Fragment av en underförstådd moral

27 juni 2012 av H. | 2 kommentarer · Bloggat

På litteratursajten Dixikon har jag skrivit en essä – eller kanske snarare ett slags skiss – om ett outtalat moraliserande som jag tycker mig höra ibland när människor diskuterar litteratur. Som exempel använder jag ett samtal mellan Horace Engdahl och den danske kritikern Niels Frank. Inte för att jag vill beskylla dem för den här sortens moraliserande, utan för att deras samtal gav mig impulsen att skriva.

Att vi inte längre skriver avslutat eller aforistiskt beror inte på att vi inte kan, intalar vi oss, utan på att vår moral är lite bättre än föregående generationers: vi har minsann förstått att avslutade texter är auktoritära.

Dixikon är en sajt för utländsk skönlitteratur. Texterna är ofta skrivna av kunniga och kända medarbetare (Richard Swartz, Ulf Eriksson, Jan Henrik Swahn, Ingrid Elam med flera), ändå verkar sajten leva sitt liv i det fördolda. Ge dem en chans – gör ett besök och gräv i deras artikelarkiv!

Tags:

2 kommentarer

  • 1 Magnus | 29 juni 2012, 07:56

    Både du och Engdahl/Frank antyder att litteraturen håller på att driva åt ett mer självmedvetet och moderiktigt behagande håll, bort från maximer som “Show, don’t tell!” eller “Det viktiga är att verket förmår engagera på djupet, inte bara på ytan” (samtidigt som författarna naturligtvis vill beskriva denna nya behagsjuka som upproriskhet, ungefär som mängder av samtida pop/r’n’b-artister, från Spice Girls till Madonna till Jay-Z ser på sig själva). Det stämmer förstås, men man kan ju också undra om det inte är kritiken, diskussionen kring litteratur – när den riktar sig åt ett håll utanför den relativt lilla klubb som professionellt sysslar med litteraturvetenskap – som har blivit mer inställsam, och mindre inriktad på författarens integritet eller förmåga att skapa något nytt.

    Jag kan bara hålla med om att “litteraturens golfström” idag tycks driva åt ett ganska tråkigt håll. Mer fanboyisering, sterilt inprickade och varumärkestunga miljöer och koketterande tilltal är sannerligen inte vad som behövs eller vad som kan vinna nya, angelägna läsare. Å andra sidan trort jag inte att den litteratur som överlever på sikt någonsin har skapats bara av minsta motståndets lag: det finns många sätt att beskriva renässansen och romantiken men att de drevs fram av en flock som rusade åt det håll där motståndet och utmaningarna var minst tror jag inte riktigt på.

    En typ av böcker som jag tror vi kommer att få se mer av är den direkt fiktionaliserande biografin. Romantiserade biografier har det alltid funnits, men böcker om typ Marie-Antoinette, Zlatan eller Michelangelo som hejdlöst och agendadrivet blandar in aktuellt fritt fabulerande (men utger sig för att vara riktiga biografier) är en självklar kassako som vi säkerligen får se mer av, och som snart kommer att dra till sig även litet mer seriösa författare. Boken om kungen häromåret kan ses som en förelöpare i fråga om metodik, sen behövs det bara litet mer utbyggt berättande, mer direkta sexscener, tårar bakom kulisserna och större självförtroende av författaren.

  • 2 H. | 29 juni 2012, 12:12

    Att litteraturen bara följer minsta motståndets lag var väl inte vad jag sade? I så fall har jag uttryckt mig otydligt.

    På tal om fiktionaliserade biografier: det finns nyhetssajter i Asien som har börjat visa datorgenererade videosekvenser av sådant som hänt när ingen kamera var närvarande – typ “så här kan det ha gått till när Tiger Woods flickvän anklagade honom för otrohet”. De sekvenser jag har sett har ganska dålig kvalitet, som ett halvkasst dataspel, men det är inte svårt att föreställa sig vad det här kan utvecklas till när dataanimationen blir så bra att det är svårt att skilja sådant från verkliga nyhetsscener. Det här kommer vi kanske att se mer av, men då har vi rört oss ganska långt från vad jag kallar litteratur.

    “Både du och Engdahl/Frank antyder att litteraturen håller på att driva åt ett mer självmedvetet och moderiktigt behagande håll …”

    Vart litteraturen är på väg i framtiden vet jag inte och det skulle vara fånigt om jag påstod att jag visste det. För att vara noga: i den där texten skrev jag om en moraliserande tendens inom litteraturkritiken, eller en förändring i hur vi “hör” litteratur – det är inte riktigt samma sak som att peka ut vart litteraturen är på väg. Flera tendenser pågår alltid samtidigt – kommersialiseringen av litteraturen är inte det enda som är på gång.

Kommentera