Idag skriver jag i Kvartal om den svenska gåtan: hur kunde ett närmast överdrivet välplanerat och välfungerande samhälle på så kort tid förvandlas till ett samhälle där ingenting längre fungerar – skolan, tågen, posten, snöröjningen … Från varje livsviktig sektor kommer nödrop om att de inte längre klarar sin verksamhet. Ambulans och brandkår måste skyddas av polis i vissa områden, eftersom ungdomar kastar sten på dem. Tidningarna innehåller förtvivlade rapporter från lärare och sjuksköterskor – och det är ingen mening att läsa dem, eftersom ingenting kommer att förändras. Ett land som för femtio år sedan byggde sina egna kärnkraftverk behöver nu oroa sig för att elförsörjningen ska kollapsa.

Polisens statistik för åren 2018–2024 ser ut så här: 2.463 skjutningar (varav 338 mord) och 782 sprängningar. 2022 hade Stockholm 250 olösta mord. 1965 var det noll. Polis och regering kan inte längre garantera medborgarnas säkerhet – ett tillstånd som vi accepterar som om det var normalt. Varför har vi inte fått en folkrörelse mot skjutningar och sprängningar? Protesterna skulle kunna samla miljoner människor; i det här läget kunde man förvänta sig ett krav på att rikspolischefen, justitieministern eller regeringen ska gå, ändå händer ingenting. Varför kunde 1800-talets fattiga och lågutbildade svenskar organisera sig och bilda folkrörelser som förändrade samhället i grunden – men inte vi?

Det märkliga med Sverige är inte våra problem, utan vår oförmåga att hantera dem.

Läs Den svenska gåtan hos Kvartal.