Elva år efter att jag började skriva på nätet kan man fortfarande få applåder för att dra upp den malätna kaninen ”på internet får alla göra sig hörda” ur hatten.

Tack vare nätet kan medborgarjournalister och vanligt folk komma till tals, och det kommer att förändra allt, sägs det. Den underförstådda föreställning vi förväntas köpa är att internet är ett rum där alla hierarkier plötsligt försvinner. Det är sällan någon granskar den här föreställningen närmare; Matthew Hindman, en amerikansk statsvetare, gjorde det i The myth of digital democracy, en bok som kom 2008 och som verkar ha passerat rätt obemärkt.

Om man studerar vad folk faktiskt gör på nätet ser man att våra älsklingsföreställningar är falska, skriver han. På nätet återskapar vi samma sociala hierarkier som vi alltid skapat utanför nätet.

Nätet koncentrerar folk ännu hårdare till ett fåtal populära röster än traditionella media har gjort. En undersökning av fem tusen populära bloggar visade att de tio största fick 48 % av besöken. USA:s tio största tidningar hade som jämförelse 19 % av läsarna. När det gäller Hindmans specialområde, politisk debatt, fick en liten grupp kända bloggare fler besökare än resten av befolkningen tillsammans. Jag är beredd att slå vad om att det ser likadant ut för musik- eller modebloggar.

Bakom de tio största politiska bloggarna stod förresten inte vilka pyjamasbloggare som helst: nio hade akademisk examen, tre hade doktorerat och minst tre var professionella journalister. Säg hej till den nya eliten, förmodligen barn till den gamla eliten.

Som alltid när man tittar på en trollkarl gäller det att hålla ett öga på vad han gör med den hand vi inte förväntas se. Vi luras att prata om status, om en karikatyrbild av den framtidsrädda journalisten med handen på nyhetskranen, när vi borde prata ekonomi. Hur ska nästa generations reportrar, författare och musiker få betalt för sitt arbete? Förutom de som är barn till den gamla eliten, menar jag. I deras fall är jag inte orolig alls.

Publicerad i Expressen 4 mars 2011.