Idag skriver jag i Kvartal om den svenska gåtan: hur kunde ett närmast överdrivet välplanerat och välfungerande samhälle på så kort tid förvandlas till ett samhälle där ingenting längre fungerar – skolan, tågen, posten, snöröjningen … Från varje livsviktig sektor kommer nödrop om att de inte längre klarar sin verksamhet. Ambulans och brandkår måste skyddas av polis i vissa områden, eftersom ungdomar kastar sten på dem. Tidningarna innehåller förtvivlade rapporter från lärare och sjuksköterskor – och det är ingen mening att läsa dem, eftersom ingenting kommer att förändras. Ett land som för femtio år sedan byggde sina egna kärnkraftverk behöver nu oroa sig för att elförsörjningen ska kollapsa.

Polisens statistik för åren 2018–2024 ser ut så här: 2.463 skjutningar (varav 338 mord) och 782 sprängningar. 2022 hade Stockholm 250 olösta mord. 1965 var det noll. Polis och regering kan inte längre garantera medborgarnas säkerhet – ett tillstånd som vi accepterar som om det var normalt. Varför har vi inte fått en folkrörelse mot skjutningar och sprängningar? Protesterna skulle kunna samla miljoner människor; i det här läget kunde man förvänta sig ett krav på att rikspolischefen, justitieministern eller regeringen ska gå, ändå händer ingenting. Varför kunde 1800-talets fattiga och lågutbildade svenskar organisera sig och bilda folkrörelser som förändrade samhället i grunden – men inte vi?

Det märkliga med Sverige är inte våra problem, utan vår oförmåga att hantera dem.

Läs Den svenska gåtan hos Kvartal.

I juni besökte jag Almedalsveckan och skrev ett elakt reportage som inte kunde få någon annan titel än Fear and loathing i Almedalen. Läs om Kustbevakningen som är bättre på att dela ut gosedjur än på att berätta om kabelsabotagen i Östersjön, och om fastighetsägaren som försöker vända utvecklingen när resten av samhället sviker.

Några utdrag:

I Berlin finns det en hel stadsdel som är ett paradis för turistande 25-åringar: graffiti, kulörta glödlampor, ölkranar, små restauranger med fyllemat från hela världen, alltsammans totalt ofarligt. Det är det närmaste jag kan jämföra Almedalen med – den är ett motsvarande paradis för 45-åringar från the laptop class. Snart är det som om jag har passerat genom en gummivägg och hamnat i en mjuk parallellvärld, ett Narnia för mellanchefer – eller kanske ett Nangijala för kommunikationsstrateger, eftersom de platser jag passerar heter sådant som Folkhälsodalen.

_____

Svenskar byter inte åsikt för att de har hört några övertygande argument, utan för att de är rädda att bli ensamma – och då går det fort. Alla på en gång! Den som pratade säkerhetspolitik före februari 2022 var irrelevant, suspekt eller bara en fet liten möp. I Almedalen 2025 har alla fattat att det är säkerhetspolitik som är grejen. Från skådespelare till städföretag försöker alla framställa sig som duktiga små soldater i totalförsvaret.

_____

Jag börjar med att söka upp fienden. Vem fienden är ska jag inte berätta riktigt än, men det rör sig om en mycket mäktig aktör, som givetvis är på plats i Almedalen. Det märkliga med den här organisationen är att den, trots sitt inflytande, alltid slipper kritik. Utan den går det inte att förstå Sverige, ändå förekommer den inte i några politiska gräl. Om Jimmie Åkesson kände sitt eget land lite bättre skulle han ha den här organisationen i kikarsiktet istället för ”den vänsterliberala eliten”, men den är lika frånvarande hos honom som när alla andra politiker talar. Listan över de scener och lokaler där man kan besöka olika arrangörer är lång, men där letar man förgäves efter den här organisationens företrädare. De har inte hyrt något hus i Visby, inte ens ett tält. En man som kräver att få veta sanningen om UFO:n har ett tält där han står och delar ut broschyrer, men de ägnar sig inte åt sådant. De behöver inte argumentera. Sin maktutövning sköter de helst ifred.

_____

Vem fienden är får du veta om du läser reportaget! Det har nu kommit ut i Timbros serie av mini-essäer och kan köpas hos dem: Fear and loathing i Almedalen 2025.

Anna Troberg, som är ordförande för bibliotekariernas fackförbund DIK, släppte en bomb i Almedalen. ”En förfärande stor del av våra medlemmar säger att de självcensurerar”, berättade hon under ett panelsamtal om kulturens roll i kris och krig. När jag hörde det väcktes en mängd frågor. Hur ska vi kunna lita på våra institutioner i ett krisläge om personalen är rädd redan nu? Vilka ämnen är farliga? Svaren, fick jag veta, skulle komma i en rapport som DIK skulle släppa inför Bokmässan.

Rapporten, ”Samhällets sista utpost”, har nu publicerats, skriven av Johanna Alm Dahlin. Åsiktsklimatet har blivit så hätskt att biblioteken behöver väktare om de bjuder in kontroversiella gäster, berättar hon. Huvudspåret i rapporten är bibliotekens ohållbara ekonomiska läge. Bara 9 procent av folkbibliotekens anställda anser att de har tillräckliga resurser för att klara sitt uppdrag. Många jobbar ensamma. En stor del av arbetstiden går åt till att hjälpa folk med den samhällsservice som har dragits in på andra håll. Nära hälften av bibliotekarierna berättar att droghandel har förekommit.

I det läget är det inte konstigt att 17 procent av bibliotekarierna säger att de undviker konfliktfyllda ämnen. Säkerhetsarrangemang kostar för mycket. Kanske är det därför konstkritikern Mårten Arndtzén inte fick en enda inbjudan när han var aktuell med ”Konsten är vi”, en bok om konstnärer som är för provokativa för våra institutioner, som Lars Vilks och Elisabeth Ohlson Wallin.

Jag kommenterar rapporten i SvD: Rädda bibliotekarier visar på större kris

Rapporten innehåller gott om oroväckande siffror, men samtidigt är den vag när det gäller konkreta detaljer. Den är ett nödrop, men den som ropar på hjälp kan inte nöja sig med att säga A utan att säga B.

Natos center för cyberförsvar heter CCDCOE och ligger i Tallinn. Jag har intervjuat deras förra chef Mart Noorma för Kvartal.

Risken med cyberkrigföring är att ordet låter så abstrakt att det framstår som ett vagt och relativt ofarligt hot. När du läser ordet ”cyberkrig” ska du inte tänka på hackare som sitter och spelar dataspel vid sina skärmar; du ska tänka på mycket konkreta saker. Du ska tänka infrastruktur – vattenförsörjning, elnät, betalningssystem, telefonväxlar, internet.

Under de första dagarna efter invasionen 2022 angrep Ryssland det civila telekommunikationsföretaget Viasat, berättar Noorma, eftersom de ukrainska väpnade styrkorna till viss del använde sig av deras satelliter. Angreppet hade bara begränsad effekt i Ukraina, men i Tyskland stannade en stor del av vindkraften, eftersom vindkraftverken var beroende av Viasat. Allt hänger samman!

En cyberattack behöver heller inte vara en isolerad händelse. Den kan ingå som ett verktyg i en större strategi, där det verkliga syftet är att manipulera ett helt samhälles verklighetsuppfattning. Antag att en mängd viktiga samhällstjänster slutar fungera. Vad gör du när du blir stressad och orolig? Du tar upp mobilen och börjar söka efter information, eller hur? I det läget är du allra mest mottaglig för den desinformation som ett fiendeland vill sprida.

Läs intervjun här

Jag kommer alltid att vara tacksam för att Roger Fjellström har lagt ner så mycket arbete på att översätta och ge ut Henri Michaux, en av de udda författare som har betytt mest för mig. Idag fick jag veta att han är död.

När Roger hade flyttat tillbaka till Sverige lärde jag känna honom och hälsade ibland på i lägenheten utanför Märsta – en underlig upplevelse efter att ha läst hans böcker och översättningar i nästan 30 år. Våra samtal var alltid lika levande. Nu önskar jag att jag hade besökt honom oftare. Fotot tog jag i juni 2021.

Fjellströms blogg går fortfarande att läsa – gör ett besök på Ordström.

Allt började – enligt honom själv – med att han skällde ut Artur Lundkvist.

(Forts.)

Det är alltid bra att bli påmind om att du i praktiken är rättslös. I annat fall lever du i en illusion. Facebook är bra på att upprätthålla den sortens behagliga illusioner, men för några dagar sedan gjorde de den tyske översättaren Klaus-Jürgen Liedtke en tjänst, och visade honom på vilka villkor han och alla andra använder deras tjänster. De stängde nämligen av honom.

Hans Facebook-konto försvann, tillsammans med sidan för det nätbibliotek han driver, The Baltic Sea Library. Nu har han förlorat femton års foton, kontakter och diskussioner. Det är som om din hyresvärd skulle låta dig bo gratis, men ha rätt att behålla dina möbler och dina böcker när han får lust att sparka ut dig.

Jag skriver om det i Svenska Dagbladet. Östersjöbiblioteket är fullt av gratis texter från de senaste två tusen åren, korsvis översatta till alla östersjöspråk, inklusive samiska. Det förtjänar större uppmärksamhet. Stjäl några minuter av den tid du har tänkt lägga på Facebook och gör ett besök på balticsealibrary.info!

Bortse från skjutningar och sprängningar ett tag. De är inte Sveriges allvarligaste problem – inte heller skolan, vården, posten, järnvägarna eller att ett land som nyss byggde egna kärnkraftverk behöver oroa sig för elförsörjningen så fort det blir vinter. Det djupaste problemet är det som ligger bakom dem alla: en förlust av ansvar, realism och kompetens.

Varför misslyckas Sverige på så många områden? För att kunna gå till botten med varje problem skulle vi behöva riva sönder en falsk självbild, och det vill vi inte. Förra året var 296 skjutningar och 129 sprängningar tydligen ett rimligt pris för att behålla illusionen.

I vilket slags samhälle är det en normal situation? Det är lätt att svara på: ett samhälle som är likgiltigt för människoliv. Den falska självbildens främsta uppgift är att dölja den svenska likgiltigheten. Vår påstådda naivitet är en lika helig lögn som vår neutralitet under kalla kriget, eftersom vi inte vill erkänna hur likgiltigt och cyniskt människor behandlas i Sverige. Så länge vi håller fast vid den falska självbilden kommer vi ständigt att försätta oss själva i nya svårigheter.

_____

Jag har skrivit en lång uppgörelse med den falska svenska självbilden. Läs den i SvD: Svenska självbilden skördar liv

Extraläsning: 

I Den skötsamme arbetaren (1988) skriver Ronny Ambjörnsson om de stora folkrörelsernas tid vid förra sekelskiftet: arbetarrörelsen, frikyrkorna, studiecirklarna och nykterhetsrörelsen. Läser man boken idag är den politisk dynamit, skrev jag i SvD 2017. Jag har också recenserat en utökad nyutgåva för GP.

Jag medverkar med ett gäng aforismer i två nummer av den finlandssvenska tidskriften Nya Argus; första delen i nr 1-2 2025 och andra delen i nr 3-4, som just har kommit ut.

Några smakprov:

Det farligaste du kan tänka verkar så litet och oskyldigt medan det pågår. Det är vad du önskade dig i ditt allra svagaste ögonblick, när du var olycklig och maktlös. Det avgör hur du kommer att agera när du får makt.

•

Vill ni veta vem som tillhör eliten i vårt föregivet anti-elitistiska kulturliv? Se efter vem som kan tillåta sig att slarva och ändå behåller sin position. I en falsk antielitism känner man igen den dolda eliten på att den alltid kan tillåta sig att göra ett dåligt jobb. Och de underlägsna? Det är de som varje gång måste prestera något utöver det vanliga, och som vet att de, även om de överträffar förväntningarna, när som helst kan bli ignorerade, utfrysta eller bara bortglömda. ”Oj, förlåt, jag hade glömt att du fanns. Det var ju du som skrev så bra, eller hur? Vad hette du nu igen? Förlåt, jag har så svårt för konstiga namn.”

•

Så mycket ilska och frustration bland människor, vart man än ser. Misstro ilskan. Den är inte en reaktion. Den är avsiktlig. Den är ett självändamål.
Människorna konserverar och göder sina orättvisor så att de sedan ska kunna peka på dem och säga ”Titta här! Är det konstigt att jag är så jävla arg?” Det man inte ska se är det lilla ögonblick när de förstärker den orättvisa de lider av – en orättvisa som ska såra och legitimera den ilska de redan har. Ett ögonblick som försvinner så fort. Sedan står orättvisan där, som om den var naturlig, ödesbestämd, uråldrig.

Människan är gjord för alkemi. De flesta människor är romantiker, och därför kommer mysterier, uråldriga auktoriteter och hemliga kunskaper alltid att tilltala oss mer än naturvetenskapens öppet delade forskningsresultat.

Alkemin var mer än ett misslyckat försök att göra guld. Den var ett sätt att förstå världen, ett nätverk av emotionella förbindelser och associationer som knöt ihop himlakroppar med metaller, djur och kemiska processer.

Jag recenserar den nyutkomna antologin Alkemins historia (Stolpe förlag) i SvD: Är mänskligheten på väg in i en ny medeltid?

Den amerikanske filosofen Daniel Dennett gillade att provocera folk med sin strikta materialism. Att lära sig nya saker, brukade han säga, var lika med att ladda ner en ny app till sin ”necktop computer”. Mot slutet av sitt liv blev han dock allt mer skeptisk till AI; i en av sina sista artiklar skrev han att den som släppte ut fejkade mänskliga medvetanden i världen borde straffas lika strängt som den som förfalskar pengar. I båda fallen korrumperas det förtroende som är en förutsättning för ett människovärdigt samhälle.
.
En fulländad människa, ansåg science fiction-författaren Robert Heinlein, bör kunna skriva en sonett, laga en god måltid, läka ett brutet ben, byta blöjor och slåss i krig. Sådana människor finns inte, kan man tro – tills Dennett börjar berätta om sitt liv.
.
Utöver filosofin har han skulpterat, spelat jazz och sjungit i kör. Han har skaffat segelbåt, tagit dykcertifikat och rustat upp en gammal bondgård. För att stimulera diskussionen har han tagit med en grupp studenter på en segeltur längs Grönlands kust ”som får en att tappa andan”. Han har smugglat ut brev från det kommunistiska Prag, stöttat kvinnliga kollegor och hjälpt italienska bronsgjutare att lura turister genom att förfalska romerska statyetter. Som om det inte räckte är han ödmjuk också: ”Jag uppskattar särskilt de tjurskalliga felfinnare som tvingar mig att utvidga, revidera eller offra det som jag trodde var bra argument.”
.
Jag recenserar Dennetts självbiografi Jag har tänkt för SvD.