Det största mysteriet i svensk politik

14 juli 2025 av H. | Inga kommentarer · Bloggat

Det största mysteriet i svensk politik är att det inte uppstår några nya folkrörelser. Förutsättningarna borde vara gynnsamma, eller hur?

Polisens statistik för åren 2014-2024 ser ut så här: 2463 skjutningar, varav 340 mord, och 777 sprängningar. Varför har inte det gett upphov till en folkrörelse? Ett par miljoner svenskar och invandrare skulle kunna förenas på gatorna, och kräva att rikspolischefen, justitieministern eller regeringen avgår, eftersom de inte kan garantera medborgarnas säkerhet.

Detta skriver jag om i senaste numret av tidskriften Fokus: Jakten på den försvunna folkrörelsen.

Ur artikeln:

Politiska partier som inte har klarat av att lösa några samhällsproblem de senaste fyrtio åren kommer inte att göra det om de får fyra år till på sig. När människor inser detta brukar en proteströrelse uppstå, men i Sverige sker det inte. I ett land som är så stolt över sina folkrörelsetraditioner har vi, märkligt nog, glömt hur man organiserar sig – och hur mycket man kan uppnå. Varför kan inte vi ta initiativet till några folkrörelser när 1880-talets fattiga sågverksarbetare kunde göra det?

Mer än 400 bibliotek har lagts ner de senaste tjugo åren – vore inte det tillräckligt för en folklig proteströrelse? 70 procent av väljarna är emot vinster i vård och skola, enligt SOM-institutets rapport Svenska trender (2024). Här finns en bred opinion som inte får något gehör i politiken – och som aldrig kommer att få det så länge politiker kan leva gott på att godkänna ännu en friskola och sedan få en styrelseposition i samma skolföretag. Post, järnväg, sjukvård, segregation, korruption – alla dessa skandaler borde ha gett upphov till en hel rad folkrörelser.

Det saknas inte anledningar till missnöje, och det är utmärkt! Missnöje är inget att vara rädd för. Tvärtom, missnöje är energi. Närmare bestämt fängslad energi. Varför är vi så dåliga på att gemensamt kanalisera energin i positiv riktning?

 

Extraläsning: 

I Den skötsamme arbetaren (1988) skriver Ronny Ambjörnsson om de stora folkrörelsernas tid vid förra sekelskiftet: arbetarrörelsen, frikyrkorna, studiecirklarna och nykterhetsrörelsen. Läser man boken idag är den politisk dynamit, skrev jag i SvD 2017. Jag har också recenserat en utökad nyutgåva för GP.

Tags:

0 kommentarer

  • Inga kommentarer

Kommentera