De senaste veckorna har invandring diskuterats i DN Kultur av Bengt Westerberg med flera; jag kommenterar debatten i tidskriften Kvartal: Migrationsdebatt i baklås.

Ur artikeln:
Diskussionen om invandring består av två läger som grälar utan att komma någonstans. Det ena lägret säger: låt oss öppna våra gränser lite mer och släppa in hundra tusen till. Det andra lägret säger: låt oss stänga gränsen lite mer och släppa in hundra tusen färre. Den politiska ambitionsnivån är med andra ord lika låg som om de enda tänkbara alternativen handlade om att höja eller sänka skatten en halv procent. I det läget är det dags att kasta en rejäl sten i glashuset.

Westerberg förklarar att Sverige tar emot flyktingar för att göra ”en humanitär insats” och ”av solidaritet med människor i behov av skydd” (DN 20/4). Här finns en punkt som jag vill trycka extra hårt på, för att förklara hur den sortens humanism ser ut i praktiken. Den ser nämligen ut så här: det är helt okej att folk drunknar i Medelhavet, men om du inte dör, lilla vän, kan vi möjligen tänka oss att släppa in dig.

Detta ska numera föreställa den människovänliga sidan av debatten. De som tror att de är progressiva säger: Låt tiggarna tigga! Låt flyktingarna fly! De är nämligen inget annat än tiggare och flyktingar, och något mer kan de aldrig bli. Det här är en människosyn som skulle haft ett ärligare namn för hundra år sedan – konservatism.

En verkligt människovärdig politik skulle vara att säga: vi ska ha en värld där ingen behöver fly. En sådan värld kan vi inte längre föreställa oss. Det visar hur liten politiken har blivit – och hur mycket framtidstro vi har förlorat.

Målet för all seriöst syftande politik borde vara en värld där människor är fria att resa som de vill – för att arbeta, studera eller bara för nöjes skull. Det förutsätter en värld där folk inte behöver fly på grund av krig, fattigdom, klimatförändringar eller diktatur. Ingen politiker, i Sverige eller utomlands, pratar om hur vi ska nå en sådan framtid. Kanske tar det 500 år att komma dit, kanske 2 000 år – men något mindre borde vi inte nöja oss med.

De senaste 30 åren har antalet internationella migranter fördubblats – från 150 miljoner 1990 till 304 miljoner 2024, enligt FN. Flyktingkrisen är global och därför kan den bara lösas på global nivå. För Westerberg, däremot, handlar krisen bara om oss: vi står inför ett moraliskt val mellan att ”stänga gränser” eller ”öppna våra hjärtan” (DN 20/4). Han kör samma stil som på 1990-talet: han försöker förvandla migrationen till ett inrikespolitiskt sandlådekrig om hur höga eller låga Sveriges taggtrådsstängsel borde vara, och hans motståndare tänker lika smått.

Den politiska uppgivenheten blir ännu mer märklig när man jämför med den optimism som var normal för inte särskilt länge sedan. När de sista kolonierna blev självständiga efter andra världskriget (17 afrikanska länder firade sin självständighet 1960) skulle allting bli bättre: utbildning, hälsovård, levnadsstandard, kvinnors rättigheter. Ett par generationer senare är allt man kan göra att fly från sådana länder. Hur hittar vi tillbaka till optimismen?