret (vara hemma med barnen, t ex) i vissa fall och i andra fall leva upp till klassiskt manliga ideal (som är till fördel i karriären, bl a).
32 H. | 6 oktober 2011, 11:34
Till István: jag undrar också. Jag tror inte att jag kan bidra med någonting nu.
Förutom ett påpekande (till Charlotte) att påståendet ”människan är ansvarig för sina villkor” inte är samma sak som att sucka ”ja ja, det är synd om människan”. För det är väl människor vi ska bli – till sist?
Och på tal om allt som har skrivits den senaste tiden om det försämrade debattklimatet på nätet, problemet med anonyma kommentarer och så vidare, skulle jag vilja säga att på de elva år jag har drivit olika sajter på nätet har jag aldrig råkat ut för den flod av troll som folk pratar om. Kanske har jag bara haft tur hittills, men jag vill tro att det beror på att jag har bra läsare (that’s you!). Jag har alltid låtit folk kalla sig vad de vill när de kommenterar och det tänker jag fortsätta med. Det är vad man säger som räknas, inte vad man kallar sig.
Kommentarer som inte är välkomna kommer för övrigt att raderas utan någon som helst dramatik, men jag kan fortfarande räkna de kommentarer jag raderat på fingrarna – och än så länge får jag några fingrar över. Fler är det inte.
33 Charlotte | 6 oktober 2011, 12:01
Håkan, det är möjligt att jag överreagerade på det stora M:et i människan. Jo visst kan det vara bra att tala om ”vad ska vi göra”. Men jag tycker nog ändå det är förenklat att tala om en könsordning, där det ena könet saknat makt väldigt länge och i vissa länder fortfarande är totalt maktlöst, på det sättet, alltså som om vi minsann tillsammans byggt upp civilisationen på det här sättet. Och även om ”det personliga är politiskt” tycker jag nog samtidigt inte heller man kan låta en diskussion om genus smälta in i en slags allmän samhällskritik. Det blir för oskarpt.
Jag var inte på seminariet ifråga men alltså jag ställer mig rätt frågande inför lägesbeskrivningen. ”…den som förtrycks måste också vara ädlare, snyggare och född till en överlägsen position.” Är det där kvinnor är idag, menar du det på fullt allvar? Ses kvinnor som ”födda till en överlägsen position” – av vem i så fall? ”I medieversionen är kvinnan överlägset bäst på allt och samtidigt maktlös….” Jag är ledsen men min inre fröken ber här om konkreta exempel…
34 H. | 6 oktober 2011, 13:45
”… som om vi minsann tillsammans byggt upp civilisationen på det här sättet.”
Fast det har vi ju. Könsrollerna är som gjorda för varandra. De förutsätter varandra. De vore omöjliga utan varandra.
Jag har fullt upp och hinner inte hjälpa din inre fröken. Ge henne en assistent som kan gräva i tidningsarkiven!
35 Charlotte | 6 oktober 2011, 14:02
Det har hon inte råd med. :)
Många roller förutsätter varandra – kapitalistens och arbetskraftens, slavägarens och slavens etc – men det innebär inte att de skapats gemensamt.
36 H. | 6 oktober 2011, 14:16
Sånt är livet!
Det där med ”ädlare, snyggare och född till en överlägsen position” gällde mediedramaturgi i allmänhet, inte bara manligt/kvinnligt.
Orättvisan upprätthålls inte gemensamt, skrev du. Men å andra sidan: mödrar som säger åt sina söner att riktiga män inte gråter, för då duger de inte till att slåss i krig. Eller det faktum att släktens äldre kvinnor ofta är de som är mest noga med omskärelse. (Jag vet, det här blev ett svagt och ett osmakligt exempel, men det är allt jag hinner med. Jag hade själv behövt en assistent.)
37 Charlotte | 6 oktober 2011, 15:03
Det är ok. Förstås.
Och ja, det är ju helt riktigt: upprätthållande sysslar båda könen med, i olika utsträckning för olika individer. Jag tänkte på själva uppkomsten och skapandet av ”systemet”.
Känner helt enkelt inte riktigt igen ”ädlare, snyggare…osv”-grejen, vare sig när det gäller kvinnor eller någon annan förfördelad grupp.
Själv tror jag på fortfarande på att män och kvinnor måste kunna tala med varandra om hur de har det och drabbas på olika sätt av könsmönster. Det borde verkligen inte behöva handla om vem det är ”mest synd om” utan om att beskriva sakers tillstånd, om än nödvändigtvis utifrån ett subjektivt läge (men också, som Inti skrev, med medvetenhet om nödvändigheten av mer omfattande kunskap).
38 Magnus | 6 oktober 2011, 16:51
Charlotte: först ska sägas att den feminism jag kritiserar här är de strömningar som dominerat i svensk media och genuspolitik de senaste femton åren eller så, och det är främst de skribenter, ”genusmedvetna artister” (Joanna Rytel, Liv-Marit Bergman m fl) och talespersoner som syns i media och utåtriktad offentlighet jag tänker på, inte det prestigelösa golvarbetet eller den akademiska genusteorin (även om den senare delvis samspelar med mediafeminismen). Och med ”kvinnor tillåts göra x/förväntas göra typ x” syftar jag på den medie- och katrriärinriktade medelklassen, inte alla kvinnor överlag. Det hade Gabrielle redan sagt och jag bekräftat, men i en hyfsat lång tråd som den här så kan man förstås undgå att notera det. Den mediefeministiska posse vi har idag är till 95% urban medelklass och de talar samm språk, ävenm om de förstås är oense om en hel del inbördes så är kampretoriken och sättet att jobba, snacka och göra karriär rätt så gemensamma. Deras revolt och deras utspel sker nästan helt i massmedia (som den där erecensetnen skrev om Fittstim: ”frigörelse i den här boken handlar enbart om att få komma till Stockholm, haka på mediecirkusen och bli upptäckt”) och de vill ge sken av att de talar för alla kvinnor och att alla män är sådana som de beskriver sina pittbullade idioter.
Med formuleringarna om att vifta på ändan, kuttra, snacka mycket om sin egen person på et affekterat sätt även när det inte alls hör till saken,etc, försökte jag synliggöra att kvinnor idag ges betydligt större utrymme än män för självdramatisering, för att ”låta sig bjudas in” på någon annans (ofta mäns) välvilja och bekostnad, att agera dekoration och använda det som karriärmove, för att *komma in* (en mycket viktig sak idag: för var folk rädda för at ha fel, idag är de rädda för att inte släppas in, och marginalerna där är också mindre trots att vi idag har fler jobb i media). Och det var också tanken med de kontrasterande exmeplen: som man kommer du inte undan med att offentligt säga våldsamt överdrivna saker och sedan, en halvtimme senare när provokationen eller anekdoten gjort sin verkan, skratta till och säga ”men det var ju bara som jag SAAAAA!” eller ”Får inte en grabb ha litet kul, vad är du för en tråkfia?” Män med mycket hög status, VD:ar och vinnare, kommer förstås undan med liknande manövrer, men inte en helt vanlig advokat, politiker, lärare eller journalist. Medan det utan vidare accepteras att kvinnliga ledarskribentern, krönikörer, entreprenörer och skådisar som vill snacka upp sig kör på den här nyckfullheten. Det beror i stort sett på att kvinnor förväntas vara charmigt eller ”bitchigt” nyckfulla ibland och förväntas få grädde på moset, dörrar upphållna framför sig av män (bokstavligt och bildligt) osv. Män förväntas visa att de _kan_ något och får inte dunkar i ryggen gratis. Och detta är inget som de yngre svenska feministerna (ungefär: Fittstim-klungan, krönikörsboomen och de som kommit efter dessa) gentligen har problem med. De tar hjärtans gärna emot dessa fringisar och karriärfördelar, dessa möjlighter till självstyling med stor bildbyline även om de inte säger högt att de accepterar detta som princip. Ibland stoltserar de med själva accepterandet, men inte med principoen att acceptera.
Den feminism jag har förtroende för är emot idéer om att det ena könet måste göra si och det andra så, att vi måste släpa runt en massa fastlåsta rolltaganden överallt. men detta är inte populärt idag, och framförallt inte trendigt. Det är en hållning mer i släkt med t ex Germaine Greer, Susan Faludi och Doris Lessing än med Andrea Dworkin, Spice Girls och Valerie Solanas (som samtliga haft ett stort inflytande på den nyare feministiska scenen här i landet) eller med Bang-gruppen. Sverige är ett litet land och Bang/Arena/Expressenpossen (för at uttrycka sig litet löst, men ni vet vilka jag menar) har kopplat ett starkt grepp över de debatter som på något vis berör genus, kvinnor och brott, diskiminering etc.
Jo, jag är medveten om att media idag premierar utagerande och histrioniska, ”dokusåpamässiga” skribenter, både män och kvinnor. Men det är framför allt (medelklass-)kvinnor som gynnas av detta i karriären. Inte för att kvinnmor *är* sådana utan för att de tillåts ta ut svängarna mera i de riktningarna, ioch dessutiom ibland tillåts att definiera sig själva, välja sina roller, i högre grad än manliga journalister och författare – bara de kommit in.
39 Charlotte | 6 oktober 2011, 22:59
Du talar om ”kvinnliga ledarskribentern, krönikörer, entreprenörer och skådisar”. Och målar upp värsta typen av nidbild, en som går mer än hand i hand med ålderstigna chauvinistiska bilder av kvinnor i gemen. Är det inte så egentligen att du ställer famgångsrika kvinnor i gemen mot de GODA (och tysta) ”vanliga” arbetarkvinnorna? Det är ett väldigt bekvämt grepp att köra ut sin misogyni till allmänn beskådan och sedan, för att ge dig ett alibi, hävda att det bara handla om en liten grupp kvinnor som inte är som de ”vanliga”. Jag tänker på olika feminister i media jag brukar läsa. Ulrika Kärnborg, Nina Björk, Elin Grelsson, Nina Lekander, Cecilia Verdinelli, Malin Ullgren, Lawen Mohtadi och många många fler. Skulle de inte ha gjort sig förtjänta av sina positioner genom intellektuellt arbete? Skulle inte Susan Faludi betyda något för dem eller för de gängse Bangläsarna och -medarbetarna? Brukar de påstå att ”män tänker med kuken” eller att ”alla män är våldtäktsmän”? Nej, för det finns knappt någon överhuvudtaget som resonerar så.
Det är intressant annars att du tar upp Germaine Greer, en kvinna som varit mycket betydelsefull inom feminismen men som också gjort en del mer eller mindre extrema och ”histrioniska” utspel genom årens lopp. Att du låter henne stå för någon slags ”god”, rejäl och traditionell feminism i kontrast mot den onda som enligt dig dominerar idag visar att du helt enkelt inte har så mycket kunskap i saken som du vill påskina.
På tal om påfåglar skulle vi annars kunna ta upp Göran Skytte eller Jan Guillou eller hela sekler av Ingmar Bergmanliknande utagerande mansgenier. Men det kanske är mindre intressant. När vi nu tydligen står inför denna ytterst destruktiva kraft av nyckfulla och histrioniska fruntimmer i vårt kulturliv.
”Män förväntas visa att de _kan_ något och får inte dunkar i ryggen gratis.” Ja, där har vi väl den centrala meningen i dina kommentarer. Det är samma intellektuella höjd som det missunsamma tisslande och tasslande om sängvägar och annat baktaleri och andra HÄRSKARTEKNIKER alltför synliga kvinnor fått dras med. Det är egentligen för låg nivå för att bemötas.
40 Magnus | 7 oktober 2011, 02:00
Charlotte: Sorry, jag köper inte att ”Feminismen” är en och odelbar, lika litet som den sanna Kristna Tron, den svenska Neutralitetsdoktrinen eller den Goda Socialismen en gång var det (något som i stort sett ingick i att tro på dessa respektive storheter). Det är tydligt för vem som helst som orkar titta närmare att folk som Sonja Schwarzenberger, Malin Ullgren, Linna Johansson, Liza Marklund och Katrine Kielos ingaluhnda talar för ”alla kvinnor” och att det ofta mest är det egna varumärket de jobbar för. De draperar visserligen detta som allmängiltig genusanalys, men spacklet är inte så väldigt iogenomträngligt.
Din idé att det är antifeministiskt att granska enskilda feministers insatser och anspråk är i klass med Hanne Kjöllers påpstående att de (ofta kvinnor) som under getydande motstånd från mediemaskineriet rotade upp Liza Marklunds makeover av Mia Erikssons historia var ”avundsjuka män som ligger med skavande bettskena om natten”, avundsjuka på framngångsrika och ärtiga kvinnor. ”Ni är avundsjuka på en stark tjej” är väl den första försvarslinjen hos alla från Camilla Läckberg till Joanna Rytel, Sakine Madon och Leila K. Nej, det är inte det det handlar om, den repliken är bara ett sätt att försöka knuffa upplagesiffrorna framför sig för att slippa en diskussion om *vad* man säger.
41 Charlotte | 7 oktober 2011, 12:09
Du talar inte om enskilda feminister utan om något du anser vara ett fenomen, som DU upphöjer till att vara utmärkande för (synlig) feminism idag. Och det är bara löjligt hur du anser dig veta vad som är de egentliga drivkrafterna hos de personer du räknar upp.
Det finns hela tiden inomfeministiska schismer, och jag är, som alla som läser min blogg vet, inte någon som aldrig kritiserar enskilda feminister eller, för den delen, vissa ställningstaganden som är dominerande inom svensk feminism.
Men du har ju helt rätt i att knappast någon idag utger sig för att tala för alla kvinnor. Detta är just på grund av medvetenheten om de schismer och olikartade intressen olika grupper av kvinnor kan ha vid en given tidpunkt.
Vad jag reagerar på är, återigen, ditt språkbruk och din tendens att hela tiden vilja krypa in i huvudet på folk. Jag tycker inte du verkar vara någon som faktiskt tittar på vad olika enskilda feminister säger. Men om man tittar på vad du faktiskt säger och dina val av ord och uttryck träder det fram en bild jag inte kan kalla något annat än misogyn.
42 Magnus | 7 oktober 2011, 14:55
Ja Charlotte, jag känner nog snarare att det är du som läser in fientlighet och kvinnohat så fort andra inte följer de givna honnörsorden. Håkans beskrivning av en medial dramaturgi som visserligen *talar* om lika rättigheter men hela tiden skiftar över i en demagogik som styrs av tanken att att den/de ädlaste borde sitta i toppen av pyramiden (precis som att tyckarjournalistik och reportage idag ofta metodiskt blandar samman ”ni måste erkänna min rätt att tala fritt” med ”ni måste omfamna den känsla som jag ger utlopp för när jag talar så här, omfamna min story”), den bilden känner jag helt igen. Jag hänvisar f ö till Kajsa Ekis Ekmans DN-artikel om att man måste spela fram bilden av sig själv som tystad och tillhörig en marginaliserad grupp för att få ordet -. ett av de viktigaste inlägg om debattklimatet som har kommit i Sverige på senare år. Mycket riktigt betraktas Ekman inte som rättrogen feminist av Bang/Expressen-gänget.
Sedan har jag aldrig sagt att alla som någon gång fått in en artikel om feministiska frågor i Bang, Arena eller Expressen skulle tillhöra den (ganska breda) strömning jag syftar på. Nina Björk och Ulrika Kärnborg är old school, jag respekterar dem båda två högt, men Björk har idag inte tiondelen av det inflytande och det mediala sus hon hade vid mitten av 90-talet, trots att hon fortsatt skriva och skriva bra. Hon har helt enkelt manövrerats ut ur de stockholmska innesammanhangen, och det beror inte på att hon under flera år bodde i Skåne utan på att innetänket och sätten att skriva förändrats.
Både Björk, Kärnborg och Faludi är betydligt mer medvetna om klassfrågor (och frågor om etnicitet, missnöjespolitik etc) än vad t ex Schwarzenberger, Skugge eller Grelsson någonsin varit, men det är de senare som gör anspråk på att tala för – eller gå i täten för – precis alla kvinnor, även om en del av dessa kvinnor inte vet ännu vilka väldiga kämpar de har som drar omkull manliga statyer före frukost..
43 Charlotte | 7 oktober 2011, 16:31
…och jag känner inte igen den bilden alls.
Något enhetligt Bang/Expressengäng lär det f ö inte finnas. Ekis Ekman har getts debattutrymme på Bangs hemsida. Hon skriver i DN och har gett ut en (enligt mig undermålig) bok som hyllats friskt, bl a i Expressen.
Den breda strömning du försöker måla upp finns inte. Och att du i samma andetag nämner Schwarzenberger, Skugge och Grelsson visar bara hur fel ute du är. Men det är ju lustigt att du påstår att de skulle göra anspråk på att gå i täten för precis alla kvinnor. :)
Den här diskussionen är inte meningsfull att fortsätta. Och oavsett vad du hävdar så finns ditt starkt sexistiska språkbruk kvar i dina ovanstående kommentarer för alla att se.
44 Gabrielle Björnstrand | 7 oktober 2011, 17:54
Doris, du med den verkligt stora upplagan, säg något, snälla. Jag vet att du kan. (80 plus å allt.)
Orka!
45 H. | 11 oktober 2011, 19:22
Gabrielle: jag upptäckte för sent att en av dina kommentarer slukades av spamfiltret. Skicka om den, så ska jag se till att den kommer in.
46 Gabrielle Björnstrand | 11 oktober 2011, 20:05
Tack för det Håkan, men jag är dessbättre inte en person som har nån generalkoll på vad jag tänkte/ansåg/tyckte illa om – för fyra dagar sen ;)
Kommentera