Samanta Schweblin är en argentinsk författare, numera bosatt i Berlin. Grundidén i hennes internationellt uppmärksammade roman Kentukis är att en ny sorts nätuppkopplade mjukisdjur har blivit populära. När du köper en kentuki vet du inte vem som iakttar ditt vardagsliv genom djurets kameraögon, och omvänt: köper du en uppkoppling vet du inte var någonstans i världen du hamnar. Marvin, en pojke i Antigua, upptäcker att han tittar ut genom ett skyltfönster i en affär på Nordkap.

Djuren är gjorda för att förhindra alltför personlig kontakt. Den som styr en kentuki kan se, lyssna, köra omkring på små hjul, men inte prata. Människorna i romanen gör sitt bästa för att kommunicera trots teknikens begränsningar: de ställer kentukin på ett ouija-bräde, använder sig av morsekod, utbyter mailadresser.

Ändå blir det aldrig särskilt spännande. Människorna gör ungefär vad läsaren redan från början kan gissa att de kommer att göra.

Jag recenserar Kentukis för UNT.

Min novell Ett ljud har getts ut av det finlandssvenska förlaget Ellips.

En katedral av den polske konstnären Beksiński är förmodligen den bästa illustrationen av vad huvudpersonen i novellen har skymtat – och vad han försöker återvända till.

Ett ljud är inte en skräcknovell, men en novell om skräck. Efter att huvudpersonen blivit rejält skrämd blir han besatt av skräck, och vill uppleva samma bottenlösa, intensiva känsla en gång till. Skräcken var som en strålkastare, som hastigt lyste upp delar av honom själv, delar som han aldrig tidigare hade haft kontakt med. Vad kommer han att få se nästa gång? Det slutar givetvis inte särskilt bra …

Skräck? Det är som den där svarta hunden som hoppar fram ur mörkret innan man fattar att det man skymtade i ögonvrån bara var en stubbe. Eller snarare som det man anar skulle kunna hoppa fram istället för den där hunden. Det man hinner ana innan huvudet har satt ihop en hund. Det ligger där, berett till språng, någonting mot vilket en svart hund skulle vara en lättnad, om inte rentav en besvikelse, men skräck intresserar mig inte. Det jag vill ha mer av är det där andra och snabba, det som kan hitta mig genom skräcken.

_____

Ett ljud har recenserats av Björn Kohlström: ”… har närmare till Magnus Dahlström än till Stephen King”

Och av Petter Lindgren i SvD: ”… genuint upplivande att följa”

Novellen kan köpas via den finlandssvenska sajten Boklund; 34 sidor, 9,90 euro + frakt.

Läs mer om Ellips utgivning här!

Jag intervjuar Nobelpristagaren Frank Wilczek om kvantfysik, tidskristaller och mörk materia i senaste numret av tidskriften Fokus: Kvantfysik är inte ett dugg irriterande

Kvantvärlden må vara bisarr, men våra kunskaper om den har vi haft stor praktisk nytta av, berättar Wilczek. Den teoretiska grund som lades i början av 1900-talet ledde till att vi kunde utveckla transistorer några årtionden senare – utan transistorer ingen elektronik och inga datorer. Idag kan man hitta tillämpade kunskaper från kvantfysik i allt från GPS-navigering till solceller.

Wilczek delade Nobelpriset i fysik 2004 med David Gross och David Politzer för ”upptäckten av asymptotisk frihet i teorin för den starka växelverkan”.

År 2000 tillsatte regeringen en integrationsutredning, ledd av statsvetaren Anders Westholm, för att studera relationen mellan invandrare och svenskar. Två av de inbjudna akademikerna, Masoud Kamali och Paulina de los Reyes, meddelade på DN Debatt att de hoppade av, varpå den dåvarande integrationsministern Mona Sahlin lade ned utredningen och startade en ny, ledd av Westholms argaste kritiker Kamali.

”Varför är det som hände för 15–20 år sedan relevant i dag?”, skrev Sakine Madon i en ledare i UNT 2020-01-05. ”Svaret är att det fick betydelse för hur integrationspolitiken utvecklade sig.” Hon tillägger: ”Rationella argument och empiri offrades till förmån för polarisering och identitetspolitik. Tonläget i integrationsdebatten skrämde iväg forskare och öppnade fältet för populism.”

För tidskriften Kvartal har jag intervjuat Westholm om vad som hände: Integrationsutredningen som försvann.

Jag har lite tid att slå ihjäl på centralstationen i Riga, och det är då jag får syn på den. Tidskriften som tittar tillbaka på mig med stora röda bokstäver är rysk och heter Krig och fädernesland. Det nummer jag köper är fullt av tappra ryssar som dödar fascister – visserligen i svartvitt, för färg har man inte råd med 77 år efter segern i Berlin. Krig och fädernesland utkommer varje månad i 100 000 exemplar och nämns inte i den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos uppgörelse med den ryska litteraturens ansvar för kriget i Ukraina (DN 2022-04-29). Däremot nämner hon Dostojevskij.

”Rysk litteratur är på så sätt också ansvarig för hur dessa människor har formats”, påstår Zabuzjko, efter att ha beskrivit soldater som våldtar en elvaårig pojke, eftersom den ”under tvåhundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle ska ömkas, inte fördömas.”

Ska man läsa Dostojevskij och Tolstoj med så noggranna och misstänksamma ögon borde man också studera nyhetsförmedlingen, den politiska retoriken, populärkulturen, folks vardagliga samtal, skolans historieundervisning och föräldrarnas barnuppfostran med samma blick – hela den offentlighet där Krig och fädernesland utgör ett litet stickprov. Utelämnar man allt detta och låter skönlitteraturen ensam bära den samlade skulden är man inte riktigt hederlig, men det är så det ofta låter när intellektuella vill protestera mot ett krig.

De vill göra något kraftfullt, men de känner sig maktlösa. I det läget gör de vad de kan: de vänder sig om och börjar straffa sin egen bokhylla. De tar fram bok efter bok och läser dem misstänksamt, på jakt efter något de redan i förväg har bestämt sig för att upptäcka: är inte den här boken lite medskyldig?

Jag kommenterar Oksana Zabuzjkos artikel om den ryska litteraturens skuld i tidskriften Fokus (publicerat 2022-05-30).

Vid förra sekelskiftet ansågs män vara biologiskt överlägsna; idag är det inte förvånande att det kommer en bok med titeln The better half: On the genetic superiority of women.  ”Nästan allting som är svårt i livet, biologiskt sett, från överlevnad till fosterutveckling, görs bättre av kvinnor”, skriver Shäron Moalem. Han är läkare, forskar på neurogenetiska sjukdomar, och har ett tjugotal bioteknologiska patent på sin meritlista.

Alla de ovanstående fördelarna beror, enligt Moalem, på att kvinnan har två X-kromosomer. X-kromosomens gener har en mängd olika uppgifter, som inte bara har att göra med personens kön. Det väsentliga är att kvinnor har två olika X-kromosomer: en från moderns äggcell och en från faderns spermie.  Kvinnor har med andra ord en backup-kopia av X-kromosomen, en backup som inte är identisk.

Män har bara en X-kromosom, ärvd från modern, likadan i alla celler. Skulle den vara skadad eller bära på dåliga anlag är det kört. På X-kromosomen finns omkring hundra gener som är kopplade till olika intellektuella handikapp. Därför har män dubbelt så stor risk att få autism, ADHD, inlärningssvårigheter eller andra former av utvecklingsstörningar. På X-kromosomen sitter också tumörsuppressorgener, som minskar risken för cancer. Män har 20 procents större risk att få cancer och 40 procents större risk att dö i cancer; kvinnor har ett naturligt cancerskydd som män saknar.

Jag recenserar boken i det senaste numret av tidskriften Axess.

Foto: Annika Metsla.

Han startade fildelningstrenden med Kazaa, blev rik på Skype och använder nu sin förmögenhet till att utveckla ny teknologi – eller för att stoppa den.

Jaan Tallinn är programmeraren och investeraren som alltid har gått sin egen väg. Han tvekar inte att ta en förlust om han anser att ett IT-företag som han har investerat i håller på att utveckla något som inte skulle vara bra för mänskligheten. I senaste numret av tidskriften Fokus intervjuar jag honom om farorna med artificiell intelligens.

Läs intervjun här: ”Vi kan bli utrotade”

_____

– Om du inte är oroad för AI kan det bero på att du gör misstaget att föreställa dig AI som en riktigt smart människa, säger Jaan Tallinn när jag ringer upp honom. Vi pratar givetvis via Skype.

– En vän till mig, skribenten Tim Urban, brukar säga: Vad du istället borde göra är att föreställa dig AI som en riktigt smart spindel. Det ger en mycket bättre bild av vad som skulle kunna gå fel – och då är spindlar och människor ändå kusiner jämfört med AI. Spindlar är beroende av samma slags miljö som människor, men problemet med AI är att de är fullständigt likgiltiga för biologiskt liv.

Foto: Håkan Lindgren.

Hur kommer det sig att två miljoner flyktingar kan göra underverk med folks humör? Ingen jag har träffat använder ord som ”kris” eller ”katastrof”, ingen pratar om pengar, ingen klagar på att politikerna inte gör något. Jag har tillbringat en vecka i Polen och mött volontärer som hjälper ukrainska flyktingar i Warszawa, Kraków och Łódź.

Polen har på kort tid blivit världens fjärde största flyktingmottagare, och det särskilda med det polska mottagandet är att all flyktinghjälp sker frivilligt – vanliga medborgare delar ut mat, skänker kläder och bjuder in ukrainska familjer att bo hemma hos sig. Människor från andra länder än Ukraina är för övrigt inte bortglömda, om någon trodde det.

Läs mitt reportage i tidskriften Kvartal: Flyktingkrisen – Polens bästa stund sedan Solidaritet

Det är aldrig nyttigt att tänka för mycket. Allt du tänker på, vare sig det är minnen eller hårda fakta, blir snart mjukt och osäkert, faller sönder, förökar sig i en lång rad hånfulla kopior. Det är vad som händer med huvudpersonen i Magnus Dahlströms nya roman Vesalius.

Huvudperson är den flamländske anatomen Andreas Vesalius, vars beskrivning av människokroppens byggnad, De humani corporis fabrica (1543), är en medicinhistorisk milstolpe. Här bryter läkarvetenskapen definitivt med antiken: istället för att återge vad Galenos och andra tusenåriga auktoriteter har sagt börjar man obducera och se efter själv. Träsnitten, som avbildar skelett och muskler i helfigur, är sannolikt oöverträffade i konsthistorien, och har gjort boken legendarisk (tack till Hagströmerbiblioteket för bild).

Jag recenserar Vesalius i SvD.

Den krisande rationella mannen, som bryts ner av sina egna irrationella sidor, är en populär genre. Det är inte svårt att förstå var lockelsen ligger: han är en person som det är tillåtet att exotifiera. Han har blivit den andre, den som inte är som vi.

En rejäl psykisk kollaps är alltid underhållande läsning, men några vändpunkter eller insikter förekommer inte i Dahlströms roman. Boken är en rak, hantverksskickligt gestaltad nerförsbacke mot det förutsägbara slutet.

Fördelen med Nietzsche är att han vågar erkänna för sig själv vad han tänker – och konsekvenserna av vad han redan har tänkt. Det är sällsyntare än man tror, även bland folk som har till yrke att tänka. Han uttrycker sig med andra ord inte som en akademiker. Han skriver inte ”föreställningen om gudsbegreppet är problematisk” – han skriver ”gud är död”.

I höstas avslutades ett 20-årigt arbete med att ge ut Friedrich Nietzsches samlade skrifter i svensk översättning på förlaget Symposion. Jag har skrivit en understreckare om den sist utgivna, nionde delen Efterlämnade anteckningar. (Översättningen omfattar tio band; del 10, som innehåller ett urval av hans brev utkom 2014.)

Läs understreckaren här: Det är missförstånden som gör Nietzsche farlig.

_____

Den verkliga behållningen med att läsa äldre texter handlar inte om att hitta sådant som jag håller med om. Äldre författare gör oss den stora tjänsten att bända loss oss från vår egen tid, eftersom de betraktar världen från andra utgångspunkter. När du återvänder från en sådan text ser samtiden lite främmande ut. Du delar inte längre de överenskommelser som gör att samtiden blir självklar – eller rentav osynlig. För att kunna tänka fritt och illojalt behöver du få en liten, papperstunn distans till din egen tid. I den effekten, inte i innehållet, ligger det subversiva hos en bok som Efterlämnade anteckningar.

”Mina skrifter är mycket bra försvarade”, konstaterar Nietzsche, som om han kunde förutse den kult som snart skulle uppstå kring honom. Den som läser hans böcker utan att förstå dem på rätt sätt kommer att avslöja sig själv. ”Ett litet raserianfall driver honom att häva ur sig sitt innersta och löjligaste”, säger han om sådana läsare, ”och vem vet inte vad som framkommer då!”

Bonusläsning: i Mänskligt, alltförmänskligt (1878) finns ett stycke där Nietzsche förutser en politiker av Hitlers sort, 50 år innan nazisterna kom till makten. Kärnan i populismen – den massmediala, spelade styrkan – fångar Nietzsche perfekt:

(Forts.)