Anna Troberg, som är ordförande för bibliotekariernas fackförbund DIK, släppte en bomb i Almedalen. ”En förfärande stor del av våra medlemmar säger att de självcensurerar”, berättade hon under ett panelsamtal om kulturens roll i kris och krig. När jag hörde det väcktes en mängd frågor. Hur ska vi kunna lita på våra institutioner i ett krisläge om personalen är rädd redan nu? Vilka ämnen är farliga? Svaren, fick jag veta, skulle komma i en rapport som DIK skulle släppa inför Bokmässan.

Rapporten, ”Samhällets sista utpost”, har nu publicerats, skriven av Johanna Alm Dahlin. Åsiktsklimatet har blivit så hätskt att biblioteken behöver väktare om de bjuder in kontroversiella gäster, berättar hon. Huvudspåret i rapporten är bibliotekens ohållbara ekonomiska läge. Bara 9 procent av folkbibliotekens anställda anser att de har tillräckliga resurser för att klara sitt uppdrag. Många jobbar ensamma. En stor del av arbetstiden går åt till att hjälpa folk med den samhällsservice som har dragits in på andra håll. Nära hälften av bibliotekarierna berättar att droghandel har förekommit.

I det läget är det inte konstigt att 17 procent av bibliotekarierna säger att de undviker konfliktfyllda ämnen. Säkerhetsarrangemang kostar för mycket. Kanske är det därför konstkritikern Mårten Arndtzén inte fick en enda inbjudan när han var aktuell med ”Konsten är vi”, en bok om konstnärer som är för provokativa för våra institutioner, som Lars Vilks och Elisabeth Ohlson Wallin.

Jag kommenterar rapporten i SvD: Rädda bibliotekarier visar på större kris

Rapporten innehåller gott om oroväckande siffror, men samtidigt är den vag när det gäller konkreta detaljer. Den är ett nödrop, men den som ropar på hjälp kan inte nöja sig med att säga A utan att säga B.