Människan berömmer gärna sig själv för sin intelligens; det märkliga är att vi använder intelligensen så irrationellt att det borde göra alla andra djur förvånade. Det är som om en fågel skulle föredra att gå till fots utom i särskilda undantagsfall. Samma person som granskar en begagnad bil skarpt och erfaret kan köpa en begagnad religion eller en begagnad ideologi utan ett spår av kritiskt tänkande.

Vi är bra på att göra oss dummare än vi är – om det handlar sociologen Roland Paulsens nya bok Avbegåvad. Den är skriven med välvilliga, emancipatoriska avsikter, men Paulsen undviker så många komplikationer att jag blir lite dummare under resans gång.

En författare som tar avbegåvningens historia på allvar borde inte kunna ignorera elefanten i rummet, men det gör Paulsen. Hela ideologin kring de avbegåvade människornas befrielse har svängt 180 grader under 1900-talet. För hundra år sedan var det självklart, till och med önskvärt, att förtryckta människor kommer att förändras när deras situation blir bättre. En medborgare med rösträtt, varmvatten och lånekort på biblioteket är en helt annan sorts varelse än en trasproletär som super och spelar kort. Idag anses det vara progressivt att hävda att förtryckta människors identitet, kultur och traditioner måste bevaras exakt som de är. Den som är förtryckt måste förbli autentisk – ett uttryck för en djupt konservativ människosyn. Sedan blir man förvånad över att befrielsen plötsligt befinner sig mycket längre bort än på folkbildningens tid. Det, om något, är ett bra exempel på avbegåvning.

Jag har recenserat Avbegåvad för SvD.