Mona Hatoum i Berlin

5 november 2010 av H. | 7 kommentarer · Bloggat

Den 30 juli i år fick Mona Hatoum Käthe Kollwitz-priset. Kollwitz och Hatoum – vilken perfekt kombination! Jag har aldrig tänkt på att associera dem till varandra, men där finns definitivt något som stämmer. Båda konstnärerna hör sedan länge till mina favoriter. Jag tänker inte beskriva någon av dem nu (läs på egen hand, ni är på internet), men jag skulle vilja lägga ut ett par bilder från den utställning som Akademie der Künste öppnade i samband med priset.

Där fanns bland annat “Undercurrent (Red)”, det första verk av Hatoum jag sett som skänker lugn. Man skulle kunna beskriva det som en stor matta, flätad av röda elkablar, som var och en slutar med en glödlampa. Mattan är fyrkantig, de trassliga kablar som letar sig ut från den bildar tillsammans en cirkel: en enkel men fungerande kombination av trassel och ordning. Lampornas ljusstyrka höjs och sänks i långsamma vågor. “Undercurrent” ligger där på golvet och sprider ett lugn som känns i magen.

Jag har fascinerats av henne sedan jag först såg henne på Centre Pompidou 1994.

Tags:

7 kommentarer

  • 1 Gunnar | 5 november 2010, 18:14

    Skriv gärna också nånting – nån gång – om Kollwitz, för jag hör till dom som snart fattade mottycke till henne, det var inte särskilt långt efter upptäckten av henne (slutet av 60-talet). Varför jag började ogilla henne får jag nog tänka till om lite närmare. Kanske att jag kände mig manipulerad i iakttagandet, särskilt av hennes proletärbilder.

  • 2 H. | 5 november 2010, 18:45

    Om jag kan! Tills dess: http://www.kaethe-kollwitz.de/werkschau-en.htm

    Vad var det med henne du inte gillade?

  • 3 Gabrielle Björnstrand | 5 november 2010, 20:51

    Med Kollwitz…viss motvilja även för min del. Man liksom visste att det var så fint och rätt att hon studerat de utmärglade stackars människorna, samtidigt som själva expressionismens sentimentalitet ställde sig i vägen för dem, människorna – och bilderna.

    Men jag var naturligtvis ett barn av min zeitgeist; minimalism och det överpersonliga, mm.
    Ändå: Jag tycker fotografins historia rymmer mer av de verkligt berörande bilderna av arbetare, fattigdom, exploatering. Det borde någon enda svensk fotograf ta upp igen: Fota 18-timmars laglöst behandlade polska arbetare till exempel. Men nej; det är mycket ballare med sexuella minoriteter (Nu igen! Va häftigt! Och vilka skor!)

  • 4 Gunnar | 5 november 2010, 21:03

    Klicka på Håkans länk, gå till sidan 2, och titta på bilden “Tod, Frau und Kind” från 1910. Vad som stör mig är blandningen av överväldigande patos och en utpräglat kylig akademisk teknik (Kollwitz måste ha varit klassens ljus i kroki…) Som sagt, jag känner mig manipulerad. Men kan nog uttrycka det bättre nån annan gång.

  • 5 H. | 6 november 2010, 11:21

    Jag kan inte låta bli att hänga upp mig på ordet “manipulerad” – säkert i onödan, fast jag är nu en gång sådan att jag hänger upp mig på vissa ord. Blir man inte manipulerad att tänka eller känna saker av all konst? Eller om dålig konst manipulerar, vad gör i så fall bra konst? Kanske menar du helt enkelt att hon är sentimental?

    Hur gestaltar man nöd och förtvivlan utan att bli sentimental eller exploaterande? För min del tycker jag att hon lyckas: de situationer hon beskriver har funnits, och jag skulle säga att hon skildrar dem hederligt.

    Och det här är fantastiskt:
    http://www.kaethe-kollwitz.de/katalog/katalog18.jpg

  • 6 Gunnar | 6 november 2010, 19:40

    H: “Manipulerad” därför att bilden jag talade om handlar om patos, inte sentimentalitet. Patos är sig självt nog, lämnar inget utrymme för varierande tolkningar, man får take-it-or-leave-it. Hur kan man INTE “tänka och känna saker” om en moders sorg över sitt döda barn? Behöver man verkligen en akademiskt tränad krita för att återskapa den sorgen? Jag vet inte, kanske gör man det.

    Och jodå, konst kan väl sägas “manipulera” i den meningen att den skapar en kritisk – eller okritisk – reaktion hos iakttagaren. Men då har man kanske reducerat ordet till nära meningslöst.

  • 7 Laura | 9 november 2010, 12:22

    “Hur kan man INTE ”tänka och känna saker” om en moders sorg över sitt döda barn? Behöver man verkligen en akademiskt tränad krita för att återskapa den sorgen? Jag vet inte, kanske gör man det.”

    Bra sagt!

Kommentera