Tingsten™ som varumärke

25 oktober 2014 av H. | 1 kommentar · Bloggat

Det är klart att det är en förlust att det inte finns någon som han i dag, det tycker jag med. Jag vill också gå och se den där pjäsen, om det finns biljetter kvar. Men ändå. Det är som om ”Tingsten” har blivit ett varumärke för tyngd, integritet och intellektuellt ansvar – för egenskaper vi känner lust att äga eftersom vi har börjat sakna dem. Som om ett helt gäng skribenter drömmer om att dra på sig kavaj och fluga och – SHAZAM! – förvandlas till TINGSTEN. Det var ju tur att han inte hette Petterson eller något.

Inte vilken kavaj och vilken fluga som helst, förstås, utan den rätta flugan och den rätta kavajen. Det är ju så man känner igen en ”stilist” nu för tiden. På stilen. Det vill säga klädedräkten. Man går in hos skräddaren och kliver ut som Guy Talese.

Minns jag rätt fanns det en liten Tingstenvåg långt före Per Wirténs ”Herbert Tingstens sista dagar”. Wirtén beskrev Tingsten som en man som var ”lika infallsrik, bullrig och underhållande som ett fullsatt kafé i Paris en berusad fredagskväll”. Han gjorde mer än att återupprätta Tingsten: han återupprättade en hel tradition av liberal kulturradikalism som fallit i glömska. Finns det något uppriktigt intresse för att fortsätta den traditionen, eller är det mest kavajen och flugan som lockar?

Jag är inte säker på att jag kommer att upptäcka nästa skribent av Tingstens format när hon eller han visar sig, men jag tror att jag kan ta patent på en metod för att identifiera skribenter som kommer att stanna i växten. Man känner igen dem på att de kan beskriva det ideal de siktar mot lite för bra. De kan beskriva det lika exakt som om det var en produkt. Det de identifierar sig med framstår lika tydligt för dem som om de stod utanför en seriebutiks skyltfönster och tittade på de extremt detaljrika och extremt dyra plastskulpturer som föreställer olika idoler: En dag ska jag köpa den där!

Tingsten beundras för sin principfasthet. I kommunalvalet 1958 ville tidningens ägare, Tor Bonnier, att han skulle förvandla DN till en megafon för Folkpartiet. Tingsten vägrade – och offrade både sitt jobb och vänskapen med Bonnier. Kan man lita på att de som beundrar honom kommer att handla likadant?

Det är lätt att tro att det finns ett läge när man inte har råd med principer och ett annat läge när man har gått i mål och äntligen får visa upp sin principfasthet. Vill man komma sig upp som skribent eller som något annat tänker man: Fake it ’til you make it. Vad som helst är okej så länge det tar mig i någorlunda rätt riktning, bort från min underlägsenhet. Sedan, när man har kommit upp på scenen och kliver in i strålkastarskenet, kan man skala av sig principlösheten och installera en ryggrad av Tingstenklass. Först när man får hela världens uppmärksamhet har man råd med den där ryggraden.

Jag tror inte på sådana förvandlingsnummer. Jag tror att det fungerar så här: sina principer bestämmer man sig för i sitt svagaste och mest ensamma ögonblick. Det är då man väljer: vill man ha rättvisa eller vill man ha makt? Sedan går det som det går.

(Publicerad i SvD 18 oktober 2014.)

Tags:

1 kommentar

  • 1 Thomas | 27 oktober 2014, 17:55

    ”Honesty is the key to a good relationship. If you can fake that, you’re in.”

    Repliken lär komma från tv-serien Vänner, och den lyckas väl på ett närmast genialt sätt fånga kravet på att spela upp olika slags roller och skylta med olika slags ‘äkthet’ och identiteter i dagens värld. Bakom ”fake that” skymtar både ”make it” och ”take that/it”: klarar du att spela upp de här äkta tonfallen, och samtidigt veta att det delvis är bluff? Paradoxerna bakom repliken är något som de flesta som jobbar inom media eller politik idag nog har rört vid då och då – för sig själva, men inte offentligt.

Kommentera