Inta Ruka vid invigningen av utställningen ”Places called home” på Fotografiska i Tallinn; foto Håkan Lindgren.

Den lettiska fotografen Inta Ruka är en mästare på porträttfotografi. Varje ansikte i hennes bilder framstår som ett personporträtt i en tjock roman. Lager efter lager av hårdhet, mjukhet, alkoholism, svårigheter och olyckor, livsvilja, oväntade generösa ögonblick – alla dessa egenskaper är dubbelexponerade ovanpå varandra utan att förlora i skärpa, så att besökarna kan upptäcka hur mångskiftande en människa är, som om de såg dessa märkliga varelser för första gången. Hur är det möjligt att berätta så mycket med en enda stillbild?

Inta Rukas fotografier uppmanar dig att titta mycket noga på de avbildade människorna, mer noggrant än du har tittat på ett främmande ansikte på mycket länge – och det märkliga är att de gör det utan att förgifta blicken med förakt eller medömkan. En noggrann blick blir alltför lätt en anklagande blick. Du går på jakt efter anledningar att fördöma den person du tittar på. Det brukar sällan vara svårt: alla vuxna människor har ackumulerat skuld, brister och defekter under livet, även de lettiska bybor som hon har porträtterat. På hennes utställning kan du se dem utan att genast behöva döma dem. Det var du kanske inte beredd på. Stanna upp och pröva hur det känns: är det befriande, ansträngande, beroendeframkallande eller något annat?

I en tid som är så full av människoförakt i underhållning, arbete och politik – och inte minst i form av alla outtalade men blixtsnabbt förstådda och överförda fördomar – där förvandlas Inta Rukas foton från en serie porträtt till ett lugnt och övertygande försvar för det mänskliga.

Jag träffade henne när hon invigde utställningen Places called home på Fotografiska i Tallinn, och har skrivit en essä om hennes bilder, som nu är publicerad i tidskriften Dixikon: Att återupptäcka människan – fotografen Inta Ruka.