Jag medverkar i den nyutkomna antologin Radikalism & avantgarde, Sverige 1947–1967 med en essä om vår falska neutralitetspolitik (Timbro; red. Torbjörn Elensky och Christian Abrahamsson).

Sverige har i hemlighet samarbetat med Nato sedan 1949. Svenska officerare var krigsplacerade på Natobaser i USA och Västtyskland under kalla kriget; svenska spaningsplan flög över Finland till Kolahalvön, något som inte upphörde förrän de blev beskjutna av sovjetiskt flyg. När jag rullade mikrofilm på KB för att studera debatten på 1950-talet, kunde jag inte föreställa mig att Sverige skulle ha ansökt om Natomedlemskap innan boken var tryckt.

Jag skriver specifikt om den debatt om neutraliteten som fördes i början av 1950-talet, diskussionen om den så kallade tredje ståndpunkten. Det jag har lärt mig är framförallt en sak. Man föreställer sig kanske att 1950-talet var den gamla goda tiden när dina argument var viktigare än vad du hette i efternamn, men att läsa det som skrevs av Karl Vennberg, Artur Lundkvist med flera var en skola i hur man förfalskar och snedvrider det offentliga samtalet. Tonläget var lika fult då som nu; vi ska nog inte skylla allt på Tiktok.

Vad vi fick, redan under 1950-talet, var det sämsta av båda världar: en försvarspolitik byggd på dubbelmoral plus en offentlig debatt som var full av emotionella låsningar, orealistiska önskebilder och sanningar som inte kunde uttalas. Ägnar man sig åt dubbelmoral under så lång tid kommer allmänheten förr eller senare att lukta sig till det: här grundläggs, tror jag, en del av den misstro mot politiker och massmedier som har växt till ett problem idag. Att läsa de gamla debattinläggen blev en nyckel till att förstå varför vårt offentliga samtal ser ut som det gör. Samt: har vi inte haft en öppen, realistisk och konstruktiv diskussion om våra säkerhetspolitiska alternativ på 70 år ska man kanske inte bli förvånad över att andra heta frågor inte har kunnat diskuteras på ett konstruktivt sätt.