Malcolm Gladwell

8 oktober 2010 av H. | 5 kommentarer · Bloggat

skriver egentligen alltid om samma sak. När jag läser så många av hans artiklar i följd framträder ett mönster, ett olösligt problem som Gladwell hela tiden kretsar kring, utan att själv nämna det. Han är den intelligentaste killen i klassen som dras till situationer där det inte hjälper att vara intelligent, åtminstone inte på det sätt han lärt sig. Han är besatt av omdömets problem: hur fattar man rätt beslut utifrån en flod av skräpinformation?

Jag recenserar artikelsamlingen What the dog saw för UNT.

Tags:

5 kommentarer

  • 1 Magnus | 9 oktober 2010, 03:12

    Det är ju bra att han – implicit i alla fall, om man får läsa dig så, jag har inte läst boken – medger att detta *är* ett problem. Idag är det annars vanligt att ledande politiker, affärsmän och de som förväntas granska dessa helt enkelt skippar den frågan, eller skojar bort den, och hävdar att rationell kritik och utkrävande av ansvar är av anno dazumal i dagens globaliserade snabba värld. Att hylla den starke ledaren för hans stordåd är däremot inte urmodigt.

    Göran Persson och hans vapendragare Stigbjörn Ljunggren har varit ganska tydliga med det ibland: det finns inte tid för någon sorts kritisk kontroll av beslut, eller öppen diskussion. i sista hand måste vi förutsätta tveklös tilltro till ledaren eftersom denne ensam har full insyn när en fråga ligger på bordet i det slutna rummet (eller i sovrummet: ”vem vill du ska plocka upp luren klockan tre på natten?”). Och Tony Blair körde ett liikande resonemang i vintras inför Chilcotkommissionen: det gick inte att 2003 på några sakliga grunder säga att Saddam faktiskt hade blivit farligare än tre-fyra år tidigare, men ”i läget efter 11 september framstod han som /subjektivt sett/ farligare och mindre tolerabel för oss” och upplevdes som värre – därför var han sett från London och Washington mer av en fara för världsfreden och därför var kriget riktigt. Det är i princip lika med att säga ”ett hot mot freden är det jag bedömer vara ett hot mot freden, oavsett saklig grund – och vill ni försvara demokratiuin så måste ni lita på mig”. Argumentet var inte heller nytt, det har i ungefär den formen också körts runt på ledarsidor och bloggar överallt ‘ända sedan 2002. Kravet på en rationell eller kritisk diskussion förvisas på det sättet till soptippen, eller beskrivs som tjänstemannaaktig feghet och appesement; jämnför Ahlmarks arga artikel om Hans Blix. De flesta större politiska beslut kan på det här sättet undandras en fri, offentlig diskussion eller hållas utanför t ex en valkampanj, likaså blir det omöjliligt att diskutera ett företags ansvar eftersom det alltid kan viftas undan med att ”du är ju ingen tung delägare, så lägg ner gnölet”.

    (För att klargöra min egne position: nej, Saddam var verkligen ingen bra statschef, men han var oerhört mycket mindre av ett hot mot världsfreden efter mitten av 90-talet än tidigare; jämförelsen med Hitler och 2 vkr som är undeförstådd i så mycket som skrivits om Saddam och 2003 års krig är inte rimlig. Dessutom behövde man sannerligen inte vara Einstein för att redan 2003/4 inse att Bush och Blair saknade en genomtänkt plan för att återstsälla Irak till en fungerande, fredlig demokrati.

  • 2 Gabrielle Björnstrand | 9 oktober 2010, 13:31

    Det var Irak.
    Och nu tillbaka till det lilla landet Sverige.
    Där Fredrik Reinfeldt ser till att endast ha moderater i ledande position på finansdepartementet. Kan någon gissa varför?

    Till och med den verserade Odell var något mer tydlig i sin kritik av bankbonusar med löpbrandstendenser, än Borg. Och vad hände sen? Inget. Och vad händer nu?
    Ännu mera inget.
    Politiken på den planhalvan skyddar enbart de sina. Och killar man spelar golf med ska man inte…
    ja, ni vet ju, fyll i själva.

  • 3 Magnus | 9 oktober 2010, 14:12

    Gabrielle: Stockholmare bär ju smartare än lantisar, fråga finansutskottets nya ordförande som tillika har ett par andra toppuppdrag inom moderaterna; hon kan mycket väl bli (m)s nästa partiledare.

    Hittar f ö inget ställe där jag skulle ha förväxlat Iran och Irak. om det var det som avsågs. Eller menar du att al-qaida och Saddams regim är samma sak? Saddam skulle ha torterat eller skjutit vem som helst han fick tag på som åberopade sig på bin-laden. Han var en *sekulär* diktator, ingen islamist. Att somliga som kallar sig al-Qaida har åberopat sig på Sadda,m Hussein efter 2003 är en helt annan sak: min fiendes fiende etc.

    Och om någon menar att Irak är peanuts skulle jag nog gärna påminna om att det brukar tillgodräknas England att de höll demokratin på hemmaplan vid fullt liv under andra cärldskriget: det hade i princip varit enkelt att inrätta en intern kommandodiktatur med hänvisning till det extrema läget, men det gjorde man inte. Debatt och opinionsbildning med vida gränser förblev möjliga under hela kriget. Hur hade det sett ut i Sverige idag om vi skulle hamna i krig?

    Hur som helst, mitt exmpel med Blair är just ett exempel – men ett ovanligt belysande sådant.

  • 4 Magnus | 9 oktober 2010, 14:18

    Huruvida stockholmare bär sina portföljer och golfklubbor snyggare än värmlänningar får vi se vad tiden lider, kanske i Almedalen nästa sommar, men att stockholmare *är* ”smartare än lantisar” fastslog Anna Kinberg redan för ett årtionde sedan. Dessutom två gånger, i direktsändning.

  • 5 Gabrielle Björnstrand | 9 oktober 2010, 20:07

    Nej, vet du vad, jag tror jag går ut och tar en golfrunda i i det mörkblå mörkret.

Kommentera