Bara som hastigast snuddar han vid en den mest uppenbara förklaringen till att människor numera talar så mycket om sina trauman. Vi har lärt oss att omtolka social otrygghet och en dysfunktionell arbetsmarknad till individuella psykiska problem – som en industri av konkurrerande terapiformer sedan står redo att exploatera.

Samhällskontraktet har rivits upp. När vi har accepterat den stora kränkning som det innebär – och slutat tro på vår egen förmåga att förbättra livet – blir det socialt acceptabelt att klaga över vardagens oräkneliga mikrokränkningar. De har plötsligt blivit outhärdliga.

Samtidigt växer en inlärd överkänslighet vars effekter inte ska underskattas. Du ska vara sårad, det är så du bevisar att du har ett känsloliv. Vi värderar autenticitet högre än allt annat, vilket inte behöver vara fel, men vi har samtidigt bestämt att det mest autentiska är sårade känslor. Om du inte lär dig sälja dina trauman enligt den föreskrivna mallen kommer alla andra att använda dig som dörrmatta.