Den onödiga samtiden – 45 år senare

9 april 2019 av H. | Inga kommentarer · Bloggat

De måste ha haft kul på förlaget när de satte sådana här recensionscitat på baksidan:

”… en grundligt misslyckad bok.”
Sven Delblanc

”Jag tänkte ett tag ställa upp boken i min pekoralsamling. Jag ångrade mig. Den gick bus bas i värmepannan.”
Sven Stolpe

Det som Stolpe slängde i värmepannan, om vi ska tro honom, var Lars Gustafssons och Jan Myrdals brevväxling Den onödiga samtiden, utgiven 1974, och en av det årets mest omdebatterade böcker. Vad får man syn på om man läser den idag, 45 år senare?

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Den onödiga samtiden.

Alla de som tänker ”make folkhemmet great again!” – vilket år tror de att Sverige var som bäst? 1974, kanske? Myrdal och Gustafsson är inte medvetna om att de lever på den gamla goda tiden. De är missnöjda med allt – skolan, politiken, arbetslivet, massmedierna.

Gustafsson är så arg på sin samtid att han föredrar 1800-talets oscarianska Sverige. ”Till denna tid”, skriver han, ”kan jag känna en pervers nostalgisk längtan. Den förefaller mig lätt att leva i, för den hotar mig inte ständigt med schizofreni.”

På den tiden uppträdde makten som makt och sade rakt ut vad den tyckte: vanligt folk ska inte ha rösträtt, för de är en sämre sort. Schizofren kan man däremot bli i en offentlighet där alla garderar sig och där inga ord betyder vad de låtsas betyda. 1970-talets auktoriteter vägrar spela den föråldrade, otacksamma rollen som auktoritet – de har insett att det går lika bra att utöva makt ändå. Det förstår våra makthavare fortfarande.

Tags:

0 kommentarer

  • Inga kommentarer

Kommentera