Daria Serenko: Flickor och institutioner

26 november 2022 av H. | Bloggat

Hur ska man göra för att överleva – mentalt och praktiskt – på en korrupt arbetsplats i ett korrupt land? Kvinnorna i Daria Serenkos roman Flickor och institutioner arbetar på olika offentliga institutioner i Ryssland. De väljer en strategi som får mig att associera till gurlesk-litteratur.

”Mitt liv var i stort sett också en enda katastrof, därför kände jag mig som hemma även på jobbet.” Så beskriver den namnlösa berättaren i Flickor och institutioner sin situation. Hon fortsätter: ”I kylen på biblioteket hade vi två flaskor vodka: den ena för svåra tider, den andra för yttersta nödfall. Och båda råkade infalla på en och samma dag.”

Kvinnorna i romanen kallar varandra ”flickor” även om de närmar sig pensionsåldern – och Serenko har hittat en litterär form som gör att ”flickan” och institutionen framstår som det perfekta motsatsparet. Institutionen är mäktig, men flickorna har förmågan att rinna rakt igenom den, som vatten rinner genom berggrunden.

Flickorna lyder alltid order, men deras arbetsvillkor är så absurda att det nästan är omöjligt att lyda order utan att bli subversiv. De har utvecklat ett subtilt motstånd mot den ständiga korruptionen, men den strategi de har valt korrumperar samtidigt dem själva, på ett lika subtilt vis. Varje motstrategi har sina fördelar och nackdelar – deformerande konsekvenser som lämnas hängande i luften, hängande i kroppen. Något att själv fundera över, utan pekpinnar från författarens håll.

Jag recenserar Flickor och institutioner i SvD idag.

 

 

 

Inga kommentarerTags:

Vad litteraturen kan göra: bryta tystnaden efter våldet

6 november 2022 av H. | Bloggat

Under Bokmässan i september lyssnade jag på de ukrainska poeterna Daryna Gladun och Lesyk Panasiuk. Jag var uppriktigt sagt ganska skeptisk när de berättade att de skulle läsa en dikt om offren för massakern i Butja; men när jag hörde den svenska översättningen insåg jag att jag hade fått ett svar på det gamla påståendet att litteratur aldrig kan gestalta andra människors smärta. När jag kom hem från Göteborg skrev jag den här texten, som nu är publicerad som understreckare i SvD: Konsten att bryta en omänsklig tystnad.

Litteraturen kan inte stoppa våldet, men den kan bryta tystnaden efter våldet, och det är stort nog. Kom ihåg att tystnaden efteråt alltid är avsiktlig. Inbyggd i varje våldshandling, om än aldrig så liten, ligger en extra förnedring: du ska inte kunna berätta vad vi har gjort med dig. Här har litteraturen sin uppgift.

_____

Gladuns och Panasiuks dikt ingår i Under Ukrainas öppna himmel, en antologi där ukrainska författare skriver om kriget, nyligen utgiven på förlaget Ariel.

Inga kommentarerTags:

Tre former av nationalism

2 november 2022 av H. | Bloggat

Den 24 februari varje år firar Estland sin självständighet med en militärparad i Tallinn. Detta år blev det en speciell självständighetsdag. Jag var på plats i Tallinn när paraden började, några timmar efter det ryska anfallet på Ukraina. På kvällen samma dag genomförde populistpartiet EKRE, som inte vill dela sin nationalism med andra, ett fackeltåg genom gamla stan. Två dagar senare samlades 30.000 människor i en rekordstor manifestation för Ukraina.

Utifrån dessa tre manifestationer skriver jag om olika former av nationalism i en essä för Kvartal: Nationalism i skuggan av Putin.

Inga kommentarerTags:

Mats-Eric Nilsson: Kåppi pejst

31 oktober 2022 av H. | Bloggat

Kulturell appropriering är alltid okej – så länge vi approprierar de rätta grejerna från USA. I sina tidigare böcker har Mats-Eric Nilsson visat att de industriprodukter vi lägger på tallriken inte förtjänar att kallas mat. I Kåppi pejst riktar han blicken mot svenskarnas förkärlek för att kopiera allt som kommer från USA. Det låter som ett spännande upplägg, eftersom svenskarnas förhållande till USA är så komplexfyllt. Vi förenar en besatthet av allt amerikanskt med en lika djupt rotad antiamerikanism.

Förklaringen, misstänker jag, är att vi egentligen inte är särskilt intresserade av USA. Det vi vill ha är bara en smal sektor av det progressiva och trendiga Amerika – för att bekräfta att vi själva är lika trendiga och progressiva. Vi tycker om att spegla oss i en föreställning om att vi hade varit bättre amerikaner än amerikanerna själva.

Jag recenserar Kåppi pejst i SvD idag.

Inga kommentarerTags:

Andreas Ekström: Bekvämlighetens tyranni

19 oktober 2022 av H. | Bloggat

Varför gick internet åt helvete? För att vi är för bekväma, menar Andreas Ekström. Jag gästrecenserar hans nya bok Bekvämlighetens tyranni i Sydsvenskan.

Edward Snowdens avslöjande att techbolagen har hjälpt USA att avlyssna hela planeten fick inga konsekvenser, påminner Ekström. Det var bekvämare att fortsätta använda deras tjänster. Om jag är bekväm på det sättet kommer jag snart att bli cynisk. Och om jag fortsätter att använda tjänster som jag vet är korrupta blir jag själv lika korrupt.

”Vi måste bygga ett bättre internet”, skriver Ekström. Till skillnad från alla som ropar efter tekniska lösningar på det urspårade åsiktskriget på nätet har Ekström förstått det viktigaste: ”Den som tror att den här frågan är teknisk, eller infrastrukturell, måste ta ett djupt andetag och tänka en gång till.”

Nätets problem är inte tekniska, utan sociala. Facebook kommer aldrig att kunna bygga ett samhälle, även om ännu en miljard människor ansluter sig till deras datautvinningsfabrik.

Inga kommentarerTags:

Hanne Kjöller: Dagbok från akuten

17 oktober 2022 av H. | Bloggat

Ett halvår innan pandemin bröt ut började skribenten Hanne Kjöller jobba på Södersjukhusets akutmottagning. Klivet från DN:s ledarredaktion till sjukhusgolvet är inte så förvånande som det kan se ut: Kjöller jobbade natt på akuten i början av 1990-talet. Det är framförallt patienternas attityd som har förändrats sedan dess, skriver hon i Dagbok från akuten – och det får mig att tänka på något som cancerforskaren Georg Klein har berättat.

Klein kom till Sverige från Ungern efter andra världskriget. I sina essäböcker resonerar han skarpsynt och intresserat om kulturella skillnader. Han lärde sig snart att om en svensk patient sade ”Ursäkta, jag mår nog inte så bra” kunde den personen vara döende. Om en patient i Budapest sade ”Jag dör” kunde det däremot betyda att hon behövde en huvudvärkstablett.

70 år senare möter Kjöller en helt annan sorts svenskar. Hur ont har du på en skala mellan ett och tio, frågade hon en av sina patienter (alla är givetvis anonymiserade). ”Hon tittade upp från sin mobiltelefon och svarade: 100. Och sedan: Hur lång tid tar det. Jag ska jobba ikväll.”

Jag recenserar Hanne Kjöllers Dagbok från akuten för SvD.

Inga kommentarerTags:

Moderna museet sågar modernismen för att slippa Vilks

12 oktober 2022 av H. | Bloggat

Moderna museet vill inte ha Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund. Det är välkänt sedan länge, men när frågan ställdes på nytt, den 6 oktober, innehöll svaret en liten sensation. Med anledning av Konsten är vi, konstkritikern Mårten Arndtzéns aktuella bok om rondellhunden, hölls en paneldebatt på Kulturhuset i Stockholm. Moderna museet representerades av chefsintendent Fredrik Liew.

Sensationen är att Liew, när han skulle motivera varför museet tackar nej till rondellhunden, i praktiken dömde ut de senaste hundra årens moderna konst. För att slippa Vilks vaskade Liew hela modernismen – var det en olyckshändelse, eller framstod det som ett rimligt offer?

Det verkar som om Liew håller på att återvända till förmodernistiska kvalitetskriterier. Om han menar vad han säger borde det få spännande konsekvenser för museets inköp i framtiden, kommenterar jag i senaste numret av tidskriften Fokus.

 
 

Inga kommentarerTags:

Nobelpriset i medicin till Svante Pääbo

3 oktober 2022 av H. | Bloggat

Svante Pääbo får årets Nobelpris i medicin.

För några år sedan träffade jag Pääbo på hans labb i Leipzig och gjorde en intervju om hans arbete med neandertalgener. Intervjun finns nu på nätet: läs den i tidskriften Ord & Bild nr 2-3/2017.

När homo sapiens lämnade Afrika kan det ha funnits så många som fem samtidiga människoarter. Dagens situation, med en enda mänsklig art, är egentligen en anomali – så har det inte sett ut förrän de senaste 30–40.000 åren. Vilken effekt hade det haft på oss om en eller ett par andra mänskliga arter fortfarande var här, om vi var vana att dela planeten med dem?

Att 1-2 % av våra gener kommer från neandertalare är lika mycket som om vi hade haft en neandertalare i släkten för sex generationer sedan. I intervjun berättar Pääbo bland annat att han kallades till Vatikanen, eftersom de grubblade över frågan om neandertalare hade en själ.

Foto: Håkan Lindgren.

 

Inga kommentarerTags:

Tredje ståndpunkten – myten om den förnuftiga medelvägen

1 oktober 2022 av H. | Bloggat

Jag medverkar i den nyutkomna antologin Radikalism & avantgarde, Sverige 1947–1967 med en essä om vår falska neutralitetspolitik (Timbro; red. Torbjörn Elensky och Christian Abrahamsson).

Sverige har i hemlighet samarbetat med Nato sedan 1949. Svenska officerare var krigsplacerade på Natobaser i USA och Västtyskland under kalla kriget; svenska spaningsplan flög över Finland till Kolahalvön, något som inte upphörde förrän de blev beskjutna av sovjetiskt flyg. När jag rullade mikrofilm på KB för att studera debatten på 1950-talet, kunde jag inte föreställa mig att Sverige skulle ha ansökt om Natomedlemskap innan boken var tryckt.

Jag skriver specifikt om den debatt om neutraliteten som fördes i början av 1950-talet, diskussionen om den så kallade tredje ståndpunkten. Det jag har lärt mig är framförallt en sak. Man föreställer sig kanske att 1950-talet var den gamla goda tiden när dina argument var viktigare än vad du hette i efternamn, men att läsa det som skrevs av Karl Vennberg, Artur Lundkvist med flera var en skola i hur man förfalskar och snedvrider det offentliga samtalet. Tonläget var lika fult då som nu; vi ska nog inte skylla allt på Tiktok.

Vad vi fick, redan under 1950-talet, var det sämsta av båda världar: en försvarspolitik byggd på dubbelmoral plus en offentlig debatt som var full av emotionella låsningar, orealistiska önskebilder och sanningar som inte kunde uttalas. Ägnar man sig åt dubbelmoral under så lång tid kommer allmänheten förr eller senare att lukta sig till det: här grundläggs, tror jag, en del av den misstro mot politiker och massmedier som har växt till ett problem idag. Att läsa de gamla debattinläggen blev en nyckel till att förstå varför vårt offentliga samtal ser ut som det gör. Samt: har vi inte haft en öppen, realistisk och konstruktiv diskussion om våra säkerhetspolitiska alternativ på 70 år ska man kanske inte bli förvånad över att andra heta frågor inte har kunnat diskuteras på ett konstruktivt sätt.

Jag vill gärna lyfta fram en av de böcker jag har använt mig av. Även om man har anat att Sverige hade någon form av dolt Nato-samarbete är Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen (2011) en riktig ögonöppnare. Det är förvånande att Holmströms bok inte var en självklar utgångspunkt under diskussionen om regeringens Natoansökan tidigare i år.
Debatten kring tredje ståndpunkten tände till på allvar 1951, när Eyvind Johnson höll sitt vårtal till studenterna vid Uppsala universitet, och kritiserade den falska neutralitet som präglade debatten. Erlanders regering låtsades vara neutrala medan de samarbetade med Nato. Kulturlivet var en spegelbild av regeringens dubbelmoral: många ledande röster låtsades vara neutrala medan de var sovjetvänliga. Osignerad skämtteckning ur den kommunistiska tidningen Ny dag, 17 maj 1951.

Inga kommentarerTags:

Christopher Lasch: Den narcissistiska kulturen

19 september 2022 av H. | Bloggat

Populism, samtalsklimatet på nätet, hur skolor så lätt kunde omvandlas till vinstdrivande företag … Så många samtida företeelser förklaras av Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen. Boken kom ursprungligen 1979, men är sällsynt aktuell och insiktsfull. Den svenska översättningen har nu kommit i nyutgåva på bokförlaget Stolpe – jag har skrivit en understreckare i SvD om vad boken kan säga oss idag.

1970-talet framstår nu som den gamla goda tiden; nostalgiska och pessimistiska politiker lovar ta oss tillbaka dit. Hur framstod 1970-talet för Lasch?

Han urskiljer inget annat än ”stormvarningar, järtecken, katastrofaningar”. USA har nyligen förlorat Vietnamkriget och ”de som för inte länge sedan drömde om världsmakt misströstar nu om att styra staden New York.” När han vänder blicken mot Europa ser han ”de fascistiska rörelsernas pånyttfödelse samt en våg av terrorism”. Det finns ingenting att hoppas på: de idéer som tidigare fick människor att tro på framtiden är ”bankrutt”.

1979 hade ingen sett en iPhone, men livet var redan ”så alltigenom förmedlat av elektroniska bilder att vi inte kan låta bli att reagera på andra människor som om deras handlingar – och våra egna – höll på att spelas in och samtidigt sändes till en osedd publik, eller magasinerades för närmare granskning vid någon senare tidpunkt.” Denna ”virvel av bilder”, skriver Lasch, ”undergräver vår verklighetsuppfattning.”

Ett narcissistiskt samhälle, som Lasch beskriver det, kommer inte att se radikalt annorlunda ut, men bakom fasaden är varje institution korrumperad. Narcissisterna förstår inte meningen med de mål, principer och värderingar som tidigare styrde verksamheten – de får ingen kick av dem. Vi får en ledarklass som inte är lojal med institutionernas ursprungliga syfte, om de överhuvudtaget minns det. Det är därför det har gått så lätt att omvandla skolor till företag som skickar vinsten till skatteparadis. Därför kan en ideologiskt driven rörelse byta ut hela sitt idéinnehåll utan att märka någon kursändring – som när skönhetsoperationer blir lika med feminism.

Plikt, sparsamhet och arbetsamhet försvinner, skriver Lasch; in kommer att vara en vinnare, ett ideal som snabbt devalveras och förenklas till att känna sig som en vinnare. Allt som hindrar mig från att känna mig som en vinnare är ett hot. Objektivitet, långsiktig planering och samhällsnytta framstår som meningslöst, tråkigt eller farligt för min självkänsla.

Samhällets viktigaste ideologi är numera något som Lasch kallar ”det terapeutiska synsättet”. I korthet betyder det att experter lovar befria dig från allt som gör ont. Det är i ett sådant samhälle som människor blir konsumenter, inte medborgare.

Inga kommentarerTags:

Vladislav Davidzon: From Odessa with love!

27 augusti 2022 av H. | Bloggat

Odessa är, bland mycket annat, också vildkatternas stad. Bild från mitt besök 2019.

.

Journalisten Vladislav Davidzon flyttade från New Yorks emigrantkvarter ”Little Odessa” till det riktiga Odessa och startade Ukrainas ledande kulturtidskrift, som fick namnet The Odessa Review. Davidzon har nu samlat ett urval artiklar i sin bok From Odessa with love; jag har läst den för kultursajten Dixikon.
.

Med Rysslands annektering av Krim har politiken gått in i postsanningens epok, skriver propagandaspecialisten Peter Pomerantsev i sitt förord. Putin förklarade att han inte har någonting med invasionen att göra, vilket, enligt Pomerantsev, inte innebär att Putin förnekar fakta, utan att han förnekar att fakta överhuvudtaget spelar någon roll. Så bedriver man krig och politik idag. Syftet med den propaganda som sprids på nätet är inte att människor ska tro på den, utan att göra människor så cyniska, blaserade och osäkra att de inte tror på någonting alls – framför allt inte på de värderingar som utgör ryggraden i ett icke-korrupt samhälle.

I det läget behövs en kulturtidskrift. En bra tidskrift kommer att ha en läkande och återställande verkan, eftersom den är en plats där orden på nytt betyder vad de betyder.

The Odessa Review upphörde 2018, men tidskriften kan fortfarande läsas på nätet.

 

Inga kommentarerTags:

Skyll inte den minskande koncentrationsförmågan på nätet: it’s the economy, folks!

16 augusti 2022 av H. | Bloggat

Johann Hari oroade sig för människors krympande koncentrationsförmåga och började skriva en bok om att folk tittar för mycket på sina mobiltelefoner. Lyckligtvis insåg han under arbetets gång att det verkliga problemet är mycket större: den förlorade koncentrationsförmågan beror på ekonomisk stress, växande otrygghet, sömnbrist, skräpmat, miljöförstöring …
.
Allt detta sammantaget blir en riktig giftbägare av stressfaktorer. Det här är vad det offentliga samtalet borde handla om. Ännu en gigabyte kultursidestexter om att underklassen håller dålig ton på nätet, eller att våra välvilliga monopolföretag borde censurera falska nyheter kommer inte att hjälpa oss.
.

I Nervous states (2018) berättar den brittiske ekonomiprofessorn William Davies att den förväntade medellivslängden i USA sjunker – överdoser dödar dubbelt så många som det omskrivna vapenvåldet. Han anser att den sociala och ekonomiska stress som en stor del av befolkningen lever under kan jämföras med PTSD. (Se min tidigare artikel om Nervous states i tidskriften Axess: Det rivna kontraktet.)

Någon som kan gissa vad som händer om man adderar internet till en värld med människor som redan är sönderstressade, aggressiva och osäkra? Den beroendeframkallande tekniken ”kom in i våra liv i ett ögonblick när vi var särskilt sårbara för den”, skriver Hari. Nätets problem måste lösas utanför nätet. Bara en rättvisare värld kan ge oss det internet vi förtjänar.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Stolen focus och de slutsatser som Hari kommer fram till.
.

Ur artikeln:

Vi håller på att förlora förmågan att läsa krävande texter, varnar Anne Mangen, läsforskare vid Universitetet i Stavanger. Men kom ihåg, vill jag tillägga – att läsa böcker är ingen neutral eller oskyldig verksamhet. Det formar hjärnan på ett visst sätt, som kanske är att föredra jämfört med vad annan teknologi gör med hjärnan. Läsningen lär oss att väva långa, komplicerade tankar, och framförallt lär den oss att identifiera oss med andra människors känslor och erfarenheter. Enligt Lynn Hunt, historieprofessor vid University of California, går det en rak linje från 1700-talets intensiva romanläsande till upplysningens idé om universella mänskliga rättigheter; se hennes bok Inventing human rights. (Hunts resonemang är spännande, och leder till frågan vad det förändrade läsandet betyder för mänskliga rättigheter i framtiden; jag har skrivit om det i en artikel för tidskriften Respons: Identitetspolisen och litteraturen).

Konstanta störningar från mail och telefonsamtal har fått Hewlett-Packards anställda att tappa tio IQ-poäng – vilket är mer än om de hade rökt gräs på jobbet, kommenterar Hari. Är man van att ständigt bli avbruten i sina tankar börjar man snart avbryta sig själv, man börjar söka distraktioner, och skadan permanentas. Tony Fadell, en före detta Applechef som var med om att utveckla iPhonen, har i efterhand frågat sig om han har gett världen en atombomb för medvetandet.

Inga kommentarerTags:

Samanta Schweblin: Kentukis

16 augusti 2022 av H. | Bloggat

Samanta Schweblin är en argentinsk författare, numera bosatt i Berlin. Grundidén i hennes internationellt uppmärksammade roman Kentukis är att en ny sorts nätuppkopplade mjukisdjur har blivit populära. När du köper en kentuki vet du inte vem som iakttar ditt vardagsliv genom djurets kameraögon, och omvänt: köper du en uppkoppling vet du inte var någonstans i världen du hamnar. Marvin, en pojke i Antigua, upptäcker att han tittar ut genom ett skyltfönster i en affär på Nordkap.

Djuren är gjorda för att förhindra alltför personlig kontakt. Den som styr en kentuki kan se, lyssna, köra omkring på små hjul, men inte prata. Människorna i romanen gör sitt bästa för att kommunicera trots teknikens begränsningar: de ställer kentukin på ett ouija-bräde, använder sig av morsekod, utbyter mailadresser.

Ändå blir det aldrig särskilt spännande. Människorna gör ungefär vad läsaren redan från början kan gissa att de kommer att göra.

Jag recenserar Kentukis för UNT.

Inga kommentarerTags:

Alla säger att Jeppe super, men ingen säger varför Jeppe super – en kommentar till Åsa Wikforss

9 juli 2022 av H. | Bloggat

It’s the economy, stupid. Förstår man inte det kan man skriva gigabytes av texter där man undrar varför sociala medier är fulla av missnöje. Jag bemöter Åsa Wikforss och Björn Wiman med exempel från Andreas Cervenka och Maciej Zaremba.
.
Filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss framträder ofta som expert på fake news och desinformation. Felet med hennes resonemang, och med alla liknande texter, är hennes totala fokus på folks reaktioner, medan hon blundar för frågan vad det är för slags samhälle som ger upphov till reaktionerna.
.

Jag kommenterar Wikforss i SvD: Ligger felet verkligen hos väljarna?.

I sin bok Girig-Sverige visar Andreas Cervenka vilket land vi egentligen bor i: ett land där den rikaste procenten blir rikare på alla andras bekostnad. För alla utom de allra rikaste blir tillvaron svårare och osäkrare. De senaste decennierna har inkomstskillnaderna ökat snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land. 1950 tjänade näringslivets högst avlönade chefer i genomsnitt 26 gånger mer än en industriarbetare, enligt LO. Därefter föll löneskillnaderna fram till 1980, när en chef fick nio arbetarlöner. Sedan dess har utvecklingen vänt och de rika blivit allt rikare; 2020 tjänade chefen 64 gånger mer än arbetaren.

Den rikaste hundradels procenten äger nu 17 procent av Sveriges samlade tillgångar, jämfört med 9,6 procent i USA, skriver Cervenka. Miljardärernas förmögenhet motsvarar 49 procent av BNP, vilket är mer än i oligarkparadiset Ryssland (40 procent). De senaste 25 åren har Sverige fått drygt 500 nya miljardärer, samtidigt som våra politiker förklarat att det inte finns några pengar. Offentliga verksamheter utsätts för ständiga sparkrav.

Mot den bakgrunden blir det bisarrt att den viktigaste samhällsdebatten handlar om att folk inte håller god ton i sociala medier. Skribenter som försvarar den goda tonen har börjat påminna om det konservativa etablissemanget på Strindbergs tid. På den tiden var frågan varför underklassen envisades med att supa, slåss och stjäla – och svaret var att de helt enkelt var en sämre sorts människor.

Vänsterns och de progressivas styrka har varit att de kunde säga ”Alla säger att Jeppe super, men vi vet varför Jeppe super. Bakom kriminalitet och alkoholism finns sociala, psykologiska och ekonomiska förklaringar.” Idag har de progressiva blivit lika förtjusta i att moralisera som det gamla konservativa etablissemanget: Jeppe delar fake news på nätet för att han vill förstöra demokratin.

Inga kommentarerTags:

”Ett ljud”: en liten historia om skräck

30 juni 2022 av H. | Bloggat

Min novell Ett ljud har getts ut av det finlandssvenska förlaget Ellips.

En katedral av den polske konstnären Beksiński är förmodligen den bästa illustrationen av vad huvudpersonen i novellen har skymtat – och vad han försöker återvända till.

 

Ett ljud är inte en skräcknovell, men en novell om skräck. Efter att huvudpersonen blivit rejält skrämd blir han besatt av skräck, och vill uppleva samma bottenlösa, intensiva känsla en gång till. Skräcken var som en strålkastare, som hastigt lyste upp delar av honom själv, delar som han aldrig tidigare hade haft kontakt med. Vad kommer han att få se nästa gång? Det slutar givetvis inte särskilt bra …

Skräck? Det är som den där svarta hunden som hoppar fram ur mörkret innan man fattar att det man skymtade i ögonvrån bara var en stubbe. Eller snarare som det man anar skulle kunna hoppa fram istället för den där hunden. Det man hinner ana innan huvudet har satt ihop en hund. Det ligger där, berett till språng, någonting mot vilket en svart hund skulle vara en lättnad, om inte rentav en besvikelse, men skräck intresserar mig inte. Det jag vill ha mer av är det där andra och snabba, det som kan hitta mig genom skräcken.

_____

Ett ljud har recenserats av Björn Kohlström: ”… har närmare till Magnus Dahlström än till Stephen King

Och av Petter Lindgren i SvD: ”… genuint upplivande att följa

Novellen kan köpas via den finlandssvenska sajten Boklund; 34 sidor, 9,90 euro + frakt.

Läs mer om Ellips utgivning här!

1 kommentarTags: