Det är aldrig nyttigt att tänka för mycket. Allt du tänker på, vare sig det är minnen eller hårda fakta, blir snart mjukt och osäkert, faller sönder, förökar sig i en lång rad hånfulla kopior. Det är vad som händer med huvudpersonen i Magnus Dahlströms nya roman Vesalius.

Huvudperson är den flamländske anatomen Andreas Vesalius, vars beskrivning av människokroppens byggnad, De humani corporis fabrica (1543), är en medicinhistorisk milstolpe. Här bryter läkarvetenskapen definitivt med antiken: istället för att återge vad Galenos och andra tusenåriga auktoriteter har sagt börjar man obducera och se efter själv. Träsnitten, som avbildar skelett och muskler i helfigur, är sannolikt oöverträffade i konsthistorien, och har gjort boken legendarisk (tack till Hagströmerbiblioteket för bild).

Jag recenserar Vesalius i SvD.

Den krisande rationella mannen, som bryts ner av sina egna irrationella sidor, är en populär genre. Det är inte svårt att förstå var lockelsen ligger: han är en person som det är tillåtet att exotifiera. Han har blivit den andre, den som inte är som vi.

En rejäl psykisk kollaps är alltid underhållande läsning, men några vändpunkter eller insikter förekommer inte i Dahlströms roman. Boken är en rak, hantverksskickligt gestaltad nerförsbacke mot det förutsägbara slutet.

Fördelen med Nietzsche är att han vågar erkänna för sig själv vad han tänker – och konsekvenserna av vad han redan har tänkt. Det är sällsyntare än man tror, även bland folk som har till yrke att tänka. Han uttrycker sig med andra ord inte som en akademiker. Han skriver inte ”föreställningen om gudsbegreppet är problematisk” – han skriver ”gud är död”.

I höstas avslutades ett 20-årigt arbete med att ge ut Friedrich Nietzsches samlade skrifter i svensk översättning på förlaget Symposion. Jag har skrivit en understreckare om den sist utgivna, nionde delen Efterlämnade anteckningar. (Översättningen omfattar tio band; del 10, som innehåller ett urval av hans brev utkom 2014.)

Läs understreckaren här: Det är missförstånden som gör Nietzsche farlig.

_____

Den verkliga behållningen med att läsa äldre texter handlar inte om att hitta sådant som jag håller med om. Äldre författare gör oss den stora tjänsten att bända loss oss från vår egen tid, eftersom de betraktar världen från andra utgångspunkter. När du återvänder från en sådan text ser samtiden lite främmande ut. Du delar inte längre de överenskommelser som gör att samtiden blir självklar – eller rentav osynlig. För att kunna tänka fritt och illojalt behöver du få en liten, papperstunn distans till din egen tid. I den effekten, inte i innehållet, ligger det subversiva hos en bok som Efterlämnade anteckningar.

”Mina skrifter är mycket bra försvarade”, konstaterar Nietzsche, som om han kunde förutse den kult som snart skulle uppstå kring honom. Den som läser hans böcker utan att förstå dem på rätt sätt kommer att avslöja sig själv. ”Ett litet raserianfall driver honom att häva ur sig sitt innersta och löjligaste”, säger han om sådana läsare, ”och vem vet inte vad som framkommer då!”

Bonusläsning: i Mänskligt, alltförmänskligt (1878) finns ett stycke där Nietzsche förutser en politiker av Hitlers sort, 50 år innan nazisterna kom till makten. Kärnan i populismen – den massmediala, spelade styrkan – fångar Nietzsche perfekt:

(Forts.)

Jag recenserar Lena Einhorns nya bok ”Bland hobbyepidemiologer och expertmyndigheter” (SvD 28/1 2022).

Einhorn doktorerade i virologi 1983; sedan dess har hon varit verksam som författare och dokumentärfilmare. Är hon rätt person att ifrågasätta FHM:s pandemihantering? Saken är den, tror jag, att de som reagerar när ingen annan gör det nästan alltid kommer att vara fel personer. De är kanske lite för gamla, kanske lite missanpassade, kanske saknar de det självförtroende som gör sig bra i en soundbite, kanske blandar de modig kritik med överdrifter och orättvisa anklagelser.

Utomlands kallar vi dem dissidenter; om de överlever förtjänar de ett pris. Hemma tycker vi att de är jobbiga. Genom sitt sätt att hantera sådana avvikare visar mediebranschen sitt rätta ansikte. När det gäller Einhorn tog de sakliga motargumenten slut ganska fort: hon tilldelades rollen som foliehatt.

Säger jag Ole Kirk Christiansen är det inte många som förstår vad det handlar om, men om jag säger Lego, då vet hela världen. Jag recenserar Jens Andersens biografi Et liv med Lego om tre generationer i familjen som utvecklade ett litet snickeri till ett imperium.

Recension i SvD: Leksaken som gav kreativiteten superkrafter.

Synen på barn och deras lek har förändrats dramatiskt under 1900-talet. Företagets grundare Ole Kirk Christiansen vaktade får som sexåring; lek var något man skulle växa ifrån. På den tiden kunde en leksak bestå av en sten med ett snöre – för barnen blev det en ko. När han började sälja leksaker betraktade billundborna det inte som något riktigt arbete. Två generationer senare säger den nuvarande företagsledaren Kjeld Kirk Kristiansen: ”Barn är enastående varelser. Det är vi som ska försöka efterlikna dem, inte tvärtom.” Vad innebär det? Det kunde Andersen ha undersökt djupare.

Kanske har somliga läsare en föreställning om Peter Singer som något slags extrem miljö- och djurrättsaktivist. I sin nya bok En värld nu försvarar han WTO och kapitalismen – och slänger fram radikala idéer så nonchalant som om de inte var allvarligt menade. Helst av allt vill han stanna i seminarierummet och bråka med John Rawls.

Jag recenserar En värld nu i tidskriften Respons.

Det viktiga är inte vad en författare skriver om, utan hur han gör det. Hos Singer är steget från akuta problem till abstrakta tankeexperiment så kort att jag undrar om han överhuvudtaget är medveten om att han tar det. Först klimatpanik: andelen växthusgaser i atmosfären är högre än någonsin under de senaste 800 000 åren. Därefter: antag att det ligger en baby på spåret, och din enda möjlighet att rädda den är att lägga om en växel, så att spårvagnen istället förvandlar din älskade Bugatti till skrot. Mellan dessa båda resonemang går det fortare än i en skenande spårvagn, rent av fortare än i en Bugatti. De akuta problemen kopplas aldrig till några praktiska lösningar.

Det bästa vi kan göra med datorn är att befria den från föreställningen om ”tänkande maskiner”. En dator behöver medvetande och intelligens lika lite som ett ånglok behöver fyra ben att springa med.

Populärkultur och massmedier uppfostrar oss att tro att framtiden redan är avgjord. Överlägset intelligenta maskiner är på väg, vare sig vi gillar det eller inte. Det enda vi kan göra är att acceptera utvecklingen och anpassa oss i förväg, som lydiga små konsumenter. Vi får absolut inte tro att vi har något val; framtiden kommer att bli som herrarna i Kina och Silicon Valley har planerat. Att AI skulle vara oundvikligt är en av de myter som Erik Larson vill riva sönder i sin bok The myth of artificial intelligence; Why computers can’t think the way we do (Harvard University Press).

Idag skriver jag om AI, och om Larsons bok, i SvD: Önskedrömmen om AI en glädjelös utopi

_____

Larson varnar för att myterna kring AI, hur spännande de än kan se ut, i praktiken hindrar innovation och kreativitet. Föreställningen att superintelligenta maskiner kommer att leda oss in i en ny epok, där våra problem och begränsningar dunstar bort, avfärdar han som ”teknologisk kitsch – billiga kopior av djupare idéer, vilket förhindrar en intelligent utveckling”. De populära myter som omger AI ”utgör ett betydande och till och med allvarligt hot mot innovation och framtida vetenskapliga upptäckter – och, ironiskt nog, även mot framsteg inom AI-fältet”, skriver han.

AI som ett hinder mot kreativitet och utveckling – just så ska alla anklagelser om teknikfientlighet undermineras!

För egen del har jag allt mer kommit att tro att hela föreställningen om medvetna maskiner är irrelevant, av två skäl.

För det första: maskiner behöver inte vara medvetna för att vara överlägsna oss. Redan en miniräknare är överlägsen en människa när det gäller matematik, utan att kunna tänka en enda tanke. Föreställningen om medvetna, intelligenta maskiner är ett utslag av antropomorfism. Vi försöker förstå komplicerade maskiner genom att föreställa oss dem som om de var djur eller människor, men en dator behöver tänkande och medvetande lika lite som ett ånglok behöver fyra ben att springa med.

För det andra: människor är extremt sociala djur, gjorda för att leva sig in i vad andra mänskliga medvetanden känner. Vi är så bra på det att vi utan ansträngning projicerar viljor och medvetanden på allt omkring oss, även döda föremål. Kan vi uppleva att ett tygdjur, ett spökhus eller ett landskap har en personlighet kommer vi också att kunna projicera in en levande personlighet i en maskin som låtsas prata med oss, även om den aldrig råkar utveckla mer medvetande än en ljummen spisplatta.

Läs fortsättningen i SvD.

Varje fotograf vet att man kan få samma människa att se ut som en idiot eller fylld av närvaro och personlighet beroende på vilken hundradels sekund som bilden tas. Lars Tunbjörk väljer sina hundradelar med imponerande precision. Han väljer idioten varje gång. När den föraktfulla effekten upprepas i bild efter bild hos en så tekniskt skicklig fotograf rör det sig knappast om olycksfall i arbetet.

Tunbjörk är suveränt skicklig på skymda blickar och ansikten. Varför? Så att hans bilder ska kunna säga: detta är inte en medmänniska.

Tunbjörk ger oss människor som sitter solbrända med bar överkropp i en trampbil för barn, människor som visar rumpan när de klättrar upp i en gigantisk Kalles kaviar-tub – människor som kort sagt inte är stockholmare. Jag är elak nog att misstänka att en hel del av hans popularitet beror på att han har gjort det legitimt för storstädernas kulturpublik att se ner på de smaklösa töntarna i resten av landet.

Publikens reaktion är egentligen den större gåtan. Vad är det som pågår när en kulturpublik som vanligtvis är så känslig för nedsättande stereotyper köar för att se Lars Tunbjörk?

Med anledning av den stora Tunbjörk-utställningen på Borås konstmuseum (30.10.2021–27.3.2022) skriver jag om Lars Tunbjörks estetik för tidskriften Fokus: Jag ser inget annat än människoförakt

Foto M. B. Tulinov, 1861; Wikimedia Commons.

Dostojevskij 200 år! Jag läser honom på nytt och ställs inför en gåta: hur kan den fördomsfulla och självupptagna privatperson som man möter i reseskildringen Vinteranteckningar om sommarintryck utveckla en oöverträffad inlevelse när han sätter sig och skriver en roman?

I Vinteranteckningar (1863) är Dostojevskij en författare som inte kan se någonting bortom sina egna lättsårade känslor. Han gör sin första Europaresa, missnöjd med allt han ser. Hans mindervärdeskomplex vaknar genast till liv när personalen fjäskar för honom i en affär i Paris –  sedan har han bestämt sig för vad han tycker om hela landet. Han generaliserar hejdlöst och underhållande om olika nationalkaraktärer. Han är ”djupt övertygad om att det krävs särskild träning för att vänja sig vid tyskar, och att det är nästan outhärdligt för den ovane att möta stora horder av dem.”

Vissa partier är uppenbart skrivna med en blinkning till läsarna – han är medveten om sin subjektivitet, driver med sig själv och gillar att spela rollen som den kverulantiske turisten. Men observera vad som händer när han sätter sig för att skriva sina romaner! Han använder hela sin intelligens för att låta personerna utveckla åsikter som i vissa fall är rakt motsatt hans egna. Även när djävulen själv får komma till tals i Bröderna Karamazov – möjligen i form av en hallucination – skriver Dostojevskij med humor och inlevelse: ”Mina bästa och finaste känslor, som tacksamhet till exempel, är officiellt förbjudna för mig på grund av min sociala ställning.”

Läs min understreckare i SvD: Det är irritationen som gör Dostojevskij så bra

_____

Bonusläsning: för kulturtidskriften Dixikon besökte jag Dostojevskijmuseet i hans lägenhet i Sankt Petersburg, där de förvarar hans hatt i en glaskupa.

”I ’Forbudssverige’ er det meste tilladt”, skrev Jyllands-Posten förvånat under pandemin, eftersom de inte har uppdaterat sina fördomar om Sverige sedan 1972. Men det är inte bara danskarna som borde överge de föråldrade generaliseringarna om Sverige – det borde vi själva göra!

Gina Gustavssons Du stolta, du fria börjar som en ganska pratig bok om den svenska coronastrategin, men den blir efter hand riktigt spännande när jag förstår att den bör läsas på ett annat sätt – som en bok om den svenska självbilden. Om Sverige var en person skulle avståndet mellan självbild och beteende vara så stort att det var dags att söka professionell hjälp.

Enligt Gustavsson avslöjade pandemin att de antiauktoritära, icke-nationalistiska svenskarna egentligen är lättsårade nationalister. Det påstått feministiska Sverige utnämnde Tegnell till ”landsfader” och talade beundrande om hans ”storkukslugn”. Det påstått mångkulturella Sverige struntade i sina invandrare. De var länge osynliga i coronadebatten, skriver Gustavsson, trots att de löpte tre gånger så stor risk att dö. Den nyfikna kunskapsnationen Sverige var påfallande faktaresistent: vi tror att vi har försvarat öppenheten, men om vi såg oss omkring skulle vi upptäcka att våra restriktioner ibland var hårdare än andra länders. Vi pratade om trygghet, samtidigt som vår coronastrategi i praktiken gynnade ”de fysiskt, socialt och ekonomiskt starkare”.

Jag recenserar boken i SvD: Tegnell-patrioten liknar Trump-nationalisten