Enkät om Wikileaks

4 januari 2021 av H. | Bloggat

För min del får en journalist eller en människorättsorganisation bryta mot lagen om det är befogat för att avslöja riktigt grova missförhållanden, men om de vill behålla mitt förtroende får de inte bryta mot sin egen yrkesetik. Wikileaks har bytt principer lika ofta som Groucho Marx.
.
Idag avgörs det om Julian Assange ska utlämnas till USA, där han är åtalad för brott som kan ge honom 175 års fängelse. Jag medverkar i den norska kulturtidskriften Vagants enkät om vad Assange och Wikileaks har betytt.

Inga kommentarerTags:

Artificiell intelligens i journalistiken

30 december 2020 av H. | Bloggat

AI är på väg in i journalistiken – vad innebär det? Francesco Marconi har utvecklat AI för Wall Street Journal, men hans bok Newsmakers innehåller inga lärdomar. Hans föreställning om vad journalistik går ut på är inte särskilt avancerad: han tänker sig journalistik som ett slags processande av råmaterial. Den redaktionella verksamheten beskriver han med orden ”samla, förpacka, distribuera”. Det gör att hans resonemang om automatisering passar bättre för en industri som fyller påsar med kattsand, skriver jag i dagens understreckare i SvD.

En dator tänker inte, lika lite som en spis gör det. Om du suggererar dig själv att tro att det finns en personlighet inuti datorns livlösa kretsar börjar du likna någon som säger ”ugnen ville att jag skulle skruva på gasen”.

Ser vi dataprogram som levande personer kommer AI-teknologin att likna ett foster som väntar på att födas, och vi får givetvis inte vara så elaka att vi önskar oss en abort. I stället borde vi se tekniken för vad den är: en produkt som någon hoppas tjäna pengar på. Diskussionen kring AI handlar om att till varje pris få oss att tro att vi inte kan välja någon annan framtid.

Gamla tiders journalister skrev i blindo, anser Marconi, eftersom de saknade realtidsinformation om vad olika läsargrupper klickade på. De skrev för en tänkt, idealisk läsare som inte fanns – men det är mer sofistikerat än det kan se ut! Genom att behandla läsarna som mogna och upplysta medborgare, som förväntas känna ansvar för samhället som helhet, bidrar journalistiken i någon liten mån till att göra dem till mogna och upplysta medborgare. Bedrivs journalistiken efter andra principer, exempelvis de individuellt utvalda nyheter som Marconi skisserar, kommer den att göra läsarna till något annat än medborgare. De politiska konsekvenserna funderar han inte över.

2 kommentarerTags:

Välkommen till framtiden: Folkrepubliken Walmart!

20 december 2020 av H. | Bloggat

Walmart är mästare på planering och logistik, vilket har fått dem att växa tills deras omsättning motsvarar halva Sovjets BNP. Kan deras metoder stjälas och användas för att skapa en global rättvis socialism? Frågan kastades fram av litteraturvetaren Frederic Jameson; journalisten Phillips och ekonomen Rozworski har utvecklat den i sin bok Folkrepubliken Walmart, med underrubriken ”Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen”. De är så förälskade i tanken på en centralstyrd ekonomi att de glömmer alla andra värderingar som bör ligga till grund för ett rättvist samhälle: ”Socialismen handlar om logistik, kamrat”.

Tack vare den globala övervakningsteknologin – som med ett finare namn kallas big data eller internet of things – har förhoppningen om det rättvist planerade samhället fått en ny chans. Enligt Ludwig von Mises, en av 1900-talets mest inflytelserika ekonomer, kan socialism aldrig fungera, på grund av den gigantiska mängd data som måste samlas in och bearbetas i en centralt planerad ekonomi. Phillips och Rozworski tror att de kan besegra von Mises med teknikens hjälp.

”Om planering är bättre, varför inte planera allting”, skriver de. Det är ord som borde få läsaren att rysa, oavsett om de sägs av en AI-frälst monopolföretagare i Kalifornien eller en drömmande socialist. Phillips och Rozworski ville skriva en utopi, men råkade ge oss en dystopi. Den kinesiska kommunistkapitalismen är som gjord för att växa ihop med globala monopolföretag tills det inte längre är relevant att skilja på dem.

Jag recenserar Folkrepubliken Walmart i SvD.

Inga kommentarerTags:

Joseph McCarthy

14 december 2020 av H. | Bloggat

Skuldbeläggande, deplattformering och cancel culture uppfanns inte sommaren 2020. Jag skriver om senator Joseph McCarthy i senaste numret av tidskriften Axess. [Inloggning krävs.]

Varför McCarthy och varför just nu? Larry Tye har fått tillgång till material som ingen tidigare har sett. Änkan Jean McCarthy donerade brev, dagböcker och arkiv till Marquette University på villkor att samlingen inte fick öppnas på 50 år. Tyes nya biografi Demagogue bygger på detta material – bland annat protokollen från de utskottsförhör som hölls bakom lyckta dörrar. Protokollen från de slutna förhören, skriver Tye, ”avslöjar i besvärande omfattning att när utskottsdörrarna slog igen tappade McCarthy omdömet i en utsträckning som de flesta amerikaner inte kan föreställa sig”.

Vad blev konsekvenserna? Företag rensade ut anställda med vänstersympatier; uppskattningsvis tio tusen personer förlorade jobbet. Däremot blev ingen av de personer som McCarthy kallade till förhör någonsin dömd. Domstolarna underkände samtliga fall.

Det var inte bara misstänkta kommunister som kunde råka illa ut: fackföreningar, medborgarrättsrörelsen och kvinnorättsorganisationer befann sig också i skottlinjen. ”Dessa folkrörelser förlorade tio år”, skriver Tye, ”och en emotsedd uppdatering av New Deal som innehöll livräddande förmåner som hälsovård för fattiga och gamla” lades på is. Människor var rädda för att gå i en antirasistisk demonstration och för att ha suspekta böcker i bokhyllan.

Utrikesdepartementet gjorde sig av med sina specialister på Kina och Östasien – ”den skickligaste grupp unga diplomater som jag någonsin har sett i amerikansk utrikestjänst”, enligt en krigskorrespondent från CBS. Att de kunde kinesiska och hade kontakt med alla politiska läger, från Mao till Chiang Kai-shek, gjorde dem till kommunistsympatisörer i McCarthys ögon. Efter att den här generationen av specialister hade rensats bort trasslade USA in sig i två asiatiska krig – Korea och Vietnam.

En parallell till vår tid som Tye aldrig tar upp är likheten mellan mccarthyis­men och de senaste årens starka moraliserande kring sårade känslor. Lusten att skuldbelägga människor, för att sedan ta ifrån dem deras försörjning och stoppa dem från alla offentliga framträdanden, har på nytt börjat växa sig oroan­de stor. Arbetsgivare och universitet är lika snabba att offra sina anställda som på 1950-talet. Här finns en ännu namnlös, ledarlös opinion som tror att den kan mobba sig fram till rättvisa – och som skulle älska en McCarthy. Tills vidare får den nöja sig med många små versioner av honom.

Tail gunner Joe: McCarthy tjänstgjorde som skytt på bombplan i Stilla havet under andra världskriget.

Inga kommentarerTags:

Så förstörde vi framtiden: 60 år av misslyckade svenska skolreformer

5 december 2020 av H. | Bloggat

Jag ger mig in i skoldebatten med en artikelserie för Smedjan.
.
En sak har förvånat mig under arbetet med artikelserien. Att ett land som har lyft sig själv ur fattigdom just genom sin breda folkbildning plötsligt vänder sig om och misshandlar sin skola, som om det fanns något att hämnas för. Följ med på resan, så kommer ni att höra folk med makt över skolan säga häpnadsväckande saker, som att Skolöverstyrelsen ansåg att läroböcker kunde vara ”ett hinder för utvecklingen.”
.
Del 1 – När de sociala ingenjörerna tog makten över skolan
Skolans problem började långt före Göran Perssons kommunalisering och Carl Bildts friskolereform. När det gäller de senaste 60 årens skolpolitik är det framförallt en sak som är märklig: det ständiga gapet mellan uttalade mål och faktiska resultat. De vackra argumenten har handlat om jämlikhet och demokratisering, och om en skola som ska motverka social segregering. Varje gång har resultatet blivit något annat än vad som utlovades. Om de som hade makten över skolan avsiktligt ville skapa en segregerad skola och en lågutbildad underklass hade de inte behövt göra särskilt mycket annorlunda. Vill man förstå varför det ser ut som det gör idag behöver man gå hela vägen tillbaka till 1948, när det som skulle bli grundskolan tog form.
.
Del 2 – Skolideologer som hatar skolan
Sedan 1940-talet har ”den snabba utvecklingen” och ”spännande ny teknik” varit argument för att försämra undervisningen. Jag skulle vilja invända att den bästa förberedelse du kan ge dina elever i en osäker och föränderlig värld är gedigna, traditionella grundkunskaper – språk, matematik, historia, skönlitteratur och vetenskap. Det kommer att göra dem svåra att lura oavsett vilka utmaningar de möter.
.
Samt: observera den omsvängning som äger rum under 1900-talet. I folkrörelsernas och studiecirklarnas Sverige var bildningen alla medborgares självklara rättighet; på 1980-talet skulle de som inte var födda till bildning stängas ute från den, eftersom den på något mystiskt vis antogs leda till att ”cementera ett hårdare klassamhälle” (Hans Berg i tidskriften KRUT 3–4/1984).
.
Del 3 – Skolpolitikerna struntade i larmrapporterna
Långt före PISA fick vi varningar om att allt inte stod rätt till med skolan – och struntade i dem, skriver jag i den tredje och avslutande delen av artikelserien.
.
Redan 1975 oroade sig Gunnar Hansson för att pojkars läsförmåga var sämre än flickors (Svensk skola i internationell belysning, 1975). Flera riksdagsmotioner i början av 1970-talet ”innehöll alarmerande beskrivningar av förhållandena i skolan”, skriver Karin Hadenius i Jämlikhet och frihet (1990). Av Margareta Grogarns undersökning Dålig läsning (1979) framgår att ”många elever har allvarliga läs- och skrivsvårigheter, tycker illa om svenskämnet och har aldrig läst en hel bok.” Sämst gick det för barn som saknade läsvana hemifrån. Carina Spenke konstaterade (Läsa lära förstå; 1982) att läsförståelsen sjönk, och de svagaste eleverna förlorade mest. Detta ledde inte till att skolpolitiken förändrades, tvärtom ordinerade man mer av samma medicin.
.
Om man behandlar lågstadieelever som doktorander (”forska själv!”), slutar det med att man måste behandla doktorander som lågstadieelever. 1981 förklarar Gunnar Myrdal att nivån på svenska universitet har sjunkit så mycket att han skulle tveka att acceptera en professur i Sverige.

 

Inga kommentarerTags:

Tommy Andersson: Algoritmmakaren

28 november 2020 av H. | Bloggat

Jag recenserar en ny bok om algoritmer och hittar vissa brister (SvD 28/11 2020).

Tommy Andersson tycker att det är utmärkt att handel med mänskliga organ är förbjuden, men han frågar sig inte varför den information som algoritmerna är beroende av saknar ett motsvarande skydd. När alla data om mitt privatliv har blivit ett rättslöst Klondyke där jag själv inte tjänar en spänn är det en klen tröst att jag inte får lägga ut farmors hornhinnor på Ebay.

Det rätta ordet för vad som pågår just nu är kolonialism. De globala monopolföretag som lever på att mata sina algoritmer med våra personuppgifter befinner sig i samma sinnesstämning som conquistadorerna när de jagade efter guld i Sydamerika. Problemen med denna världsomspännande process nämns inte med ett ord i Algoritmmakaren.

Tommy Anderssons Algoritmmakaren är en bok om tre specifika fall – algoritmer för skolval, för utplacering av flyktingar och för njurtransplantationer. Han avmystifierar teknologin i de fall han har arbetat med, men han kommer aldrig i närheten av de större etiska och mänskliga frågor som väcks när vi överlämnar allt fler beslut åt kommersiella algoritmer.

Inga kommentarerTags:

Våld är ”språkets” fel – inte mitt!

21 november 2020 av H. | Bloggat

Den största yrkesrisken för skrivande och läsande människor är att alla sociala problem börjar framstå som språkliga problem med en bekväm lösning – ändra på språket så försvinner de, skriver jag i senaste numret av tidskriften Axess: Skyll inte på språket
.

Här är ett exempel, som ska få förbli anonymt: ”Ingen ska tala om för mig att krig inte drivs fram av språk.” Jag vet inte hur många gånger jag har läst kultursidesartiklar som förklarar att språk är våld, att det är språket som mobbar, förtrycker, diskriminerar och dödar. Personer som upprepar den sortens fraser gör i praktiken ingenting annat än att peka på ordboken de har bakom sig i bokhyllan och säga: ”Det är den där som är farlig. Det är den där som är ansvarig. Inte jag.”

Hyvlar man ner distinktionen mellan språk och våld blir det lika lätt att glida över den i båda riktningar. Är det normalt att språk är våld blir det snart också normalt att svara med våld på språk.

 
 

Inga kommentarerTags:

Ana Maria Narti: förakt för kulturarvet leder till sämsta sortens nationalism

1 november 2020 av H. | Bloggat

Det var en text som gav mig rysningar när jag upptäckte den: i en bortglömd artikel i tidskriften Artes förutser Ana Maria Narti att Sverige kan få en  nationalistisk missnöjesrörelse – fem år innan SD bildades.

”De samhällen som vägrar minnas sitt eget förflutna och som hos de unga försöker utplåna de kollektiva minnena och känslan för den egna identiteten” riskerar att upptäcka att det får obehagliga konsekvenser, varnade Narti. ”På lång sikt leder sådana attityder och handlingar till irrationella motreaktioner – nationell fanatism, rasism, häxjakt på syndabockar av alla slag.”

Fem år efter att hon skrev detta grundades Sverigedemokraterna.

Bakgrunden var den här: 1980-talets skoldebatt dominerades av personer som förklarade att bildning, kulturarv och historiekunskaper var högervridet, nationalistiskt avfall. Ju mindre av den bördan, desto bättre människor blir vi. Narti var en av få som sade emot. Det är människor som inte har kunskap om sin historia som blir de verkligt obehagliga nationalisterna, menade hon.

Detta skriver jag om i tidskriften Axess 7/2020: Klassamhällets försvarare.

Dessutom: något märkligt har hänt med synen på kunskap. 1920-talets arbetarrörelse och folkbildare ansåg att kulturarvet var en medborgerlig rättighet, även för dem som inte fötts med kulturellt kapital  – hur landade vi 60 år senare i uppfattningen att underklassen ska skyddas från förtryckande kunskaper? Idag kan man höra personer avfärda folkbildningen med en fnysning: den var ”ett elitprojekt”.

Inga kommentarerTags:

Kriget mot skönheten: Fredrik Kullberg om människofientlig arkitektur och usel stadsplanering

30 oktober 2020 av H. | Bloggat

Visa det gamla Centralposthuset i Stockholm och en valfri tunnelbanestation med rå betong och nätstängsel för framtida historiker och fråga dem när de tror att Sverige var fattigast – 1903 eller 1963. De kommer att gissa rätt. Fattigdom mäts inte bara i BNP.
 
Varför är svensk stadsbyggnad så förbannat ful? Jag skriver om Fredrik Kullbergs nya bok Kriget mot skönheten i tidskriften Respons.
.
Tro inte att rivningarna har upphört. Mellan 2005 och 2015 försvann mer än hundra K-märkta hus i Stockholm, skriver Kullberg. ”Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än under 1960-talets centrumsaneringar”, säger Peter Sörensen, Svenska byggnadsvårdsföreningens länsombud i Värmland.
_____
.
Bonuslänk: Om du bara ska se ett TED Talk ska du se ett som drivs av ilska, inte av en önskan att framstå som välanpassat smart. James Howard Kunstlers föredrag ”The ghastly tragedy of the suburbs” är en 19 minuters utskällning som får dig att förstå dålig arkitektur på ett nytt sätt. Amerikanska städer omges av ”ett asteroidbälte av arkitektoniska sopor”, säger Kunstler. Summan av alla sådana städer blir ett land som det inte är värt att bry sig om. Botemedlet mot dålig stadsplanering är inte att placera ut litet grönska i en betonglåda, som ett plåster på såren – botemedlet är bra stadsplanering. Hur man bygger städer som får människor att trivas är inget mysterium.

Inga kommentarerTags:

Carl Johan De Geer och Jan Lööf: Råttornas herre

29 oktober 2020 av H. | Bloggat

Slussenbygget blev aldrig färdigt. I stället för den klimatkatastrof som alla har förberett sig på inträffar en olycka av ett annat slag: en bortglömd svensk atombomb ”som legat begravd intill Beckholmen som en nationell säkerhetslösning” råkar explodera. Jag tror det är med viss skadeglädje som Carl Johan De Geer beskriver hur den nya Slussen reduceras till skrot.

I Råttornas herre har en liten grupp överlevare stängt in sig i ett bergrum på Södermalm. Deras samhälle kallas Mosebacke republik – vad annat kunde det heta i en bok där De Geers humor och nostalgi väger tyngre än katastrofskildringen?

I SvD 28/10 recenserar jag Carl Johan De Geers Råttornas herre. Är det en ojämn bok? Självklart! Att klaga på det är som att bli besviken för att Staffan Westerberg inte är Dreamworks, Inc. Jan Lööfs teckningar får boken att lyfta ett extra snäpp.

Inga kommentarerTags:

Erik Åsard om Trump: Med lögnen som vapen

17 oktober 2020 av H. | Bloggat

I sin nya bok Med lögnen som vapen beskriver Erik Åsard ett USA där det politiska klimatet har förlorat varje spår av rationalitet. Jag är missnöjd, alltså röstar jag på en uppenbar lögnare som kommer att försämra mitt liv. Antalet privata vapen är hundra gånger fler än arméns, men för familjer som sörjer sina döda är det otänkbart att kräva strängare vapenlagar. En intervjuad man som själv är beroende av sjukvård är samtidigt fanatisk motståndare till Obamacare: ”På inga villkor vill jag att mina skattepengar ska gå till att betala för mexikaner eller välfärdsdrottningar”. Dessa paradoxer försöker Åsard förstå.

Det obehagligaste spåret i Åsards bok handlar om människor som avsiktligt försvårar för andra amerikaner att rösta. Paul Weyrich, en av grundarna till den konservativa tankesmedjan Heritage foundation, var hederlig nog att säga det rakt ut: ”Jag vill inte att alla ska rösta. Vårt inflytande i valet ökar uppriktigt sagt om valdeltagandet sjunker. Vi har ingen moralisk eller annan skyldighet att se till så att våra opponenter röstar.” Republikanerna försöker säkra sitt övertag genom att göra det svårare att rösta i de delstater de kontrollerar, framförallt för fattiga och svarta. Här visar sig den ökande politiska polariseringen från sin fulaste sida, vilket inte bådar gott inför presidentvalet i november.

Jag skriver om boken i dagens understreckare i SvD: Därför kan USA komma att ge Trump fyra år till

 

Inga kommentarerTags:

”Return of the strong gods”: svårt att göra nya gudar

11 oktober 2020 av H. | Bloggat

De värderingar som har dominerat efter 1945 är sådant som att svag är bättre än stark, öppen bättre än stängd och spontan bättre än auktoritär, skriver R. R. Reno i sin bok Return of the strong gods. Första halvan av 1900-talet var ”a world-historical eruption of evils” som kulminerade i förintelsen. För att förhindra att något liknande upprepas har vi ägnat oss åt ”the relentless pursuit of openness, disenchantment and weakening.” Vad det här har gett oss, menar Reno, är en offentlighet som är upptagen med att göra rätt saker för att besegra Hitler 90 år för sent, vilket gör att den inte är särskilt väl lämpad för att hantera sina egna kriser och problem.

Att grunda ett samhälle enbart på negativa ideal (vad vi är emot, vad vi inte är) håller inte i längden enligt Reno. Vi behöver något mer – med hans ord behöver vi ”starka gudar”. Vilka är ”de starka gudarna”? Reno skyndar sig att förklara att han inte syftar på Tor och de andra asarna i Valhall. ”The strong gods” är ”whatever has the power to inspire love”. Med andra ord allt som kan utgöra grunden till en samhällelig gemenskap, och som andra författare brukar kalla ideologier eller ideal. Familj, nation och sanning är några av Renos egna exempel. Se upp när du personifierar abstrakta begrepp, skulle jag vilja invända. Du vinner ingenting i klarhet, snarare blir det som när Jordan Peterson börjar prata om drakar och häxor. Begreppen kan snart få mer eget liv än du har blåst in i dem. De kan komma tillbaka och bita dig i häcken.

Även om man håller med Reno om att varje samhälle behöver någon sorts ”gudar” eller ideal står man inför ett problem: vi kan inte själva konstruera de gudar vi behöver. Ska vi bli övertygade av dem måste de drabba oss som om de kom utifrån, av egen kraft. Vi kan inte tro på – eller bli räddade av – en kanin som vi drar ur hatten om vi har sett oss själva stoppa in kaninen med vänster hand ett ögonblick tidigare.

Jag skriver om Return of the strong gods i Axess nr 6/2020.

Inga kommentarerTags:

När alla anpassar sig efter en majoritet som inte finns …

6 oktober 2020 av H. | Bloggat

Med inspiration från ett magnifikt raseriutbrott i en av Sven Delblancs romaner (se nedan) försöker jag förstå vem och vad vi lyder i Sverige idag. Det är riktigt illa: ingen alls. Man sneglar efter majoritetens åsikt, beredd att genast anpassa sig efter den. Problemet med det är att majoriteten inte har någon åsikt, för alla andra anpassar sig också!

En offentlighet där majoriteten är den enda auktoriteten blir moralistisk och hyperkänslig, men det har ingenting med åsikterna att göra – tvärtom, den rätta åsikten kan bytas ut på ett ögonblick. Det syntes tydligt för en månad sedan, när invandrarnas kriminalitet plötsligt inte var en känslig fråga längre, och vi fick ett mediaflöde som bestod av klan hela dan. Det är bra att kriminaliteten inte längre är tabu, men de snabba omsvängningarna inger inte förtroende. Vad vi får är en total principlöshet. Vilken åsikt som helst kan överges när som helst.

Det här är det nervösa, rättslösa stämningsläge som brukar kallas svensk konsensus, eftersom det inte innehåller några avvikande åsikter. Det är
ingen konsensus, det är fullt av spänningar, konflikter och rädsla. Det kunde förtjäna ett bättre namn,
skriver jag i dagens understreckare i SvD: Faran med att vända kappan efter vinden.

_____

”Svensk konst har alltid tultat i maktens spår, som ett barn efter mäktiga mamma, tjattrande som en ängslig barnunge: tycker du om mig, mamma, tycker du om mig på riktigt, tycker du verkligen … Det gick väl an så länge vi behövdes, Kongl. Majestäts konterfejare, borgerlighetens heminredare … Men makten bryr sig inte om oss i dag, det finns ju bättre medel för propaganda. Lite stipendiesnask ibland, för att trösta en gråtande unge. Vad ska vi göra, vi utstötta barn? Vara inställsamma, driva pappas ideologi in absurdum? Eller gallskrika som bortskämda barn, sparka, slå sönder saker, skrika KUK, FITTA, KNULLA … Inte bryr sig pappa om det. Eller i ditt gebit, litteraturen, att bekänna som ett skuldmedvetet barn … Jag har pinkat i sängen! Supit, horat, älskat en mulåsna, vad du vill! Nå, vem fan bryr sig om det? Svensk konst har aldrig varit vuxen. Nu är den ett övergivet, skrikande barn. Vi längtar efter en sträng fader, som tuktar oss, behöver oss, sätter oss i arbete … Speer, David, Meissonier, affischer, socialrealism, vad som helst, bara inte denna ohyggliga frihet … Lyda vill vi! Men ingen faderlig husbonde tycks behöva våra tjänster. Det är som förgjort.”

Sven Delblanc, ur romanen Grottmannen (1977).

Inga kommentarerTags:

Johan Norberg: ”Öppen/sluten”

2 oktober 2020 av H. | Bloggat

Johan Norberg gillar kreativa, invandrarvänliga storstäder där handel och tolerans frodas, samhällen där ”idéer har sex med varandra”. Det är lätt att dela hans entusiasm för sådana miljöer; svagheten med hans nya bok Öppen/sluten är att det är förbannat tråkigt att ha sex med Norbergs idéer.

Jag gästrecenserar Öppen/sluten i DN: Johan Norberg skriver vinnarnas historia

Kan handel leda till orättvisor och minskad öppenhet? Det är hederligt av Norberg att själv ställa frågan, men observera vad han gör sedan. Han lämnar marknaden och flyr in på ett labb. Fördelen med laboratoriemiljön är att man slipper världshistorien – som det nyss var så viktigt att lära känna. När Norberg uttalar sig om människans natur föredrar han att hämta sina exempel från spelteoretiska experiment, som om han avsiktligt undvek alla kunskaper och slutsatser som skulle kunna genera honom. Det är inte vad jag kallar öppenhet. Den rätta slutsatsen, som experimenten ger honom, lyder så här: ”Det är inte bara så att generösa människor oftare bedriver handel, de som ägnar sig åt handel blir också mer generösa.”

Bonusfråga att grubbla på efter läsningen: Är Google ”öppet” (gratis tjänster tillgängliga för alla) eller ”slutet” (ett globalt monopol som ägnar sig åt massövervakning)?

Inga kommentarerTags:

Anne Applebaum: ”Demokratins skymning”

27 september 2020 av H. | Bloggat

Ville jag höra en gång till att det är Facebooks fel att folk röstar på missnöjespartier skulle jag inte behöva Anne Applebaum. Av henne förväntar jag mig lite mer.

Applebaum, som är historiker med Östeuropa som specialitet, använder sig konstigt nog inte av historien för att förstå missnöjespartiernas framväxt. Hon skriver som om Östeuropas historia började 1990.

Missnöjespartiernas framgångar har ingenting med ekonomi eller invandring att göra, förklarar Applebaum, men om man tar bort dessa två faktorer förvandlas deras framgångar till en gåta. Hur vill hon lösa gåtan? Det är folks känslor det är fel på. James Carville myntade frasen ”It’s the economy, stupid.” I Demokratins skymning är Applebaum en samtidsanalytiker av den sort som ropar ”Det är känslorna, dummer.”

 Läs min recension i SvD: Anne Applebaum lär oss inget nytt.
 

Inga kommentarerTags: