Och nu blir det politik! Partier som inte har löst ett enda allvarligt samhällsproblem de senaste 40 åren kommer inte att göra det om de får fyra år till på sig. Resultatet blir ett allt hårdare segregerat samhälle: islamister för sig och sekulära för sig, miljardärer där uppe och papperslösa där nere. Högern erbjuder segregation och kallar det valfrihet; vänstern erbjuder samma segregation och kallar det mångkultur. Åtta partier som alla erbjuder samma segregerade framtid är inte vad jag kallar ett val.

_____

Den stora skandalen i svensk politik är att ingen har klarat av att besegra Sverigedemokraterna. Politiska partier med över hundra års erfarenhet av att styra landet borde ha kunnat dribbla bort dem medan de ännu var en liten uppstickare; istället har de ägnat årtionden åt att snubbla på sina egna fötter. Att ett parti som har så lite att erbjuda sina väljare periodvis har varit näst störst i opinionsmätningarna är ett rejält underbetyg åt hela vårt politiska etablissemang. Alla som varnar för SD inför valet den 13 september borde få frågan hur de har kunnat misslyckas så totalt.

SD grundades 1988. Det tog tio år innan de för första gången dök upp i SCB:s valstatistik: i riksdagsvalet 1998 fick de 0,4 procent. De behövde 22 år för att klättra över fyraprocentsspärren: 2010 fick de 5,7 procent av rösterna.

Med andra ord har SD vuxit så långsamt att det har funnits gott om tid att studera dem, identifiera deras svaga punkter och prova sig fram till en fungerande motstrategi. Det är inte vad som har skett. Ni minns säkert hur det har låtit: SD är fascister, vi ska inte prata med dem, vi ska våga vägra ta debatten, vi ska helst låtsas att de inte finns.

Hur väl den strategin har fungerat kan man avläsa i val efter val. 2014 dubblade partiet sitt resultat och fick 12,9 procent. I det läget fanns det kanske skäl att utvärdera strategin, lära sig av erfarenheterna och prova något annat? Tydligen inte – och det är där det blir intressant. De etablerade partierna börjar känna sig hotade, men håller krampaktigt fast vid en strategi som får hotet att växa. Vad skulle en psykoanalytiker säga om den sortens beteende?

Det är som om de övriga partierna lydde en irrationell kraft som var starkare än deras överlevnadsinstinkter. De har sömngångaraktigt bockat av varenda punkt på listan över idiotreaktioner som gynnar ett missnöjesparti. Vem som helst har för länge sedan kunnat förutse hur det kommer att sluta: förr eller senare blir SD så stora att de inte längre går att ignorera, och därefter tar de plats i regeringen.

Ett politiskt parti kan givetvis misslyckas med sina försök att stjäla röster från motståndarna – men om sju partier misslyckas på exakt samma sätt i 38 år borde väljarna till sist börja undra hur mycket otur det egentligen är frågan om. Tänk om de övriga partierna inte har besegrat SD för att de helt enkelt inte vill?

En tänkbar förklaring är att etablerade partier med tiden blir så lata och inkompetenta att de föredrar att ignorera sina konkurrenter istället för att göra något åt dem. Jag misstänker att oförmågan också har en djupare förklaring. Lyssnar man noga hörs det att samtliga politiker ägnar sig åt att utdefiniera sina motståndare från folkgemenskapen. Några andra argument har de inte. SD pratar om invandrare som inte hör hemma här och om ”det sverigeföraktande vänsterliberala etablissemanget” som har förstört landet (Jimmie Åkesson, Almedalen 2025). De övriga partierna har i praktiken svarat med att säga att sverigedemokrater inte är riktiga svenskar. De är rasister, fascister, fiender, antidemokrater – och underförstått inte en del av samhället. Deras väljare hör inte hemma i vårt land, och därför har man aldrig gjort några uppriktiga ansträngningar att locka dem till sig.

Utan att de själva förstår det är SD och deras motståndare en del av samma negativa, fragmentariserande tidsanda – små båtar som har fångats av en stark undervattensström. Väljarna isolerar sig i fientliga grupper som baseras på etnicitet, religion eller andra identiteter. Debatten ersätts av ömsesidig bortstötning: ni får inte vara med! Det existerar ingen gemensam verklighet utifrån vilken man kunde börja enas om en konstruktiv politik. SD betraktar etablerade massmedier som landsförrädare, och deras motståndare betraktar SD:s alternativmedier på samma sätt.

Hur många missnöjesröster beror på att väljarna har fattat att samhällskontraktet är sönderrivet? Ändå fattar inte politikerna att de kan återvinna förtroendet genom att säga ”Jag byggde ett sjukhus, så nu behöver Sollefteborna inte lära sig föda barn i bilen.” De kan inte klämma åt SD genom att prata konkreta sakfrågor, som utförsäljningen av kommunal egendom, eftersom det skulle blottställa deras egen politik. Alltså försöker man sänka ett populistparti uteslutande genom retoriska medel, trots att valresultaten i land efter land visar att det aldrig fungerar.

Migration har förvandlats till ett haveri för samtliga inblandade, såväl svenskar som invandrare, eftersom de ansvariga inte har vågat ändra kurs – de tror att det skulle gynna SD. Hellre kör de landet i botten och sitt eget förtroende på samma gång, medan SD fnissar från åskådarbänken och kammar hem 16 procent av invandrarrösterna.

De övriga partiernas misslyckande är patetiskt, eftersom det aldrig har varit lättare att vinna val i Sverige. Det är inget mysterium vad väljarna vill ha. Mätta och uttråkade väljare är svåra att tillfredsställa – det varnade Erlander för när folkhemmet stod på sin höjdpunkt. I ett samhälle som krisar på område efter område – post, järnväg, skola, vård, klimat, kriminalitet, migration – är det däremot uppenbart vad som behöver göras. Partierna kan återvända till sin kärnverksamhet: att erbjuda praktiska lösningar på konkreta problem. Det finns bara ett litet hinder. Innan de kan börja ge oss dessa konstruktiva lösningar behöver varje parti slakta ett antal heliga kor – som friskoleexperimentet eller mångkulturalismen. Det kommer att göra ont, och det är man rädd för. Man föredrar att låtsas att allt kommer att bli någorlunda okej om man fortsätter som förut.

Därför ser politiken ut som den gör: partier som inte har löst ett enda allvarligt samhällsproblem de senaste 40 åren kommer inte att göra det om de får fyra år till på sig. Resultatet blir ett allt hårdare segregerat samhälle: islamister för sig och sekulära för sig, miljardärer där uppe och papperslösa där nere. Högern erbjuder segregation och kallar det valfrihet; vänstern erbjuder samma segregation och kallar det mångkultur. Sedan blir båda sidor förskräckta över att ett missnöjesparti växer. Det måste bero på att Facebook sprider en falsk bild av verkligheten, eller hur? Åtta partier som alla erbjuder samma segregerade framtid är inte vad jag kallar ett val.

Vill man förstå det politiska dödläget bör man heller inte låta väljarna slippa undan. När de etablerade partierna sviker borde vi se en mängd nya medborgerliga initiativ, men väljarna är märkligt passiva trots att de är missnöjda. I ett land som är så stolt över sin folkrörelsetradition – varför har vi inte sett en folkrörelse mot skjutningar och sprängningar? 2 621 skjutningar och 991 sprängningar de senaste sju åren betyder att staten inte längre kan garantera medborgarnas säkerhet. Detta borde ge upphov till en protest som förenar miljoner svenskar och invandrare i en helt ny politisk rörelse – ett initiativ som bryter sönder de nuvarande politiska låsningarna.

Samma sak med missförhållandena inom skolan, vården, posten och vad ni vill. När får vi se en miljon föräldrar som kräver en förstatligad skola?

Det politikerförakt som alla i branschen är så oroade för har en enkel lösning: rösta bort samtliga partier och bilda ett gäng nya, vars förtroendekapital ännu inte är förbrukat. Politisk apati botas med medborgerliga initiativ: optimismen och livsglädjen växer när man börjar göra saker av egen kraft. Demokratin är gjord för att ständigt förnya sig själv, men den kan bara förnyas underifrån. All offentlig makt utgår från folket, står det i Regeringsformen; det är dags att vi påminner oss vad det innebär. Sedan kan våra åtta nittonhundratalspartier återvända till det sekel där de hör hemma och dra igen kistlocket efter sig.