Det är inte inslagen av science fiction som gör Lars Jakobson spännande. Det är intrycket att han – trots att han skriver mycket svenskt – inte är helt lojal med de underförstådda reglerna. När som helst skulle läsaren kunna möta något som är långt mer tankeväckande än ruinerna efter en utdöd civilisation på Mars: ett seende som inte hör till det överenskomna.

Vad hans illojalitet bottnar i förblir oklart – det handlar inte om att ersätta en ideologi med en annan – och därför vet läsaren aldrig vad Jakobsons författarblick skulle kunna ta sig för härnäst. Slitningen när det tuktade och det illojala drar åt varsitt håll ger hans romaner och artiklar deras särskilda laddning.