Med tanke på den moralism som dominerar vårt kulturliv är det underligt att Michel Houellebecq inte har blivit omfamnad i Sverige. Han borde passa utmärkt i rollen som konsumtionskritiker – en roll som är populär bland välutbildade konsumenter. Ända sedan debuten (Konkurrens till döds, översatt 2002) har det varit uppenbart att han skriver om de förlorare som överflödssamhället producerar.

Houellebecq beskriver hur människor mår i ett samhälle som har avskaffat alla värden utom status och konsumtion. Så mycket i hans romaner handlar om frustration och underläge, om personer som lydigt inbillar sig att sex – eller i värsta fall fryskäk från Picard – kan kompensera allt de saknar. De provocerade reaktioner han väcker är svårbegripliga, framförallt när de kommer från folk om borde uppskatta honom – för vad är Houellebecq om inte Europas mest konsekvente skildrare av nyliberalismens psykologiska skadeverkningar?

Här finns en misspassning vi borde uppmärksamma, eftersom den ger oss ett tillfälle att lära känna våra egna reaktioner. Istället föredrar vi att läsa hans böcker som en snuskgubbes dåligt förklädda självporträtt. Har vi redan glömt att det finns litteratur där huvudpersonen inte är identisk med författaren?

Det underlättar förstås inte att Houellebecq skriver med en uttråkad tonårings pokerface. Hans tonfall är så perfekt avstämt att läsaren inte kan avgöra om han är förtvivlad, likgiltig eller ironisk, om han fördömer det som sker eller sympatiserar med det.

Men vid sällsynta tillfällen spricker masken. Det gjorde den när jag besökte den danska festivalen Louisiana Literature 2019. Där avslöjade Houellebecq hur han såg på huvudpersonen i ”Serotonin”. Florent-Claude är en person som i slutet av boken har ”svikit allt han någonsin stod för”, sade Houellebecq. Ironikern kom ut som moralist.

Det är genom den sprickan jag börjar läsa hans senaste roman Förinta.

Läs recensionen i SvD: Houellebecq skildrar civilisationens död

Först kommer idéerna, sedan teknologin. Därför är det inte likgiltigt vad vi fantiserar om. Justin Smiths The internet is not what you think it is är en bok som visar att människor har föreställt sig kommunikationsteknologi hundratals år innan den blev verklighet. Detta skriver jag om i dagens understreckare i SvD: Internet uppfanns redan på medeltiden.

Rabelais berättar i romanen Den märkvärdiga resan till Bacbuc (1552) om en sjö som frös till is samtidigt som ett fältslag pågick. Långt senare kan ett gäng resenärer hacka loss ljud ur isen: trumpeter, hästar och enskilda ord hörs när isbitarna tinas upp. I sin roman Giphantie (1760) beskrev Tiphaigne de la Roche en jordglob som fungerade som ett slags Google street view i realtid: man kunde zooma ner till en gata var som helst på planeten och lyssna till samtalen. Han beskrev också en ljuskänslig fotografisk plåt, 80 år innan Nicéphore Niépce tog sitt första fotografi.

Under medeltiden påstods flera kända filosofer och alkemister ha ägt ett talande mässingshuvud som kunde besvara frågor, bland dem Roger Bacon, som levde på 1200-talet. Människohärmande maskiner är inte bara en europeisk fantasi. En text från 300-talets Kina berättar om konstruktören Yan Shi, som visade upp en gående och sjungande robot för sin kung, och sedan plockade sönder den i småbitar för att demonstrera hur den fungerade.

Bonus: jag avslöjar de ständiga missuppfattningarna om vad rationalitet är.

Hur ska man göra för att överleva – mentalt och praktiskt – på en korrupt arbetsplats i ett korrupt land? Kvinnorna i Daria Serenkos roman Flickor och institutioner arbetar på olika offentliga institutioner i Ryssland. De väljer en strategi som får mig att associera till gurlesk-litteratur.

”Mitt liv var i stort sett också en enda katastrof, därför kände jag mig som hemma även på jobbet.” Så beskriver den namnlösa berättaren i Flickor och institutioner sin situation. Hon fortsätter: ”I kylen på biblioteket hade vi två flaskor vodka: den ena för svåra tider, den andra för yttersta nödfall. Och båda råkade infalla på en och samma dag.”

Kvinnorna i romanen kallar varandra ”flickor” även om de närmar sig pensionsåldern – och Serenko har hittat en litterär form som gör att ”flickan” och institutionen framstår som det perfekta motsatsparet. Institutionen är mäktig, men flickorna har förmågan att rinna rakt igenom den, som vatten rinner genom berggrunden.

Flickorna lyder alltid order, men deras arbetsvillkor är så absurda att det nästan är omöjligt att lyda order utan att bli subversiv. De har utvecklat ett subtilt motstånd mot den ständiga korruptionen, men den strategi de har valt korrumperar samtidigt dem själva, på ett lika subtilt vis. Varje motstrategi har sina fördelar och nackdelar – deformerande konsekvenser som lämnas hängande i luften, hängande i kroppen. Något att själv fundera över, utan pekpinnar från författarens håll.

Jag recenserar Flickor och institutioner i SvD idag.

Under Bokmässan i september lyssnade jag på de ukrainska poeterna Daryna Gladun och Lesyk Panasiuk. Jag var uppriktigt sagt ganska skeptisk när de berättade att de skulle läsa en dikt om offren för massakern i Butja; men när jag hörde den svenska översättningen insåg jag att jag hade fått ett svar på det gamla påståendet att litteratur aldrig kan gestalta andra människors smärta. När jag kom hem från Göteborg skrev jag den här texten, som nu är publicerad som understreckare i SvD: Konsten att bryta en omänsklig tystnad.

Litteraturen kan inte stoppa våldet, men den kan bryta tystnaden efter våldet, och det är stort nog. Kom ihåg att tystnaden efteråt alltid är avsiktlig. Inbyggd i varje våldshandling, om än aldrig så liten, ligger en extra förnedring: du ska inte kunna berätta vad vi har gjort med dig. Här har litteraturen sin uppgift.

_____

Gladuns och Panasiuks dikt ingår i Under Ukrainas öppna himmel, en antologi där ukrainska författare skriver om kriget, nyligen utgiven på förlaget Ariel.

Den 24 februari varje år firar Estland sin självständighet med en militärparad i Tallinn. Detta år blev det en speciell självständighetsdag. Jag var på plats i Tallinn när paraden började, några timmar efter det ryska anfallet på Ukraina. På kvällen samma dag genomförde populistpartiet EKRE, som inte vill dela sin nationalism med andra, ett fackeltåg genom gamla stan. Två dagar senare samlades 30.000 människor i en rekordstor manifestation för Ukraina.

Utifrån dessa tre manifestationer skriver jag om olika former av nationalism i en essä för Kvartal: Nationalism i skuggan av Putin.

Kulturell appropriering är alltid okej – så länge vi approprierar de rätta grejerna från USA. I sina tidigare böcker har Mats-Eric Nilsson visat att de industriprodukter vi lägger på tallriken inte förtjänar att kallas mat. I Kåppi pejst riktar han blicken mot svenskarnas förkärlek för att kopiera allt som kommer från USA. Det låter som ett spännande upplägg, eftersom svenskarnas förhållande till USA är så komplexfyllt. Vi förenar en besatthet av allt amerikanskt med en lika djupt rotad antiamerikanism.

Förklaringen, misstänker jag, är att vi egentligen inte är särskilt intresserade av USA. Det vi vill ha är bara en smal sektor av det progressiva och trendiga Amerika – för att bekräfta att vi själva är lika trendiga och progressiva. Vi tycker om att spegla oss i en föreställning om att vi hade varit bättre amerikaner än amerikanerna själva.

Jag recenserar Kåppi pejst i SvD idag.

Varför gick internet åt helvete? För att vi är för bekväma, menar Andreas Ekström. Jag gästrecenserar hans nya bok Bekvämlighetens tyranni i Sydsvenskan.

Edward Snowdens avslöjande att techbolagen har hjälpt USA att avlyssna hela planeten fick inga konsekvenser, påminner Ekström. Det var bekvämare att fortsätta använda deras tjänster. Om jag är bekväm på det sättet kommer jag snart att bli cynisk. Och om jag fortsätter att använda tjänster som jag vet är korrupta blir jag själv lika korrupt.

”Vi måste bygga ett bättre internet”, skriver Ekström. Till skillnad från alla som ropar efter tekniska lösningar på det urspårade åsiktskriget på nätet har Ekström förstått det viktigaste: ”Den som tror att den här frågan är teknisk, eller infrastrukturell, måste ta ett djupt andetag och tänka en gång till.”

Nätets problem är inte tekniska, utan sociala. Facebook kommer aldrig att kunna bygga ett samhälle, även om ännu en miljard människor ansluter sig till deras datautvinningsfabrik.

Ett halvår innan pandemin bröt ut började skribenten Hanne Kjöller jobba på Södersjukhusets akutmottagning. Klivet från DN:s ledarredaktion till sjukhusgolvet är inte så förvånande som det kan se ut: Kjöller jobbade natt på akuten i början av 1990-talet. Det är framförallt patienternas attityd som har förändrats sedan dess, skriver hon i Dagbok från akuten – och det får mig att tänka på något som cancerforskaren Georg Klein har berättat.

Klein kom till Sverige från Ungern efter andra världskriget. I sina essäböcker resonerar han skarpsynt och intresserat om kulturella skillnader. Han lärde sig snart att om en svensk patient sade ”Ursäkta, jag mår nog inte så bra” kunde den personen vara döende. Om en patient i Budapest sade ”Jag dör” kunde det däremot betyda att hon behövde en huvudvärkstablett.

70 år senare möter Kjöller en helt annan sorts svenskar. Hur ont har du på en skala mellan ett och tio, frågade hon en av sina patienter (alla är givetvis anonymiserade). ”Hon tittade upp från sin mobiltelefon och svarade: 100. Och sedan: Hur lång tid tar det. Jag ska jobba ikväll.”

Jag recenserar Hanne Kjöllers Dagbok från akuten för SvD.

Svante Pääbo får årets Nobelpris i medicin.

För några år sedan träffade jag Pääbo på hans labb i Leipzig och gjorde en intervju om hans arbete med neandertalgener. Intervjun finns nu på nätet: läs den i tidskriften Ord & Bild nr 2-3/2017.

När homo sapiens lämnade Afrika kan det ha funnits så många som fem samtidiga människoarter. Dagens situation, med en enda mänsklig art, är egentligen en anomali – så har det inte sett ut förrän de senaste 30–40.000 åren. Vilken effekt hade det haft på oss om en eller ett par andra mänskliga arter fortfarande var här, om vi var vana att dela planeten med dem?

Att 1-2 % av våra gener kommer från neandertalare är lika mycket som om vi hade haft en neandertalare i släkten för sex generationer sedan. I intervjun berättar Pääbo bland annat att han kallades till Vatikanen, eftersom de grubblade över frågan om neandertalare hade en själ.

Foto: Håkan Lindgren.

Populism, samtalsklimatet på nätet, hur skolor så lätt kunde omvandlas till vinstdrivande företag … Så många samtida företeelser förklaras av Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen. Boken kom ursprungligen 1979, men är sällsynt aktuell och insiktsfull. Den svenska översättningen har nu kommit i nyutgåva på bokförlaget Stolpe – jag har skrivit en understreckare i SvD om vad boken kan säga oss idag.

1970-talet framstår nu som den gamla goda tiden; nostalgiska och pessimistiska politiker lovar ta oss tillbaka dit. Hur framstod 1970-talet för Lasch?

Han urskiljer inget annat än ”stormvarningar, järtecken, katastrofaningar”. USA har nyligen förlorat Vietnamkriget och ”de som för inte länge sedan drömde om världsmakt misströstar nu om att styra staden New York.” När han vänder blicken mot Europa ser han ”de fascistiska rörelsernas pånyttfödelse samt en våg av terrorism”. Det finns ingenting att hoppas på: de idéer som tidigare fick människor att tro på framtiden är ”bankrutt”.

1979 hade ingen sett en iPhone, men livet var redan ”så alltigenom förmedlat av elektroniska bilder att vi inte kan låta bli att reagera på andra människor som om deras handlingar – och våra egna – höll på att spelas in och samtidigt sändes till en osedd publik, eller magasinerades för närmare granskning vid någon senare tidpunkt.” Denna ”virvel av bilder”, skriver Lasch, ”undergräver vår verklighetsuppfattning.”

—

Ett narcissistiskt samhälle, som Lasch beskriver det, kommer inte att se radikalt annorlunda ut, men bakom fasaden är varje institution korrumperad. Narcissisterna förstår inte meningen med de mål, principer och värderingar som tidigare styrde verksamheten – de får ingen kick av dem. Vi får en ledarklass som inte är lojal med institutionernas ursprungliga syfte, om de överhuvudtaget minns det. Det är därför det har gått så lätt att omvandla skolor till företag som skickar vinsten till skatteparadis. Därför kan en ideologiskt driven rörelse byta ut hela sitt idéinnehåll utan att märka någon kursändring – som när skönhetsoperationer blir lika med feminism.

Plikt, sparsamhet och arbetsamhet försvinner, skriver Lasch; in kommer att vara en vinnare, ett ideal som snabbt devalveras och förenklas till att känna sig som en vinnare. Allt som hindrar mig från att känna mig som en vinnare är ett hot. Objektivitet, långsiktig planering och samhällsnytta framstår som meningslöst, tråkigt eller farligt för min självkänsla.

Samhällets viktigaste ideologi är numera något som Lasch kallar ”det terapeutiska synsättet”. I korthet betyder det att experter lovar befria dig från allt som gör ont. Det är i ett sådant samhälle som människor blir konsumenter, inte medborgare.