Wake up and smell the gruvgas!

Jag har läst Georges Didi-Hubermans Gruvgas, en bok om varför vi inte ser – och inte vill se – de katastrofer som stirrar oss i ansiktet. Min recension i SvD finns här.

Katastrofer inträffar inte för att de är svåra att se, utan för att vi inte vill se, inte vill lyssna och inte vill agera. Den brittiske fotografen Paul Conroy lämnade Syrien 2012, och varnade för att landet kunde bli ”nästa Rwanda” om inte resten av världen grep in. Vid det laget hade 7 500 människor dött. Idag talar uppskattningarna om en halv miljon döda och sex miljoner på flykt.

Didi-Huberman går längre än jag har trott. Hans hypotes är att en katastrof förblir osedd ”om den förblir dold i en annan mer uppenbar katastrof och som i en given historisk situation upptar hela synfältet.”

Lite hårdare formulerat: vi är så låsta vid föregående generationers förbrytelser, som vi inte vill upprepa, att vi blir blinda för det ansvar som vår egen situation kräver. Därför begår vi ständigt nya svek. Dåligt samvete genererar mer dåligt samvete.

Eftersom vi svek judarna på 1930-talet måste vi svika hederskulturens offer 80 år senare: politiker tystade ner kunskapen om hedersmord eftersom de inte ville känna sig som rasister. Här är en obehagligt konsekvent psykologisk mekanism i arbete; vad man än vill kalla den handlar det knappast om att lära sig av historien. Det är sådana människor som gång efter gång måste säga ”vi såg det inte komma” när de har fått makt över andras liv. Hur ska mönstret brytas? Det förklarar inte Didi-Huberman.