Natos center för cyberförsvar heter CCDCOE och ligger i Tallinn. Jag har intervjuat deras förra chef Mart Noorma för Kvartal.

Risken med cyberkrigföring är att ordet låter så abstrakt att det framstår som ett vagt och relativt ofarligt hot. När du läser ordet ”cyberkrig” ska du inte tänka på hackare som sitter och spelar dataspel vid sina skärmar; du ska tänka på mycket konkreta saker. Du ska tänka infrastruktur – vattenförsörjning, elnät, betalningssystem, telefonväxlar, internet.

Under de första dagarna efter invasionen 2022 angrep Ryssland det civila telekommunikationsföretaget Viasat, berättar Noorma, eftersom de ukrainska väpnade styrkorna till viss del använde sig av deras satelliter. Angreppet hade bara begränsad effekt i Ukraina, men i Tyskland stannade en stor del av vindkraften, eftersom vindkraftverken var beroende av Viasat. Allt hänger samman!

En cyberattack behöver heller inte vara en isolerad händelse. Den kan ingå som ett verktyg i en större strategi, där det verkliga syftet är att manipulera ett helt samhälles verklighetsuppfattning. Antag att en mängd viktiga samhällstjänster slutar fungera. Vad gör du när du blir stressad och orolig? Du tar upp mobilen och börjar söka efter information, eller hur? I det läget är du allra mest mottaglig för den desinformation som ett fiendeland vill sprida.

Läs intervjun här

Jag kommer alltid att vara tacksam för att Roger Fjellström har lagt ner så mycket arbete på att översätta och ge ut Henri Michaux, en av de udda författare som har betytt mest för mig. Idag fick jag veta att han är död.

När Roger hade flyttat tillbaka till Sverige lärde jag känna honom och hälsade ibland på i lägenheten utanför Märsta – en underlig upplevelse efter att ha läst hans böcker och översättningar i nästan 30 år. Våra samtal var alltid lika levande. Nu önskar jag att jag hade besökt honom oftare. Fotot tog jag i juni 2021.

Fjellströms blogg går fortfarande att läsa – gör ett besök på Ordström.

Allt började – enligt honom själv – med att han skällde ut Artur Lundkvist.

(Forts.)

Det är alltid bra att bli påmind om att du i praktiken är rättslös. I annat fall lever du i en illusion. Facebook är bra på att upprätthålla den sortens behagliga illusioner, men för några dagar sedan gjorde de den tyske översättaren Klaus-Jürgen Liedtke en tjänst, och visade honom på vilka villkor han och alla andra använder deras tjänster. De stängde nämligen av honom.

Hans Facebook-konto försvann, tillsammans med sidan för det nätbibliotek han driver, The Baltic Sea Library. Nu har han förlorat femton års foton, kontakter och diskussioner. Det är som om din hyresvärd skulle låta dig bo gratis, men ha rätt att behålla dina möbler och dina böcker när han får lust att sparka ut dig.

Jag skriver om det i Svenska Dagbladet. Östersjöbiblioteket är fullt av gratis texter från de senaste två tusen åren, korsvis översatta till alla östersjöspråk, inklusive samiska. Det förtjänar större uppmärksamhet. Stjäl några minuter av den tid du har tänkt lägga på Facebook och gör ett besök på balticsealibrary.info!

Bortse från skjutningar och sprängningar ett tag. De är inte Sveriges allvarligaste problem – inte heller skolan, vården, posten, järnvägarna eller att ett land som nyss byggde egna kärnkraftverk behöver oroa sig för elförsörjningen så fort det blir vinter. Det djupaste problemet är det som ligger bakom dem alla: en förlust av ansvar, realism och kompetens.

Varför misslyckas Sverige på så många områden? För att kunna gå till botten med varje problem skulle vi behöva riva sönder en falsk självbild, och det vill vi inte. Förra året var 296 skjutningar och 129 sprängningar tydligen ett rimligt pris för att behålla illusionen.

I vilket slags samhälle är det en normal situation? Det är lätt att svara på: ett samhälle som är likgiltigt för människoliv. Den falska självbildens främsta uppgift är att dölja den svenska likgiltigheten. Vår påstådda naivitet är en lika helig lögn som vår neutralitet under kalla kriget, eftersom vi inte vill erkänna hur likgiltigt och cyniskt människor behandlas i Sverige. Så länge vi håller fast vid den falska självbilden kommer vi ständigt att försätta oss själva i nya svårigheter.

_____

Jag har skrivit en lång uppgörelse med den falska svenska självbilden. Läs den i SvD: Svenska självbilden skördar liv

Extraläsning: 

I Den skötsamme arbetaren (1988) skriver Ronny Ambjörnsson om de stora folkrörelsernas tid vid förra sekelskiftet: arbetarrörelsen, frikyrkorna, studiecirklarna och nykterhetsrörelsen. Läser man boken idag är den politisk dynamit, skrev jag i SvD 2017. Jag har också recenserat en utökad nyutgåva för GP.

Jag medverkar med ett gäng aforismer i två nummer av den finlandssvenska tidskriften Nya Argus; första delen i nr 1-2 2025 och andra delen i nr 3-4, som just har kommit ut.

Några smakprov:

Det farligaste du kan tänka verkar så litet och oskyldigt medan det pågår. Det är vad du önskade dig i ditt allra svagaste ögonblick, när du var olycklig och maktlös. Det avgör hur du kommer att agera när du får makt.

•

Vill ni veta vem som tillhör eliten i vårt föregivet anti-elitistiska kulturliv? Se efter vem som kan tillåta sig att slarva och ändå behåller sin position. I en falsk antielitism känner man igen den dolda eliten på att den alltid kan tillåta sig att göra ett dåligt jobb. Och de underlägsna? Det är de som varje gång måste prestera något utöver det vanliga, och som vet att de, även om de överträffar förväntningarna, när som helst kan bli ignorerade, utfrysta eller bara bortglömda. ”Oj, förlåt, jag hade glömt att du fanns. Det var ju du som skrev så bra, eller hur? Vad hette du nu igen? Förlåt, jag har så svårt för konstiga namn.”

•

Så mycket ilska och frustration bland människor, vart man än ser. Misstro ilskan. Den är inte en reaktion. Den är avsiktlig. Den är ett självändamål.
Människorna konserverar och göder sina orättvisor så att de sedan ska kunna peka på dem och säga ”Titta här! Är det konstigt att jag är så jävla arg?” Det man inte ska se är det lilla ögonblick när de förstärker den orättvisa de lider av – en orättvisa som ska såra och legitimera den ilska de redan har. Ett ögonblick som försvinner så fort. Sedan står orättvisan där, som om den var naturlig, ödesbestämd, uråldrig.

Människan är gjord för alkemi. De flesta människor är romantiker, och därför kommer mysterier, uråldriga auktoriteter och hemliga kunskaper alltid att tilltala oss mer än naturvetenskapens öppet delade forskningsresultat.

Alkemin var mer än ett misslyckat försök att göra guld. Den var ett sätt att förstå världen, ett nätverk av emotionella förbindelser och associationer som knöt ihop himlakroppar med metaller, djur och kemiska processer.

Jag recenserar den nyutkomna antologin Alkemins historia (Stolpe förlag) i SvD: Är mänskligheten på väg in i en ny medeltid?

Den amerikanske filosofen Daniel Dennett gillade att provocera folk med sin strikta materialism. Att lära sig nya saker, brukade han säga, var lika med att ladda ner en ny app till sin ”necktop computer”. Mot slutet av sitt liv blev han dock allt mer skeptisk till AI; i en av sina sista artiklar skrev han att den som släppte ut fejkade mänskliga medvetanden i världen borde straffas lika strängt som den som förfalskar pengar. I båda fallen korrumperas det förtroende som är en förutsättning för ett människovärdigt samhälle.
.
En fulländad människa, ansåg science fiction-författaren Robert Heinlein, bör kunna skriva en sonett, laga en god måltid, läka ett brutet ben, byta blöjor och slåss i krig. Sådana människor finns inte, kan man tro – tills Dennett börjar berätta om sitt liv.
.
Utöver filosofin har han skulpterat, spelat jazz och sjungit i kör. Han har skaffat segelbåt, tagit dykcertifikat och rustat upp en gammal bondgård. För att stimulera diskussionen har han tagit med en grupp studenter på en segeltur längs Grönlands kust ”som får en att tappa andan”. Han har smugglat ut brev från det kommunistiska Prag, stöttat kvinnliga kollegor och hjälpt italienska bronsgjutare att lura turister genom att förfalska romerska statyetter. Som om det inte räckte är han ödmjuk också: ”Jag uppskattar särskilt de tjurskalliga felfinnare som tvingar mig att utvidga, revidera eller offra det som jag trodde var bra argument.”
.
Jag recenserar Dennetts självbiografi Jag har tänkt för SvD.

Numera är kommunikation farligt. Det värsta som kan hända är att ett par miljoner främlingar får kontakt med varandra. Det kommer bara att leda till att de radikaliseras; de kommer att förstärka varandras värsta sidor, och snart har vi en mobb som stormar Capitolium. Åsa Wikforss ställde nyligen den retoriska frågan om det är dags att inskränka yttrandefriheten för att rädda demokratin (DN 27/3). Jag undrar vem som skulle vara intresserad av att hjälpa oss med det – och om vi får tillbaka våra rättigheter när krisen anses vara över.
.
Hur kunde vi hamna där – mindre än 15 år efter att alla auktoriteter förklarade att nätet skulle ge oss en bättre värld? Det vill den amerikanske författaren Nicholas Carr undersöka i sin senaste bok ”Superbloom” (W. W. Norton).
.
Jag skriver om den globala masskommunikationens problem i en understreckare i SvD idag: Nätet skulle ju frälsa oss från ondo?

Vi har upprepat samma teknologiska förhoppningar ända sedan telegrafen var ny, skriver Carr. När världen binds ihop av blixtsnabba telegraftrådar är det ”otänkbart att gamla fiendskaper och fördomar kan fortsätta att existera”, hette det i ”The story of the telegraph” från 1858.
.
”Jag ska bli ihågkommen som uppfinnaren som avskaffade krig”, förklarade Nikola Tesla, som försökte utveckla trådlös telegrafi vid förra sekelskiftet. Guglielmo Marconi var övertygad om samma sak: hans nya uppfinning radion skulle ”göra krig omöjliga”. Trodde alla dessa människor verkligen att krig bröt ut på grund av bristfällig kommunikation?
.
Det här är de 150 år gamla idéer som Mark Zuckerberg upprepade 2012, när han sade att nätet skulle ge oss ett öppnare samhälle där folk har lättare att förstå varandras perspektiv – och han var långt ifrån ensam. Nätet kommer att ”öka förståelsen, gynna toleransen och i slutänden bidra till global fred”, förklarade Economists redaktör Frances Cairncross 1997. Så fort medborgarna kopplade upp sig skulle diktaturerna falla som korthus. Vid millennieskiftet talade så många mer eller mindre självutnämnda nätexperter om massmedier på samma sätt som politiker av Trumps slag gör nu: medierna var en föråldrad elit som hindrade sanningen från att komma fram. Sanningen fanns hos folket, inte hos etablissemanget – en tankefigur som borde ha väckt vissa invändningar, men ingen kände tydligen igen den.
.
När personer som Joakim Lamotte eller Chang Frick till sist dök upp, lite senare än vad som förutspåtts, skrev de tydligen om fel saker på fel sätt. Vid det laget förklarade medieexperterna att folket bara borde sitta ner, hålla käften och lita på det som återstod av våra dagstidningar efter att Google hade stuckit med annonspengarna. Skribenterna i åsiktsbranschen har sällan gjort en lika fräck U-sväng – som vanligt utan att få några följdfrågor.

The devil made me do it! Jag debatterar religion i SvD.

Behöver vi religion i en avförtrollad värld? Tvärtom, det är religionen som inte har särskilt mycket förtrollning att erbjuda. Låter det konstigt? Inte alls: läs artikeln här.

_____
.

Utan mening dör vi, det är sant, men det som är svårast att förstå när det gäller mening är att mening inte är något vi får utifrån – mening är något vi gör. Människan är fenomenalt skicklig på att projicera sitt medvetande och sina sociala relationer på döda ting. Vi placerar en gud i ett träd, i ett vattendrag eller i himlen, men vi upplever det inte så. Vi tycker att det vi projicerar talar till oss utifrån, med en främmande vilja. Gudarna tvingar sig på oss. Vi kan till och med bli rädda för dem, trots att vi har gjort dem själva. Våra fantasier är mäktigare än vi – visst är det märkligt?

Människan är en trollkarl som stoppar en kanin i hatten med ena handen, och sedan börjar tro på mirakel när han kan dra upp samma kanin med andra handen. Det kan man kalla självbedrägeri eller kreativitet, eller kanske en blandning av båda – men oavsett vilket är det ett djupt mänskligt drag, lika naturligt för oss som när spindlar väver sina nät.