Den amerikanske filosofen Daniel Dennett gillade att provocera folk med sin strikta materialism. Att lära sig nya saker, brukade han säga, var lika med att ladda ner en ny app till sin ”necktop computer”. Mot slutet av sitt liv blev han dock allt mer skeptisk till AI; i en av sina sista artiklar skrev han att den som släppte ut fejkade mänskliga medvetanden i världen borde straffas lika strängt som den som förfalskar pengar. I båda fallen korrumperas det förtroende som är en förutsättning för ett människovärdigt samhälle.
.
En fulländad människa, ansåg science fiction-författaren Robert Heinlein, bör kunna skriva en sonett, laga en god måltid, läka ett brutet ben, byta blöjor och slåss i krig. Sådana människor finns inte, kan man tro – tills Dennett börjar berätta om sitt liv.
.
Utöver filosofin har han skulpterat, spelat jazz och sjungit i kör. Han har skaffat segelbåt, tagit dykcertifikat och rustat upp en gammal bondgård. För att stimulera diskussionen har han tagit med en grupp studenter på en segeltur längs Grönlands kust ”som får en att tappa andan”. Han har smugglat ut brev från det kommunistiska Prag, stöttat kvinnliga kollegor och hjälpt italienska bronsgjutare att lura turister genom att förfalska romerska statyetter. Som om det inte räckte är han ödmjuk också: ”Jag uppskattar särskilt de tjurskalliga felfinnare som tvingar mig att utvidga, revidera eller offra det som jag trodde var bra argument.”
.
Jag recenserar Dennetts självbiografi Jag har tänkt för SvD.