Ingen kan få mig att frysa som Varlam Sjalamov

25 februari 2024 av H. | Bloggat

Ingen kan få mig att frysa som Varlam Sjalamov.

Barackerna i Gulag saknade termometrar, men erfarna fångar kunde ändå avgöra hur kallt det var. ”Om det ligger kölddimma är det fyrtio minusgrader utomhus; om luften väser när man andas ut, men det fortfarande inte är svårt att andas, då är det fyrtiofem grader; om det låter när man andas och man blir andfådd – femtio grader. Under femtiofem grader – då fryser loskorna i luften”, berättar Sjalamov i Genom snön.

För den norska kulturtidskriften Vagant har jag skrivit en essä om den ryske lägerförfattaren Sjalamov.

Om du vill ha ett botemedel mot Churchills påstående om Ryssland – ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma” – kan du läsa exilförfattaren Michail Sjisjkin. Genom fånglägren blir Ryssland begripligt, förklarar han i sin bok Krig eller fred (Fri tanke 2023; översättning Ebba Högström). Från Gulag kommer vardagslivets slang och attityder, det utbredda människoföraktet, en tillvaro där rättslösheten är normaltillstånd, och ett trauma som fortplantar sig i generationer. I de flesta familjer finns någon som har varit lägerfånge, eller vakt. Och om du vill förstå Gulag är Sjalamov din bästa vägvisare.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Kenan Malik: Inte så svartvitt

11 februari 2024 av H. | Bloggat

När antirasister ger upp idén om universella mänskliga rättigheter kommer de alltmer att tänka och låta som rasister, varnar Kenan Malik i sin nya bok om rasismens historia, Inte så svartvitt.

Haiti blev självständigt 1804, efter att slavarna hade gjort uppror, inspirerade av upplysningsfilosofernas idéer. 200 år senare påstår Richard Delgado, en av upphovsmännen bakom critical race theory, att ”rasism och upplysning är samma sak”. Det som hände däremellan, skriver Malik, ”var att den radikala universalistiska traditionen praktiskt taget utplånades”.
.

Samtidigt har rasisterna lärt sig kapa ett språkbruk som utvecklats för att försvara tolerans och mångfald: när de använder samma uttryck betyder det att varje folk ska stanna på sin plats. ”Jag älskar nordafrikaner”, har Jean-Marie Le Pen sagt, ”de hör dock hemma i Maghreb.” Det vill säga: Frankrike åt fransmännen!

_____
.
Malik är en av Storbritanniens ledande samhällsdebattörer; han tar sig an de hetaste frågorna med sällsynt lugn och skärpa. Läs också min intervju med honom i SvD 14/11 2015. Han berättar om sin kritik mot identitetspolitiken, och att slöjor inte var vanligt i brittiska invandrarkvarter förrän på 1990-talet:
.

Malik föddes i Indien 1960 och växte upp i Manchester i en tid, säger han själv, när ”paki-bashing” var en brittisk nationalsport. Rasismen ledde honom till politiken och i början av 80-talet var han antirasistisk aktivist. Det var inte länge sedan, och ändå var allt så annorlunda. För invandrare i hans och hans föräldrars generation var religion ingen stor grej.

– Männen gick på puben, det var en normal del av ett muslimskt liv. Ingen kvinna jag kände när jag växte upp bar hijab, för att inte tala om burka eller niqab. Folk gick till moskén om de kände för det. Ingen beskrev sig själv som muslim. Om de pratade om sig själva kunde de kalla sig punjabier eller gujaratier, aldrig muslimer.

Inga kommentarerTags:

Yanis Varoufakis: Technofeudalism

7 februari 2024 av H. | Bloggat

Den som besöker Amazon befinner sig inte längre i kapitalismen, menar Yanis Varoufakis. ”Trots allt köpande och säljande som pågår där har du trätt in på ett område som inte kan betraktas som en marknad.” Om det inte är en marknad, vad är det då?

Du har lämnat marknaden och återvänt till medeltiden. Internet skulle ge oss frihet och decentralisering, sades det, men de globala monopolföretag som har växt fram tack vare nätet påminner mest om feodala imperier, skriver Varoufakis. Han nämner Facebook, Google och Apple samt de kinesiska företagsjättarna Tencent och Alibaba. Folk som kör taxi åt Uber eller levererar mat åt Foodora är livegna bönder på någon annans mark.

Varoufakis är professor i ekonomi vid Atens universitet; 2015 var han Greklands finansminister. Jag presenterar Technofeudalism i en understreckare i SvD.

_____

Det märkliga med världsekonomin är att det är så svårt att förstå sig på den (och här blir jag lite skeptisk mot Varoufakis, eftersom han skriver som om ekonomin var fullständigt genomskinlig för honom). Människan har gjort sig beroende av ett pyramidspel som är så komplext och så oöverskådligt att hon själv inte begriper det. Ett system som ingen förstår blir med nödvändighet mycket instabilt. Sandslottet rasar ibland, och ett litet ras drar lätt med sig ett större, men när det uppstår en kris är experterna inte ens överens om staten bör spara sig ur den eller tvärtom öka de offentliga utgifterna.

Föreställ er att läkarvetenskapen befann sig på samma nivå – det skulle vara som att gå till doktorn innan William Harvey hade förklarat hur blodomloppet fungerade (1628). Skulle du vilja köpa biljett om piloten sade att han inte visste vad som höll flygplanet uppe, men att det för det mesta svängde åt vänster när han styrde åt vänster? Sådana piloter finns. Jag har träffat en av dem: han var min personliga bankman.

Inga kommentarerTags:

Daria Serenko: ”Jag önskar mitt hem aska”

17 januari 2024 av H. | Bloggat

Författaren Daria Serenko dömdes till två veckor i ryskt häkte för att hon under det senaste valet delade Navalnyjs råd om hur man ska rösta taktiskt för att få bort Putins kandidater. I Jag önskar mitt hem aska har hon samlat sina anteckningar om fängelsevistelsen, om kriget och om det Ryssland som hon bestämmer sig för att lämna.

Jag recenserar boken i SvD idag.

I fångenskap, skriver Serenko, ”famlar man efter grunden som ens personlighet är uppförd på och i den grunden hittar man för länge sedan begravda budskap från det förflutna till framtiden”. Hon ”kämpar för att hålla tillbaka mina banala och osunda känslor”.

Samma mod och samma självrannsakan hörde jag när exilförfattarna Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina nyligen besökte Stockholm. Kostiutjenko, som överlevt en förgiftning, och Kutjina, som fötts med cerebral pares, frågade sig på vilket sätt de själva har bidragit till det nuvarande läget i Ryssland, som enligt dem har blivit en fascistisk stat. Jämför med hur det brukar låta när deras svenska eller amerikanska motsvarigheter skriver om Trumpväljare och sverigedemokrater: fascisterna, det är de andra, de som inte hör hemma i vårt land.

Serenko kan inte göra någon skarp och bekväm åtskillnad mellan sig själv och de krigshetsande ryssarna. Det är hennes stora dilemma, men det är också vad som räddar henne. I dikten ”Snutens dotter” berättar hon om en kvinna som deltar i hbtqi-demonstrationer, medveten om att det repressiva Ryssland alltid förblir en del av henne själv, på grund av historia och familjeband.

Vår tids ryska dissidenter ser inte ut som Solzjenitsyn, utan som Kostiutjenko, Serenko och Pussy Riot. Om vi nöjer oss med att hylla dem utan att fråga vad som skiljer dem från oss och vad vi kan lära av dem, då har vi inte tagit dem på allvar.

_____

Bonusläsning: Jana Kutjinas Jag börjar med mig själv, om hennes erfarenheter som handikappad i Ryssland, kan läsas gratis hos förlaget Ariel.

Inga kommentarerTags:

”Den stora kreditfesten”: Först måste du jobba hårt, och sedan ännu hårdare

15 januari 2024 av H. | Bloggat

En bok av det här slaget handlar främst om stress. Först behöver du jobba hårdare än alla andra för att du befinner dig i underläge och vill att ditt företag ska växa; sedan måste du jobba lika hårt för att du befinner dig i överläge.

I Den stora kreditfesten berättar Jonas Malmborg historien om kreditföretaget Klarna. Det grundades 2005 av tre vänner från Handelshögskolan – Sebastian Siemiatkowski, Niklas Adalberth och Victor Jacobsson. Fanns det något ögonblick på vägen när de kunde säga samma sak som Faust i Goethes pjäs: här vill jag stanna, i det här ögonblicket är jag lycklig?

Jag har recenserat Den stora kreditfesten för SvD.

Hos Malmborg får läsaren möta en generation av begåvade programmerare. Det dataintresse som började som en ensam hobby kunde plötsligt lyfta dem till välavlönade positioner – på Klarna, Skype, Spotify eller bland spelföretagen. För min del misstänker jag att databegåvningarna var folkhemmets avskedspresent till svensk industri. De kom från ett stabilt samhälle med någorlunda välfungerande skola, men vilka företag kommer att startas av nästa generation, som växer upp med betydligt sämre förutsättningar?

Inga kommentarerTags:

Cancel culture – mobbarens bästa vän

8 januari 2024 av H. | Bloggat

En fördel med att vara skadad är att man får en erfaren blick för skador överhuvudtaget, även sådana som inte är identiska med ens egen. Det som är trasigt ser trasigt ut, även om man förväntas uppfatta det som normalt. Man har blivit lite svårare att lura.

Den amerikanske juristen Greg Lukianoff var på väg upp ur en depression när han märkte att hans universitet var på väg in i en kollektiv sinnesstämning som påminde om det tillstånd han försökte befria sig från – en förvrängd verklighetsuppfattning där inget annat än besvikelser, underlägsenhetskänslor och rädsla räknas, tills man inte längre kan tänka klart. Han tvivlade på att det var rätt metod för att göra universitetet till en tolerantare och rättvisare plats. Tvärtom fick det studenterna att bli ännu mer deprimerade, osäkra och aggressiva, så att de sedan efterfrågade mer av samma behandling – ett exempel på en farsot som säljer in sig själv som botemedel.

Tillsammans med journalisten Rikki Schlott har Lukianoff gett ut The canceling of the American mind; jag skriver om boken – och om fenomenet cancel culture – i dagens understreckare i SvD: Cancel culture – mobbarens bästa vän.

Cancel culture uppstår när man har slutat debattera med (eller ignorera) personer vars åsikter man ogillar. Istället bestämmer man sig för att mobba bort dem ur offentligheten. Deras arbetsgivare ska pressas att ge dem sparken, inbjudningar att föreläsa ska dras tillbaka. Man har gett upp alla förhoppningar om ett rättvisare samhälle och nöjer sig med det mindre målet att inte bli sårad – och det som inte syns kan inte längre såra mig. Ett barn tror kanske att rättvisa och att inte bli sårad är samma sak, men för en vuxen innebär det en riktigt grym sänkning av anspråken. För egen del vill jag tillägga att det är lika viktigt att observera vilka frågor som inte ger upphov till några cancel culture-utbrott. En miljon muslimer som sitter i kinesiska koncentrationsläger eller feminister som är likgiltiga för hedersvåld väcker inga likande reaktioner.

Bakom allt finns en ond cirkel som vi ska förbli omedvetna om. Just för att cancel culture aldrig löser några verkliga sociala orättvisor blir människor ännu mer sårade, desperata och uppretade, vilket leder till ännu hårdare krav på att politiska motståndare ska tystas och försvinna. Därför fungerar cancel culture utmärkt väl ihop med ett samhälle där den rikaste procenten blir rikare på alla andras bekostnad. Varje orättvis ordning behöver sina säkerhetsventiler.

Inga kommentarerTags:

På bokhandeln före midnatt – och andra artiklar för tidskriften Respons

27 december 2023 av H. | Bloggat

Tidskriften Respons har glädjande nog återuppstått. Här är ett urval av de artiklar som jag har skrivit för dem under åren:

.

1. Identitetspolisen och litteraturen

De moderna romaner som blev populära under 1700-talet bidrog enligt historikern Lynn Hunt till att upplysning och medborgerliga rättigheter slog igenom. När folk läste om fiktiva personer – personer som kunde vara helt annorlunda än läsaren – utvecklades deras inlevelseförmåga och det blev naturligt att betrakta alla andra som människor av samma slag som jag själv. Med anledning av det frågar jag vilken effekt identitetspolitiken kommer att ha. Om författare inte bör skriva om människor med annan hudfärg kommer det snart att innebära att ett segregerat samhälle framstår som något naturligt.

 

2. Riot days med Maria Aljochina

”Den första hungerstrejken känns som första gången man är kär – väldigt förvirrande. Efter ett tag blir man van, men första gången är det bara smärta, kramp i benen, mardrömmar. Men det är ändå värt det.” Maria Aljochina är en av de modiga och vältaliga kvinnorna i Pussy Riot. När jag läser hennes bok Riot days märker jag efter ett tag att gruppen – trots allt stöd och all uppmärksamhet – har blivit en aning missförstådd i Väst.

 

3. Jag vantrivs i renheten

En elak slump gjorde att jag började läsa Zygmunt Baumans Vi vantrivs i det postmoderna (1999) samtidigt som jag besökte den lilla tyska byn Niedersachswerfen. Där låg det underjordiska koncentrationslägret Mittelbau-Dora, en vapenfabrik från helvetet. Hur blev sådana platser möjliga? Den förklaring som Bauman, och många med honom, erbjuder är renhet. Men nazisterna ville inte ha renhet, de ville ha massmord. Vad vinner vi – och vad förlorar vi – på att köpa deras egen retorik om ordning och renhet?

 

4. Jordan Peterson: snake oil för själen

När någon är vårdslös med små ting tappar jag lätt förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. Jordan Peterson har flera goda insikter, men han resonerar förvånansvärt slarvigt – lite darwinism när det passar, lite yin & yang om det passar bättre, lite Bibel när det passar, och hittar han inget bra exempel i Bibeln går det lika bra med Disney. Petersons hobbydarwinism är dessutom helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rent av till moral och rättvisemedvetande.

 

5. Traditionen och religionen

Ganska länge har det sagts att religionerna är tillbaka, men det är något som är konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Den innehåller så lite religion. Istället har vi en diskussion om aborter, slöjor, Darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld. Den gemensamma nämnaren för allt detta är att det handlar om makten över andra människors vardagsliv – inte om andliga ting eller om livet efter detta. Det handlar kort sagt inte om religion utan om en mycket större kraft i människors liv, och det är dags att vi tittar närmare på den. Jag menar traditionen. Inget säger att det måste vara religionens jobb att konservera traditioner. Tvärtom: tar man idén om en gud på allvar riskerar man att stötas ut ur alla traditionella gemenskaper, som filosofen Spinoza, som uteslöts ur sin judiska församling.

 

6. Haute couture för robotar

Vitvaror, det är vad som finns att se på ”Robots – ett kittlande äventyr”, den stora robotutställningen på Tekniska museet. kulle kunna se ut hur som helst. Den som designar en sådan robot ger form åt sina egna förväntningar, gör en bild av något som ännu inte finns, och därför kan det vara värt att titta lite närmare på hur de ser ut. Det tillåtna designutrymmet är så smalt. Robotar ska vara vita. Robotar ska se ut som modern, ren och vit sjukhusteknologi, som om de tillhörde samma familj av apparater som en tandläkarstol av senaste modellen eller en magnetkamera.

 

7. Vad gör de på bokhandeln före midnatt?

Dussmann, Berlins största bokhandel, fyller fem våningar och har öppet till midnatt sex dagar i veckan. Jag går en vända före stängningsdags och frågar personalen om det konstigaste de har upplevt.

Inga kommentarerTags:

Vad gör de på bokhandeln före midnatt?

27 december 2023 av H. | Essäer

Dussmann, Berlins största bokhandel, fyller fem våningar och har öppet till midnatt sex dagar i veckan. Jag går en vända före stängningsdags och frågar personalen om det konstigaste de har upplevt.
(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Haute couture för robotar

27 december 2023 av H. | Essäer

Vitvaror, det är vad som finns att se på ”Robots – ett kittlande äventyr”, den stora robotutställningen på Tekniska museet. kulle kunna se ut hur som helst. Den som designar en sådan robot ger form åt sina egna förväntningar, gör en bild av något som ännu inte finns, och därför kan det vara värt att titta lite närmare på hur de ser ut. Designutrymmet är så smalt. Robotar ska vara vita. Robotar ska se ut som modern, ren och vit sjukhusteknologi, som om de tillhörde samma familj av apparater som en tandläkarstol av senaste modellen eller en magnetkamera.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Traditionen – en större makt än religionen

27 december 2023 av H. | Essäer

Ganska länge har det sagts att religionerna är tillbaka, men det är något som är konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Den innehåller så lite religion. Istället har vi en diskussion om aborter, slöjor, Darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld. Den gemensamma nämnaren för allt detta är att det handlar om makten över andra människors vardagsliv – inte om andliga ting eller om livet efter detta. Det handlar kort sagt inte om religion utan om en mycket större kraft i människors liv, och det är dags att vi tittar närmare på den. Jag menar traditionen.

(Publicerad i tidskriften Respons 1/2019)

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Jordan Petersons 12 livsregler: snake oil för själen

27 december 2023 av H. | Essäer

När någon är vårdslös med små ting tappar jag lätt förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. Jordan Peterson har flera goda insikter, men han resonerar förvånansvärt slarvigt – lite darwinism när det passar, lite yin & yang om det passar bättre, lite Bibel när det passar, och hittar han inget bra exempel i Bibeln går det lika bra med Disney. Petersons hobbydarwinism är dessutom helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rent av till moral och rättvisemedvetande.

 

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Maria Aljochina – Riot days

27 december 2023 av H. | Essäer

”Den första hungerstrejken känns som första gången man är kär – väldigt förvirrande. Efter ett tag blir man van, men första gången är det bara smärta, kramp i benen, mardrömmar. Men det är ändå värt det.” Maria Aljochina är en av de modiga och vältaliga kvinnorna i Pussy Riot. När jag läser hennes bok Riot days märker jag efter ett tag att gruppen – trots allt stöd och all uppmärksamhet – har blivit en aning missförstådd i Väst.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Jag vantrivs i renheten

27 december 2023 av H. | Essäer

En elak slump gjorde att jag började läsa Zygmunt Baumans Vi vantrivs i det postmoderna (1999) samtidigt som jag besökte den lilla tyska byn Niedersachswerfen. Där låg det underjordiska koncentrationslägret Mittelbau-Dora, en vapenfabrik från helvetet. Hur blev sådana platser möjliga? Den förklaring som Bauman, och många med honom, erbjuder är renhet. Men nazisterna ville inte ha renhet, de ville ha massmord. Vad vinner vi – och vad förlorar vi – på att köpa deras egen retorik om ordning och renhet?

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Identitetspolisen och litteraturen

27 december 2023 av H. | Essäer

De moderna romaner som blev populära under 1700-talet bidrog enligt historikern Lynn Hunt till att upplysning och medborgerliga rättigheter slog igenom. När folk läste om fiktiva personer – personer som kunde vara helt annorlunda än läsaren – utvecklades deras inlevelseförmåga och det blev naturligt att betrakta alla andra som människor av samma slag som jag själv. Med anledning av det frågar jag vilken effekt identitetspolitiken kommer att ha. Om författare inte bör skriva om människor med annan hudfärg kommer det snart att innebära att ett segregerat samhälle framstår som något naturligt.

(Forts.)

Inga kommentarerTags:

Heidegger, Jünger och Schmitt – tre inflytelserika tänkare

11 december 2023 av H. | Bloggat

När vänstern efter andra världskriget började tröttna på modernitet, framsteg och arbetarklass kritiserade man inte idéernas misslyckande (eller sitt eget) utifrån de ursprungliga idealen. Istället blev man förälskad i en reaktionär kritik av modernitet, upplysning och framsteg. ”Samtidigt som den franska ockupationsmyndigheten var sysselsatt med att hindra Heidegger från att influera den tyska ungdomen vände sig det unga Frankrike med begärlighet efter hans filosofi”, skriver Svante Nordin i den nyutkomna Världsandens partisaner.

Hans bok handlar om filosofen Martin Heidegger, juristen Carl Schmitt och författaren Ernst Jünger – tre tänkare från höger vars idéer paradoxalt nog har inspirerat de postmoderna auktoriteter som brukar placeras i andra änden av den politiska skalan. Foucault, Derrida och många fler har tagit intryck av dem.

Ingen frågade sig om det var möjligt att emancipera förtryckta grupper – nya eller gamla – med hjälp av reaktionära idéer från Weimarrepubliken. Sannolikt för att det primära målet vid det här laget var att själv få en intellektuell kick, inte att förändra några ekonomiska realiteter. Detta förklarar varför den akademiska vänstern har förvandlats till ett konservativt missnöjesparti – fientligt till upplysning och modernitet, besatt av att försvara medfödda, kollektiva identiteter och oförmöget att avskaffa några sociala orättvisor.

Jag recenserar Världsandens partisaner i SvD idag.

Inga kommentarerTags: