Hur uppstår en tidsanda? Hur fungerar den ordlösa process där vi i tysthet väljer ut de röster som sedan tillåts prägla sin samtid?

Idag skriver jag i SvD om Thomas Chatterton Williams och andra bortvalda namn. Om vi var genuint intresserade av svarta amerikanska intellektuella borde vi känna till personer som Musa al-Gharbi, Glenn Loury, Cornel West, John McWorther, Thomas Sowell, Tyler Austin Harper, Stanley Crouch, Coleman Hughes – och Chatterton Williams. Varför är dessa författare okända, eller i bästa fall någon sorts bifigurer på en scen där Ibram X. Kendi blev den självklara huvudpersonen? Beror det kanske på att de inte är tillräckligt ambitiösa?

Jag misstänker att Hughes förklarar det bäst: ”Jag har träffat folk som påstår att man måste vara svart för att ha rätt att uttala sig om rasfrågor. Lustigt nog, så fort de förstår att jag har fel åsikter, då säger de genast att jag inte kan vara svart på riktigt. Deras världsbild är perfekt skyddad mot invändningar: icke-svarta som inte håller med dem avfärdas för att de inte är svarta, och svarta som inte håller med dem kan avfärdas på samma sätt.”

Spärra upp ögonen nu, för här kommer det väsentliga. Det är vi som vägrar lyssna till vissa röster, men det får för allt i världen inte se ut som om vi aktivt väljer bort dem. Därför gör vi något mycket elegant: vi flyttar fokus från oss till dem, och påstår att det handlar om en personlig defekt hos de bortvalda. Det är inte vi som vägrar lyssna till Hughes, det är han som inte är tillräckligt autentisk.

Tydligen vet vi redan i förväg vad autentiska svarta samhällsdebattörer har att säga, innan de har öppnat munnen. Någon gång borde vi fråga oss var den kunskapen egentligen kommer från.

Läs hela texten här: Det öppna samhällets självskadebeteende