En av de sista gångerna jag träffade Georg Klein frågade jag:

– Tror du att vi är på väg åt helvete?

Medan jag gick mellan tallar och tegelbyggnader till hans rum på Nobels väg 16 ville jag förbereda någonting att säga, och den här gången kunde jag inte föreställa mig något angelägnare än att fråga om den stora framstegsvågen – vare sig vi tänker oss att den började med renässansen, upplysningen eller med 1900-talets välfärdsstater – var på väg mot sitt slut. Jag var trött på att känna, gissa och tycka på egen hand, och lika trött på att läsa tyckanden från personer vars känslor var lika grunda som mina egna. Jag ville veta hur det såg ut för någon med hans livserfarenhet och ovanligt vida utblick. Han har sett antisemitism, krig, diktatur samt folkhemmets uppgång och fall, intalade jag mig. Var ansåg han att vi befann oss nu? På en kurva som fortfarande pekade uppåt, och utvecklades i nya oförutsägbara riktningar? I så fall borde vi inte låta oss luras av tillfälliga svackor. Eller hade den stora utvecklingsbågen börjat böja av neråt, och varje ansträngning att få den att vända uppåt var lika fåfäng som att försöka stoppa kontinentalförskjutningen?

Vid det laget var han drygt 90 år. Han tvekade inte en sekund.

– Vi är alltid på väg åt helvete.

Sagt med hans vanliga, milda, lågmälda röst, som om det var en självklarhet och alls inget skäl att misströsta. Tvärtom, han fick det att låta spännande, roande, löftesrikt – och ytterligare något annat, som jag inte kommer att hitta de rätta orden för hur länge jag än försöker. Men när man en gång har fått smak för det är det lika beroendeframkallande som kokain, och förhoppningsvis nyttigare.

Jag har aldrig träffat någon som har kunnat förmedla samma lustfyllda intellektuella inspiration som Georg Klein. Han gjorde det inom så många områden – biologi, musik, poesi, människors beteende i pressade situationer – förutsatt att han hade upptäckt något som intresserade honom. Det gäller även hans mest krassa eller svartsynta kommentarer – och jag är övertygad om att naturvetaren Klein gärna retades med känsliga humanister genom att vara lite extra krass. Ingen annan skulle kunna säga att vi är på väg åt helvete och få åhöraren att känna sig lika fylld av intellektuell livslust. När jag gick därifrån var jag stimulerad – och befriad från en del av den smuts mitt eget huvud envisas med att producera. Det viktigaste var den ordlösa uppmuntran som förmedlades medan han berättade sina osannolika historier – historier som aldrig hämtades ur det vanliga standardförrådet för anekdoter och essäistiska djupsinnighetsmarkörer. Hos mig stannar det ordlösa längst.

Kanske skulle jag kunna säga att han lyckades få sin illusionslöshet att lysa, uppmuntra och inspirera. Jag borde också säga något om de förunderligt stora, kolsvarta pupillerna – och om att han förenade skärpa och lätthet på ett unikt sätt. Han hade hittat ett stämningsläge där koncentration och lätthet inte motarbetade varandra, utan framstod som varandras förutsättning. Bara tillsammans kan de nå långt, bara tillsammans kan de få världen att framstå klar, levande och komplicerad, som den gör inför en blick som har lösts från kramp och bitterhet. Det såg förföriskt enkelt ut, som hos en riktigt skicklig musiker. Som om de som inte nådde lika långt ansträngde sig hårdare. Hur det gick till har jag inget behov att förklara. För mig får han gärna behålla några hemligheter.

Den särskilda, klarögda inspiration han skänkte, och som jag har hoppats gestalta med ett klumpigt exempel, är vad jag kommer att minnas av Georg Klein. Den strömmar mellan raderna i hans böcker utan att jag vet hur det går till – som skribent är jag ofta avundsjuk på honom – och den fanns fortfarande där när jag träffade honom för sista gången, två veckor före hans död.