En natt på Dussmann

17 september 2010 av H. | 4 kommentarer · Bloggat

Dussmann, Berlins och Tysklands största bokhandel, har öppet från 10:00 till 24:00 sex dagar i veckan. Jag går dit en kväll och bestämmer mig för att bli sist ut genom dörren, för att se vad som händer på ett nattöppet bokvaruhus.

Dussmann är lika med tre våningar böcker, film och musik. Vid tio är det fortfarande hyfsat gott om folk, som en svensk förmiddag, men en annan ljudmiljö. Folk för viskande samtal med sina kompisar. Butiken verkar inte prioritera största möjliga genomströmning av betalande kunder. Jag ser en vattenautomat med muggar. En gratis kundtoalett. Och läsfåtöljer. Däremot inget krafs, med undantag för en pappställning med Pippi Langstrumpf-prylar. När klockan närmar sig elva är fåtöljerna fortfarande upptagna av folk med böcker. Och det här är det anmärkningsvärda: ingen av dem bläddrar. De läser. Tyst, grundligt och uppslukat, och när jag lyfter blicken hittar jag, som av en elak slump, Nicholas Carrs nya The shallows i hyllan bakom dem, boken där han driver tesen att vi är på väg att förlora förmågan till koncentrerat djupläsande på grund av internet.

Gott om pocket, men ingen Frank Sorge, en blyg, rund och tunnhårig författare jag hörde på en uppläsning på Kaffee Burger kvällen innan. Fullsatt, ryggklibbande varmt, och en helt annan stämning än på liknande tillställningar i Sverige. En rad unga författare som inte skäms för underhålla publiken med sina texter, om missöden med limpistoler eller svårigheten att välja rätt sås till sin kebab. Och just för att de hittar rätt ton i sin underhållning får de ett lika ogarderat allvar att uppstå; hos oss blir det antingen dålig ståuppkomedi eller papperstunn högtidlighet. Publiken skrattar, samtidigt som en underström av sorg drar genom rummet. Till sist kan Sorge själv inte hålla sig för skratt, och när han ler … Fan ta alla berlinklichéer, men han ler som Peter Lorre i M.

Läsa lite om Ryssland istället? Ryssland presenterar sig i Berlin som en stor och rädd nation: ”Det ryska huset för vetenskap och kultur” fyller ett halvt kvarter på Friedrichstrasse. I entrén har de en dekal jag inte sett förut: ett överkorsat hjärta kopplat till en pacemaker. Samma dekal sitter på metalldetektorbågen som syns innanför glasdörrarna. Å andra sidan är det kanske bäst att låta bli, mitt hjärta är nog heller inte tillräckligt starkt för den ryska kulturen.

När jag var på Foyles för några år sedan, den lätt excentriska femvåningsbokhandeln vid Charing Cross Road i London, verkade alla infodiskar bemannas av bakfulla studenter. Om man petade lite på dem vaknade de och kunde svara på allt. På Dussmann behöver man inte peta på någon: alla anställda är pigga och vakna.

– Vad är det konstigaste du sett när du jobbat natt, frågar jag en av dem.

– Det är massor, skrik och uppträdanden, men jag glömmer det mesta rätt fort. Konstiga typer kan komma in när som helst, men på natten märks de mest. Michael Jackson var här en gång, på tal om det. Han gick omkring i mask, omringad av poliser från Bundesgrenzschutz. Sextioåriga tanter grät när de såg en skymt av honom.

– Kollade han in barnböckerna?

– Nja, det vet jag inte, men han köpte en massa CD och DVD. Några timmar senare samma dag höll han ut sin baby genom hotellfönstret.

23:20. Sju personer sitter fortfarande och läser på avdelningen för filosofi och psykologi. Hur normal är man om man har behov av att gratisläsa filosofi mitt i natten en måndagskväll? Fullt normal, så vitt jag kan se, liksom det är fullt normalt att en vithårig kvinna känner för att handla en bok halv tolv. Det mest dramatiska som händer är att nattens sista betalande kund kommer på att hon ska ha något mer och springer tillbaka uppför trapporna två gånger. Kassören suckar.

Bredvid utgången ligger Juli Zehs senaste, en debattbok om övervakningssamhället på nätet, skriven tillsammans med Ilija Trojanow: Angriff auf die Freiheit. Jag bläddrar i den medan vakten väntar på att få låsa. ”Ännu är det inte för sent”, lyder den sista meningen, men det är det: en gonggong ljuder i högtalarna. ”Det är nu midnatt och affären stänger”, meddelar en röst på tyska och engelska: ”vi önskar er alla en fortsatt god natt.” De kunde i princip lika gärna önska god morgon.

Tags:

4 kommentarer

  • 1 Jenny Maria | 17 september 2010, 09:42

    Vi måste ha sådana här bokhandlar. Vi är inget kulturland annars.

  • 2 Therese | 17 september 2010, 10:45

    Jag var också på Dussmann sent på kvällen när jag var i Berlin, inte lika sent som du, men senare än man kan besöka en bokhandel i Sverige… det var så himla mysigt. Jag blir fortfarande varm och mysig i själen när jag tänker på det.

  • 3 bernur | 17 september 2010, 12:00

    En rolig sak jag hittade där var små volymer med noveller, antingen 15-min/30-min/45-min, med alltså noveller organiserade efter ungefär hur lång tid det tar att läsa dem: idealiskt att ha på ex bussresor …
    Dessutom fick jag vänta på att en vacker kvinna skulle bläddra långsamt bland Nick Caves samtliga skivor, och jag pekade ut vilka som var helt omistliga och vilka hon kunde sortera bort (“Nocturama”). Hon gick därifrån med 4 cd, och några timmars salighet framför sig.
    Historien om Michael Jackson var rolig!

  • 4 H. | 17 september 2010, 13:44

    … och jag hittade ett nytt bokformat: mindre än pocket, ligger perfekt i handen, inbundet med hårda pärmar, däremot inget sladdrigt överflödigt skyddsomslag, utan färgtryck direkt på linnebandet. En av dem, en Murakami, var så läcker att jag var frestad att köpa den som sak, för jag visste att jag inte skulle läsa den.

    (Och så fanns det ljudböcker med populärt hållna föreläsningar om Derrida och andra filosofer; var det nån som sa kulturland?)

    Och tack för instant response efter att bloggen varit halvdöd sedan i våras! Nu kommer det förhoppningsvis att hända lite saker här. Prylar. Stuff. Grejor. Och sånt. Inbillar jag mig.

Kommentera