Är den ryska litteraturen skyldig till kriget i Ukraina? Svar till Oksana Zabuzjko

12 juni 2022 av H. | Inga kommentarer · Bloggat

Jag har lite tid att slå ihjäl på centralstationen i Riga, och det är då jag får syn på den. Tidskriften som tittar tillbaka på mig med stora röda bokstäver är rysk och heter Krig och fädernesland. Det nummer jag köper är fullt av tappra ryssar som dödar fascister – visserligen i svartvitt, för färg har man inte råd med 77 år efter segern i Berlin. Krig och fädernesland utkommer varje månad i 100 000 exemplar och nämns inte i den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos uppgörelse med den ryska litteraturens ansvar för kriget i Ukraina (DN 2022-04-29). Däremot nämner hon Dostojevskij.

”Rysk litteratur är på så sätt också ansvarig för hur dessa människor har formats”, påstår Zabuzjko, efter att ha beskrivit soldater som våldtar en elvaårig pojke, eftersom den ”under tvåhundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle ska ömkas, inte fördömas.”

Ska man läsa Dostojevskij och Tolstoj med så noggranna och misstänksamma ögon borde man också studera nyhetsförmedlingen, den politiska retoriken, populärkulturen, folks vardagliga samtal, skolans historieundervisning och föräldrarnas barnuppfostran med samma blick – hela den offentlighet där Krig och fädernesland utgör ett litet stickprov. Utelämnar man allt detta och låter skönlitteraturen ensam bära den samlade skulden är man inte riktigt hederlig, men det är så det ofta låter när intellektuella vill protestera mot ett krig.

De vill göra något kraftfullt, men de känner sig maktlösa. I det läget gör de vad de kan: de vänder sig om och börjar straffa sin egen bokhylla. De tar fram bok efter bok och läser dem misstänksamt, på jakt efter något de redan i förväg har bestämt sig för att upptäcka: är inte den här boken lite medskyldig?

Jag kommenterar Oksana Zabuzjkos artikel om den ryska litteraturens skuld i tidskriften Fokus (publicerat 2022-05-30).

Tags:

0 kommentarer

  • Inga kommentarer

Kommentera