Lego: det lilla leksakssnickeriet som blev ett imperium

17 januari 2022 av H. | Bloggat

Säger jag Ole Kirk Christiansen är det inte många som förstår vad det handlar om, men om jag säger Lego, då vet hela världen. Jag recenserar Jens Andersens biografi Et liv med Lego om tre generationer i familjen som utvecklade ett litet snickeri till ett imperium.

Recension i SvD: Leksaken som gav kreativiteten superkrafter.

Synen på barn och deras lek har förändrats dramatiskt under 1900-talet. Företagets grundare Ole Kirk Christiansen vaktade får som sexåring; lek var något man skulle växa ifrån. På den tiden kunde en leksak bestå av en sten med ett snöre – för barnen blev det en ko. När han började sälja leksaker betraktade billundborna det inte som något riktigt arbete. Två generationer senare säger den nuvarande företagsledaren Kjeld Kirk Kristiansen: ”Barn är enastående varelser. Det är vi som ska försöka efterlikna dem, inte tvärtom.” Vad innebär det? Det kunde Andersen ha undersökt djupare.

Inga kommentarerTags:

Sayragul Sauytbay: “Ögonvittnet”

17 januari 2022 av H. | Bloggat

En dryg miljon muslimer sitter i koncentrationsläger i Kina. Sayragul Sauytbay, som nu fått asyl i Sverige, beskriver lägren inifrån – samt den hårdnande kolonialism som Kina bedriver i Xinjiang.
 
Jag har läst Sauytbays bok Ögonvittnet, skriven tillsammans med den tyska journalisten Alexandra Cavelius. Recension i SvD.
.

Allt fler kineser flyttar in i Xinjiang, och skyltar på andra språk än kinesiska tillåts inte. Traditionella högtider är förbjudna. Inför bröllop eller fest måste en gästlista lämnas till myndigheterna i förväg. Begravningsplatser förstörs med grävmaskiner. Samtliga invånare har beordrats inställa sig till en ”hälsokontroll” som syftade till att samla in biometriska data, inklusive röstprov. Säkerhetskontroller införs i trafiken: alla bilar stoppas och samtliga ansikten scannas. Barnen får enbart tala kinesiska i skolan; hennes son fick sin mun övertejpad som straff för att han talade kazakiska. Icke-kineser måste passera särskilda säkerhetskontroller på järnvägsstationerna. I sjukvården behandlas uigurer och kazaker som en sämre sorts människor. Här pågår en rasism och en kolonialism som det är förvånansvärt tyst om.

Rättelse: enligt Sauytbay/Cavelius fick regionen Xinjiang sitt namn 1949. Det stämmer inte; se Wikipedia om Xinjiangs historia.

_____
Handeln med Kina har för övrigt inte bidragit till någon demokratisering. Kinas växande ekonomiska makt leder istället till att företag och regeringar över hela världen anpassar sig till kommunistpartiets krav, något som skildrats av Clive Hamilton och Mareike Ohlberg i Den dolda handen – se min understreckare 11/2 2020.

Inga kommentarerTags:

Peter Singer: “En värld nu”

7 januari 2022 av H. | Bloggat

Kanske har somliga läsare en föreställning om Peter Singer som något slags extrem miljö- och djurrättsaktivist. I sin nya bok En värld nu försvarar han WTO och kapitalismen – och slänger fram radikala idéer så nonchalant som om de inte var allvarligt menade. Helst av allt vill han stanna i seminarierummet och bråka med John Rawls.

Jag recenserar En värld nu i tidskriften Respons.

Det viktiga är inte vad en författare skriver om, utan hur han gör det. Hos Singer är steget från akuta problem till abstrakta tankeexperiment så kort att jag undrar om han överhuvudtaget är medveten om att han tar det. Först klimatpanik: andelen växthusgaser i atmosfären är högre än någonsin under de senaste 800 000 åren. Därefter: antag att det ligger en baby på spåret, och din enda möjlighet att rädda den är att lägga om en växel, så att spårvagnen istället förvandlar din älskade Bugatti till skrot. Mellan dessa båda resonemang går det fortare än i en skenande spårvagn, rent av fortare än i en Bugatti. De akuta problemen kopplas aldrig till några praktiska lösningar.

Inga kommentarerTags:

John le Carré: “Silverview”

23 december 2021 av H. | Bloggat

Jag recenserar John le Carrés postumt utgivna Silverview för UNT.
 
Det är förvånande att en nära 90-årig författares sista roman är så lätt, snabb, effektiv och närvarande (även om manuset har fått lite redaktörshjälp av hans son). Le Carré behöver inget våld och ingen stor dramatik för att inleda sin berättelse, bara en arg kvinna som ska överlämna ett brev en regnig dag, samt en excentrisk besökare i en bokhandel. Spänningen ligger inte i spionintrigen – som för övrigt inte kommer in i handlingen förrän efter en tredjedel av boken har gått. Den ligger i personporträtten och iakttagelseförmågan. Silverview är skriven av en författare som inte lever i det förflutna, som girigt suger i sig intryck av människor och miljöer.
.
Le Carré har en särskild blick för ironiskt avvikande detaljer. Nato-basens sandsäcksvärn, ”som av någon outgrundlig anledning var behängt med pappersgirlanger”. Den erfarne underrättelsechefen som får höra ordet ”täckhistoria” från en person långt under honom i hierarkin, och reagerar ”som om täckhistoria var ett nytt begrepp för honom, och ett ganska roligt sådant dessutom.”

 

 

Inga kommentarerTags:

Myten om AI: skicka föreställningen om “tänkande maskiner” tillbaka till 1950-talet, där den hör hemma

13 december 2021 av H. | Bloggat

Det bästa vi kan göra med datorn är att befria den från föreställningen om ”tänkande maskiner”. En dator behöver medvetande och intelligens lika lite som ett ånglok behöver fyra ben att springa med.

Populärkultur och massmedier uppfostrar oss att tro att framtiden redan är avgjord. Överlägset intelligenta maskiner är på väg, vare sig vi gillar det eller inte. Det enda vi kan göra är att acceptera utvecklingen och anpassa oss i förväg, som lydiga små konsumenter. Vi får absolut inte tro att vi har något val; framtiden kommer att bli som herrarna i Kina och Silicon Valley har planerat. Att AI skulle vara oundvikligt är en av de myter som Erik Larson vill riva sönder i sin bok The myth of artificial intelligence; Why computers can’t think the way we do (Harvard University Press).

Idag skriver jag om AI, och om Larsons bok, i SvD: Önskedrömmen om AI en glädjelös utopi

_____

Larson varnar för att myterna kring AI, hur spännande de än kan se ut, i praktiken hindrar innovation och kreativitet. Föreställningen att superintelligenta maskiner kommer att leda oss in i en ny epok, där våra problem och begränsningar dunstar bort, avfärdar han som ”teknologisk kitsch – billiga kopior av djupare idéer, vilket förhindrar en intelligent utveckling”. De populära myter som omger AI ”utgör ett betydande och till och med allvarligt hot mot innovation och framtida vetenskapliga upptäckter – och, ironiskt nog, även mot framsteg inom AI-fältet”, skriver han.

AI som ett hinder mot kreativitet och utveckling – just så ska alla anklagelser om teknikfientlighet undermineras!

För egen del har jag allt mer kommit att tro att hela föreställningen om medvetna maskiner är irrelevant, av två skäl.

För det första: maskiner behöver inte vara medvetna för att vara överlägsna oss. Redan en miniräknare är överlägsen en människa när det gäller matematik, utan att kunna tänka en enda tanke. Föreställningen om medvetna, intelligenta maskiner är ett utslag av antropomorfism. Vi försöker förstå komplicerade maskiner genom att föreställa oss dem som om de var djur eller människor, men en dator behöver tänkande och medvetande lika lite som ett ånglok behöver fyra ben att springa med.

För det andra: människor är extremt sociala djur, gjorda för att leva sig in i vad andra mänskliga medvetanden känner. Vi är så bra på det att vi utan ansträngning projicerar viljor och medvetanden på allt omkring oss, även döda föremål. Kan vi uppleva att ett tygdjur, ett spökhus eller ett landskap har en personlighet kommer vi också att kunna projicera in en levande personlighet i en maskin som låtsas prata med oss, även om den aldrig råkar utveckla mer medvetande än en ljummen spisplatta.

Läs fortsättningen i SvD.

 

Inga kommentarerTags:

Joseph Roth beskriver snö

28 november 2021 av H. | Bloggat

Vintern är här … Därför länkar jag till den bästa text om snö som jag har läst. Skriven av Joseph Roth; översatt av mig för litteratursajten Dixikon.

Inga kommentarerTags:

Lars Tunbjörk: detta är inte en medmänniska

28 november 2021 av H. | Bloggat

Varje fotograf vet att man kan få samma människa att se ut som en idiot eller fylld av närvaro och personlighet beroende på vilken hundradels sekund som bilden tas. Lars Tunbjörk väljer sina hundradelar med imponerande precision. Han väljer idioten varje gång. När den föraktfulla effekten upprepas i bild efter bild hos en så tekniskt skicklig fotograf rör det sig knappast om olycksfall i arbetet.

Tunbjörk är suveränt skicklig på skymda blickar och ansikten. Varför? Så att hans bilder ska kunna säga: detta är inte en medmänniska.

Tunbjörk ger oss människor som sitter solbrända med bar överkropp i en trampbil för barn, människor som visar rumpan när de klättrar upp i en gigantisk Kalles kaviar-tub – människor som kort sagt inte är stockholmare. Jag är elak nog att misstänka att en hel del av hans popularitet beror på att han har gjort det legitimt för storstädernas kulturpublik att se ner på de smaklösa töntarna i resten av landet.

Publikens reaktion är egentligen den större gåtan. Vad är det som pågår när en kulturpublik som vanligtvis är så känslig för nedsättande stereotyper köar för att se Lars Tunbjörk?

Med anledning av den stora Tunbjörk-utställningen på Borås konstmuseum (30.10.2021–27.3.2022) skriver jag om Lars Tunbjörks estetik för tidskriften Fokus: Jag ser inget annat än människoförakt

 

Inga kommentarerTags:

Så satte Estland stopp för skjutningarna

15 november 2021 av H. | Bloggat

Under de kaotiska åren efter självständigheten steg antalet mord dramatiskt i Estland – som mest 29 mord per 100.000 invånare (Sverige har som jämförelse 1,2). Det märkliga är vad som hände sedan: polisen startade i ett underläge när de knappt hade bensin till sina bilar, men lyckades knäcka den organiserade brottsligheten.
:
För Kvartal har jag intervjuat den dåvarande FBI-utbildade polischefen Andres Anvelt, som satte stopp för gängen, och frågat vad Sverige borde göra. Läs intervjun här: Så stoppade Estland gängvåldet
:

Andres Anvelt. Foto: Håkan Lindgren.

Inga kommentarerTags:

Dostojevskij förvandlar irritation till inlevelse

11 november 2021 av H. | Bloggat

Foto M. B. Tulinov, 1861; Wikimedia Commons.

Dostojevskij 200 år! Jag läser honom på nytt och ställs inför en gåta: hur kan den fördomsfulla och självupptagna privatperson som man möter i reseskildringen Vinteranteckningar om sommarintryck utveckla en oöverträffad inlevelse när han sätter sig och skriver en roman?

I Vinteranteckningar (1863) är Dostojevskij en författare som inte kan se någonting bortom sina egna lättsårade känslor. Han gör sin första Europaresa, missnöjd med allt han ser. Hans mindervärdeskomplex vaknar genast till liv när personalen fjäskar för honom i en affär i Paris –  sedan har han bestämt sig för vad han tycker om hela landet. Han generaliserar hejdlöst och underhållande om olika nationalkaraktärer. Han är ”djupt övertygad om att det krävs särskild träning för att vänja sig vid tyskar, och att det är nästan outhärdligt för den ovane att möta stora horder av dem.”

Vissa partier är uppenbart skrivna med en blinkning till läsarna – han är medveten om sin subjektivitet, driver med sig själv och gillar att spela rollen som den kverulantiske turisten. Men observera vad som händer när han sätter sig för att skriva sina romaner! Han använder hela sin intelligens för att låta personerna utveckla åsikter som i vissa fall är rakt motsatt hans egna. Även när djävulen själv får komma till tals i Bröderna Karamazov – möjligen i form av en hallucination – skriver Dostojevskij med humor och inlevelse: ”Mina bästa och finaste känslor, som tacksamhet till exempel, är officiellt förbjudna för mig på grund av min sociala ställning.”

Läs min understreckare i SvD: Det är irritationen som gör Dostojevskij så bra

_____

Bonusläsning: för kulturtidskriften Dixikon besökte jag Dostojevskijmuseet i hans lägenhet i Sankt Petersburg, där de förvarar hans hatt i en glaskupa.

 

Inga kommentarerTags:

Gina Gustavsson avslöjar den svenska självbilden

2 november 2021 av H. | Bloggat

”I ’Forbudssverige’ er det meste tilladt”, skrev Jyllands-Posten förvånat under pandemin, eftersom de inte har uppdaterat sina fördomar om Sverige sedan 1972. Men det är inte bara danskarna som borde överge de föråldrade generaliseringarna om Sverige – det borde vi själva göra!

Gina Gustavssons Du stolta, du fria börjar som en ganska pratig bok om den svenska coronastrategin, men den blir efter hand riktigt spännande när jag förstår att den bör läsas på ett annat sätt – som en bok om den svenska självbilden. Om Sverige var en person skulle avståndet mellan självbild och beteende vara så stort att det var dags att söka professionell hjälp.

Enligt Gustavsson avslöjade pandemin att de antiauktoritära, icke-nationalistiska svenskarna egentligen är lättsårade nationalister. Det påstått feministiska Sverige utnämnde Tegnell till ”landsfader” och talade beundrande om hans ”storkukslugn”. Det påstått mångkulturella Sverige struntade i sina invandrare. De var länge osynliga i coronadebatten, skriver Gustavsson, trots att de löpte tre gånger så stor risk att dö. Den nyfikna kunskapsnationen Sverige var påfallande faktaresistent: vi tror att vi har försvarat öppenheten, men om vi såg oss omkring skulle vi upptäcka att våra restriktioner ibland var hårdare än andra länders. Vi pratade om trygghet, samtidigt som vår coronastrategi i praktiken gynnade ”de fysiskt, socialt och ekonomiskt starkare”.

Jag recenserar boken i SvD: Tegnell-patrioten liknar Trump-nationalisten

 

Inga kommentarerTags:

Birgitta Trotzig och Simone Weil

27 oktober 2021 av H. | Bloggat

Birgitta Trotzig önskar sig ”det yttersta: tillblivelse genom utblottning.” I sin fjärde bok, Ett landskap från 1959, föreställer hon sig självutplåningen som en singularitet, en big bang; den ska bli porten till en försonad, uppfylld, totalt närvarande existens.

Trotzig är sträng mot världen, vilket är krävande och samtidigt lustfyllt befriande läsning – och lika sträng mot sig själv. Hon vill ”kläs av, tömmas, förintas, så att han blottas: så att ingen annan än han lever i mig.” Hon ska raderas och ersättas av gud. Denna önskan ”är det enda levande i mig. Allt det andra är sjukdom.” Det egna jaget har hon inga höga tankar om. ”Jag. Förrädaren. Jag som säger: jag. Förrädaren. Gör mig fattig – icke-jag. Beröva mig. Bevara mig i fattigdom.”

Birgitta Trotzig och Simone Weil har så mycket att säga om renhet och jagutplåning, men här gäller det att inte missa det uppenbara: deras kluvenhet inför den. De hyllar den, som i citaten ovan, men det är långt ifrån allt de gör. En gemensam strategi framträder: den idealiserade, självvalda jagutplåningen som ett skydd mot den vardagliga jagutplåning som de avskyr.

Karaktäristiskt för dem är att de alltid skriver om två sorters outhärdligt lidande. Den ena sorten, som de avskyr och är rädda för, förnedrar själen. Den andra sorten leder, genom en underbar paradox, till frälsning. De längtar efter jagutplåningen, fascineras av den, förklarar att den är vägen till räddning, renhet, fullkomning – men trots det ägnar de lika mycket tid åt att beskriva hur vidrigt, smärtsamt och grymt det är att skadas så djupt att jaget riskerar att gå under. Båda gör det med så mycket avsmak att jag hör att utplåning inte är något teoretiskt begrepp för dem. De vet hur ont det gör när själen är på väg att knäckas. Hos Weil ligger den förnedrande utplåningen i fabriksarbetet så förunderligt nära den försonande utplåningen i religionen.

Men det här är naturligtvis inte allt hos dem – det finns mycket mer att nämna! Jag har skrivit en essä om Birgitta Trotzig och Simone Weil för Hufvudstadsbladet: Birgitta Trotzig och den idealiserade självutplåningen som skydd mot den vardagliga.
.
_____
.
Ni har väl inte missat att förlaget Faethon håller på att ge ut Birgitta Trotzigs samlade skrifter?

Inga kommentarerTags:

Agnes Lidbeck – “Nikes bok”

26 oktober 2021 av H. | Bloggat

Det här är Nikes bok lika mycket som Fanny och Alexander är Fannys film. Huvudpersonerna är istället de båda grannfamiljernas mödrar, därefter alla andra vuxna – deras oro, relationer och otroheter.

Agnes Lidbeck vet hur man bygger upp spänningen. ”Det första som händer är en katastrof.” Med den meningen startar Nikes bok. Därefter får varje vardaglig händelse en ödesmättad, förebådande klang. ”Allting låter som vanligt: barns tjut och vattendroppar, måsskrik och cykelklockor, trampolinens sjungande rörelse, smattrande fötter över blöt asfalt, bebisgråt, soptunnelock, ända ner till det stilla pysandet från gas i tändaren”.

Det här sättet att berätta – författarrösten som i förhand antyder att det i efterhand kommer att vara för sent – använder hon i 744 sidor. Det låter kanske i mesta laget, men Lidbeck är skicklig nog att klara av det. Romanen är tungt lastad, den rör sig långsamt och målmedvetet framåt; samtidigt har den ett underligt tomrum i centrum. Tomrummet fungerar som en simblåsa, som gör att boken håller sig på rätt köl.

Jag skriver om Nikes bok i UNT.

Inga kommentarerTags:

Bokbål i Kanada – för rättvisans skull

18 oktober 2021 av H. | Bloggat

Ett bokbål har tänts igen – denna gång i Kanada. Men var inte oroliga, det är inte 1930-talet som är på väg tillbaka. Visserligen har frasen ”rening i lågorna” åter kommit till användning, men initiativtagaren, den antirasistiska aktivisten Suzy Kies, är inte ute efter att skada någon. Hon är bara ute efter rättvisa: ”Vi försöker inte utplåna historien, vi försöker korrigera den.”

”Folk får panik av bokbränning”, sade Kies, ”men det handlar om miljontals böcker som ger en nedsättande bild av ursprungsbefolkningen, böcker som reproducerar stereotyper, som verkligen är skadliga och farliga.”

Suzy Kies har gjort politisk karriär som företrädare för abenakistammen – ”kunskapens väktare” är den titel hon själv använder. Hon har övertalat ett antal skolor i Ontario att rensa ut 155 titlar, totalt 4 716 exemplar. Ett litet antal brändes, innan corona satte stopp för offentliga bokbränningar; resten skickades till pappersåtervinningen. Böckernas författare hade gjort sig skyldiga till kulturell appropriering, ansåg Kies. Sedan avslöjade Radio Canada att hon själv hade approprierat sin ursprungsidentitet. Hon var inte abenaki; hennes far är från Luxemburg och hennes mor tillhör Kanadas franska folkgrupp. Först i det ögonblicket tog skolstyrelsen illa upp och bestämde sig för att avbryta sin utvärdering av bibliotekens samlingar.

Men vad händer om man inte betraktar hennes ursprung som en ironisk detalj, utan som sakens kärna? Jag skriver om utrensningen och dess konsekvenser i Kvartal: Ett antirasistiskt bokbål.

Inga kommentarerTags:

Storyn om Facebook är inte “de måste börja ta ansvar”

20 september 2021 av H. | Bloggat

Vid det här laget borde alla som skriver om Facebook förstå att storyn inte är ”de tar inte sitt ansvar”. Facebook har i praktiken gjort sig till redaktör för 2,8 miljarder människors dagliga kommunikation. Utöver det förväntas de ta ansvar för alla falska och äkta nyheter som produceras av företag och organisationer i större delen av världen. Storyn är att det helt enkelt inte går att driva ett sådant företag på ett ansvarsfullt och tillfredsställande sätt.

Här ligger min första invändning mot Sheera Frenkels och Cecilia Kangs nya bok Facebook – den nakna sanningen. De skriver som om allt kunde bli bra ifall Facebooks ledning fattade att de borde skärpa sig, men att vara moderator åt Facebook är ett omöjligt jobb. Visselblåsaren Sophie Zhang – som inte nämns i boken – har berättat att hon knäckte sig själv när hon försökte leva upp till sina egna samvetskrav (The Guardian, 12/4 2021).

Frenkel och Kang beskriver hur ohållbar situationen var när Facebook användes för att hetsa mot den muslimska minoriteten i Myanmar 2016–17. Fem anställda förväntades övervaka 18 miljoner facebookanvändare i ett land med över hundra språk. Ingen av dem befann sig på plats, men det fanns ”en konsult på Dublinkontoret som sköter den burmesiska supporten.” 24 000 människor lär ha dödats och 700 000 drevs på flykt.

Läs min recension i SvD: Borde vi klippa kablarna till nätjätten?

Inga kommentarerTags:

Cancel culture är hederskultur för institutioner

9 september 2021 av H. | Bloggat

Cancel culture är inget annat än hederskultur för institutioner och företag, skriver jag i nya numret av tidskriften Axess (nr 6/2021).
Institutionens heder är viktigare än vad den utpekade personen har gjort eller inte gjort, och för att försvara hedern är man beredd att offra vem som helst.
.
Läs artikeln här: Den allmänna meningens offer
_____
.

Liam Scarletts historia kommer att låta bekant, även om du aldrig har hört talas om honom. Scarlett var en brittisk koreograf, något av en ung stjärna, den yngste som någonsin fått en beställning på en helaftonsföreställning av The Royal Ballet. För något år sedan anklagades han för att ha förgripit sig på sina balettskoleelever.

Scarlett stängdes av medan det gjordes en utredning. Den pågick i sju månader och slutade med att Royal Ballet meddelade att de inte kunde hitta några belägg för de övergrepp han anklagats för. Samtidigt meddelade de att de stoppade en planerad uppsättning, och att hans position som artist in residence skulle upphöra. Med andra ord: vi har inte hittat några bevis för din skuld, men vi tänker straffa dig i alla fall.

Sedan började dominobrickorna ramla. På grund av en utredning som friade honom hade Scarlett blivit en suspekt person. Flera institutioner, även utomlands, sade upp samarbetet med honom. Droppen kom i år, när Det Kongelige Teater i Köpenhamn ställde in en planerad uppsättning. Den 17 april meddelade hans familj att han var död, 35 år gammal. Han hade försökt hänga sig, och dog på sjukhus några dagar senare.

Händelser av det här slaget har blivit så vanliga att vi kan urskilja ett mönster. Det finns ingen domstol, ingen domare, ingen rättsprocess med tydliga principer, ingen försvarsadvokat, ingen att överklaga till, inget sätt att rentvå sig om du råkar vara orättvist dömd – men det finns ett straff. Någon blir av med jobbet. Om vi ibland sätter dit en skurk på det här sättet betyder det inte att allt fungerar som det ska.

 

Inga kommentarerTags: