Kristoffer Leandoer – Symbolisterna vid tidens ände

21 november 2014 av H. | Inga kommentarer · Bloggat

(Publicerad i UNT 16 nov.)

För att börja bakifrån: det finns böcker där det är ett brott att inte inkludera ett personregister. Det här är en sådan. Men annars är det – ni som snabbt vill komma fram till omdömet behöver inte vänta längre – utmärkt.

Om en symbolist hade skrivit Sagan om ringen, skriver Leandoer, hade Frodo aldrig kommit iväg till Mordor. Han skulle ha nöjt sig med att stanna hemma och fantisera om alverna. Symbolismen, en konst- och litteraturriktning från 1880- och 90-talens Frankrike, påminner om romantiken, men istället för att ställa sig på en bergstopp och andas in stormen drar man tunga gardiner för fönstren, sätter sig i en fåtölj och drömmer, med eller utan hjälp av droger. Man längtar, men man har redan genomskådat sin längtan, analyserat sönder den, spytt upp den och sedan slukat den på nytt. Det behöver inte göra symbolismens texter svagare: istället kan de laddas med en särskild dubbelhet. ”Ordens, rent av stavelsernas klangvärde”, skriver Leandoer, blir bundsförvanter till den förlorade, oåtkomliga värld som författarna drömmer om.

Leandoers bok om symbolismen är inte akademisk och inte heller något opersonligt referat av snabbt inlästa självklarheter. Han skriver så engagerande som man bara kan göra när man är uppriktigt intresserad av sitt ämne och är påläst sedan länge. Han associerar gärna snett åt sidan – när han skriver om Huysmans går associationerna till den hårdkokte deckarförfattaren Dashiell Hammett, Houellebecq och Philip K. Dick. Han läser inlevelsefullt samtidigt som hans författarporträtt ofta är raljerande på ett uppfriskande vis – inte för att han ser ner på sina författare, utan för att han vill få dem att framstå tydligare. Sara Danius gör på samma sätt. Den raljerande stilen vänder han också mot sig själv: ”Se där, nu komprimerade jag 1 300 tättryckta sidor till tre ord: Durtal spjärnar emot.” Gillar man det kan man också läsa Huset som Proust byggde, hans lika personliga och lika självständigt tänkta essäbok om fransk litteratur (2007).

De författare som Leandoer tar upp framstår som sinsemellan ganska olika. Han har inte försökt anpassa dem till någon stelbent definition av symbolismen, utan koncentrerat sig på att få vars och ens särdrag att framträda. Hur lätt hade det inte varit att – avsiktligt nedlåtande eller ej – presentera symbolismen som en antikaffär med föråldrad rekvisita – svanar, stjärnor, melankoliska poser – där vi kan gå och plocka när vi får lust på retrokitsch. Leandoer tar istället de symbolistiska författarna på fullt allvar. Deras drömvärld har gjort ”en kulturell klassresa neråt”, beklagar han: det lilla som återstår av den har hamnat på hyllorna för barnböcker och fantasy. Bokens ärende är ”att visa att symbolismens sprängkraft är oförbrukad.”

Ett skäl till att han har varit så förtjust i den symbolistiska litteraturen, sade Leandoer när han presenterade boken på Rönnells antikvariat i Stockholm, är att den är så full av återvändsgränder. Symbolisterna drar sina idéer till max, tills det inte går att komma längre. Men längst inne i deras återvändsgränder kan man öppna en liten dörr och komma någon annanstans. Dessa dörrar är fortfarande oprövade.

Bara vid symbolismens kvinnosyn gör hans inlevelse halt. Symbolisterna var besatta av farliga, vampyraktiga kvinnor. Oscar Milosz beskrev kvinnan som korset och mannen som den korsfäste. Här läser Leandoer bokstavligt, med facit i hand: ”i den riktiga världen är det kvinnan som är offret.”

Symbolismens tid var full av olösta, produktiva motsättningar. Som hos Jean Lorrain, där ”varje beskrivning spritter av kombinerad avsky och lockelse”. De teknologiska framstegen löpte som ett välfungerande ånglok samtidigt som man lockades av undergångsvisioner. Är vår tids motsättningar lika produktiva? Fast kanske finns det något slags resonans mellan vår tid och symbolismens. De senaste åren har det kommit en våg av översättningar: Rodenbachs Brygge-den-döda, Huysmans Mot strömmen, Nervals Andra riken, Oscar Wildes Salome för att bara nämna några.

Leandoer har inte nöjt sig med att beskriva symbolismen. Han avslutar med 150 sidor översättningar av de texter han har gjort mig sugen på att läsa. Vi får dikter och prosastycken av Huysmans, Maeterlinck, Jean Lorrain, Anna de Noailles, Gérard de Nerval – sammanlagt 25 författare. Han lyckas inte få alla texter att leva för mig, men hans rim är okonstlade och han väjer inte för de poetiska oneliners som ibland krävs. Att göra ledig, modern svenska av en sonett av Mallarmé är ingen liten sak.

______________

Kristoffer Leandoer

Slut – Symbolisterna vid tidens ände

Pequod Press

Tags:

0 kommentarer

  • Inga kommentarer

Kommentera