Nicholas Carr: den stora omvärderingen av läsandet

1 november 2010 av H. | 7 kommentarer · Bloggat

Det koncentrerade tänkandet har alltid behövt skyddas mot sin urfiende – majoriteten. Just nu kan vi iaktta en stor, pågående omdefiniering: det djupa läsande som Nicholas Carr beskriver håller på att omdefinieras till passivitet. Om jag läser en roman som engagerar fantasi, inlevelse, minne, intellekt och självkritik är jag passiv. Om jag skriver ”Fan va gött!” under en Youtubevideo som någon länkat till på Facebook är jag däremot aktiv, medskapande och tar makten från något slags odefinierad elit.

Recension av Nicholas Carrs The shallows (publicerad i GP 30 oktober).

Låt oss gå direkt på det väsentliga: Carrs bok får mig att återupptäcka vad läsande är, en vana som blivit osynlig, omedveten hos alla som tillägnat sig den. Läsande är inte bara att plocka ihop bokstäver till ord, utan en särskild form av medvetenhet, som krävt en lång, utbredd skriftkultur för att uppstå. När man läser koncentrerat (Carrs älsklingsterm är ”deep reading”) utvecklar man ett djupt, inlevelsefullt, associativt tänkande som överskrider motsättningen mellan rationalitet och känsla: det fördjupar båda, låter människan upptäcka sig själv, och hon växer medan hon upptäcker sig själv, blir allt mer komplex, och hon är ännu långt ifrån uttömd.

Så läser man en bok, åtminstone i idealfallet, men så läser man inte på nätet. Djupläsandet håller på att gå förlorat, och därmed det tänkande som utvecklats tack vare det, menar Carr. Han stöder sin tes med studie efter studie: en grupp som läst en text full av hyperlänkar förstod den sämre än en grupp som läst samma text utan länkar. Nätläsning stressar medvetandet, kräver ständigt en mängd små skräpbeslut av oss. Internet har gjort läsandet till något det inte har varit sedan medeltiden, skriver Carr: till en mentalt ansträngande process. Därmed blockeras det djupare tänkande som krävs för att smälta det lästa.

Nicholas Carr är ingen teknikfiende. Tvärtom, som skribent blev han genast förtjust i nätets möjligheter. Men efter att ha varit uppkopplad i tolv år upptäckte han att det hade hänt något med hans läsande, eller rättare sagt med hans tänkande. Han kan inte koncentrera sig längre. Han läser inte mindre än förr, men ytligare, och får sämre minne. 2008 skrev han artikeln ”Is Google making us stupid” i tidskriften The Atlantic. Den blev det årets mest felrubricerade artikel (om män är från Mars kommer rubriksättare från Uranus) – artikeln handlar inte om att Google gör oss dummare utan om att nätet förändrar vårt tänkande – och en av årets mest omdiskuterade.

När Carr har utvecklat resonemanget till en bok har han gått grundligt till väga. Nu duger det inte att stödja sig på anekdoter om vännen som inte kan läsa Krig och fred längre. Carr har gått till neurobiologerna och frågat dem vad som händer i hjärnan när man läser, när man minns och när man lär sig (vilket är symptomatiskt för en annan samtida trend: inget i medvetandet räknas om inte en neurobiolog kan sätta fingret på det). Därför har boken fått en annan tyngdpunkt än artikeln: den är inte bara ett debattinlägg om internet, den tar oss med till hjärnforskningens frontlinjer.

Kanske har du hört att hjärnan stagnerar efter tjugoårsåldern eftersom inga nya hjärnceller bildas. Det gäller inte längre: hjärnan är ett levande organ, som ständigt kopplar om sig själv som en reaktion på nya erfarenheter. Antalet hjärnceller ökar inte, men det viktiga är kopplingarna mellan dem: dendriterna. Forskarna kan nu bokstavligen se minnen bildas genom att nya dendriter växer ut och förbinder hjärnceller. Och omvänt: tankebanor som inte används leder till att dendriter förtvinar och dör.

Att lära sig spela piano eller jobba som taxichaufför och tvingas hitta i Londons gatunät resulterar i påvisbara förändringar i hjärnan. Och nu kommer det verkligt intressanta: bara att tänka på att spela piano förändrar hjärnan. I en studie fick en grupp pianoelever sitta framför ett piano och föreställa sig att de spelade; de uppvisade sedan samma förändringar som en kontrollgrupp som spelat på pianot.

Likaså formas hjärnan av att vi läser – och hur vi läser. Djupläsande är inte naturligare än nätsurfande. Det är värre än så: det är bättre – och just därför måste vi vänja oss av med det. I vår tid utgör alla kvalitetsskillnader en störning. Att vi läser på flera olika nivåer borde inte innebära en konflikt: jag vill tro (utan att ha några neurobiologiska belägg) att en omväxling mellan djup och yta berikar tänkandet, men vi fostras in i en motsättning. Det stressade, okoncentrerade internetläsandet förvandlas till ideologi.  Djupläsandet är föråldrat och asocialt, får vi veta, och det skulle inte förvåna mig om det snart visar sig vara medskyldigt till kolonialismen också.

Vi kan iaktta en stor, pågående omdefiniering: det djupa läsande som Carr beskriver håller på att omdefinieras till passivitet. Om jag läser en roman som engagerar fantasi, inlevelse, minne, intellekt och självkritik är jag passiv. Om jag skriver ”Fan va gött!” under en Youtubevideo som någon länkat till på Facebook är jag däremot aktiv, medskapande och tar makten från något slags odefinierad elit.

Det koncentrerade tänkandet har alltid behövt skyddas mot sin urfiende – majoriteten. Ingenting är mer irriterande för de okoncentrerade än koncentration. Än mer störande är uppfattningen att det lugna, självständiga tänkande som man utvecklar ensam med en bok – och som man bär med sig överallt, även efter att man lagt boken ifrån sig – bör vara tillgängligt för alla, inte bara för ett fåtal, som på Montaignes tid. Den inställningen håller på att omdefinieras till elitism – en begreppsförfalskning av imponerande mått.

+

Mer läsning:

Rough type, Nicholas Carrs blogg

Nicholas Carr debatterar läsande med Clay Shirky hos Britannica.com: Shirky. Carr.

Knipsa av dess onda lilla huvud
Jonathan Franzen tar för sin del inga onödiga risker. I en intervju i Time sade han att han bara kan skriva sina romaner på en gammal laptop som inte är ansluten till internet. Men inte nog med det. För säkerhets skull har han tagit bort nätverkskortet och permanent pluggat igen anslutningen för bredbandskabeln:

”What you have to do,” he explains, ”is you plug in an Ethernet cable with superglue, and then you saw off the little head of it.”

Se också Ulf Erikssons artikel Tid för eftertanke i SvD (tack till Ulrika för länktips):

En särskilt skadlig formel säger att de nya, interaktiva medierna är aktiva, medan de gamla så kallade envägsmedierna är passiva. Meningen är att man skall tänka: bättre vara aktiv än passiv!

Så formulerad är hållningen svår att emotsäga. Men tänk om den innehåller ett annat budskap: du skall köpa illusionen av att vara aktiv för ett pris som består i att du handlar alltmer automatiserat. Ingenting tyder på att ett automatiserat interagerande, exempelvis i form av en impulsiv kommentar till en artikel, är aktivare än ett flera veckor långt, ensamt grubblande över artikeln. Det aktiva livet har alltid ställts emot det kontemplativa livet, men det senare har först i modern tid ensidigt förknippats med klandervärd passivitet.

Se också det här inlägget på Copyriot och den här artikeln i SvD om en studie om hur hjärnan förändras när man har lärt sig läsa. Det hade förstås också varit intressant om studien hade undersökt om de som inte kunde läsa var bättre på något annat, något som de läskunniga har förlorat.

Tags:

7 kommentarer

  • 1 Lars Larsen | 1 november 2010, 19:19

    Nej, Håkan, här håller jag inte med dig. Det är positivt att vi har blivit mer slappa och odisciplinerade i läsningen. Vi har genom internet blivit mer lika barn som leker i sandlådan, vi går snabbt från det ena till det andra, senilt, utan större tanke. Vi närmar oss naturen, det djuriska, det ursprungliga, det aplika. Prestationskraven är borta, det skolaktiga är borta. Internet har gjort kunskapen till en lek, internet är en sandlåda för all slags lustiga påhitt. Instinkten kommer till sin rätt igen, vi blir medskapande på ett sätt som vanlig läsning inte tillåter.

    Så varför denna gubbiga klagan över barnens nöjen och lekar? Du ska inte vara så präktig Håkan. Släpp loss och häng på strömmen.

  • 2 Jenny Maria | 3 november 2010, 10:41

    Men Lars vilket trams! Du sätter upp en rad falska dikotomier; mellan fantasi och litteratur, mellan instinkt och bildning, mellan delaktighet och det komplicerade.

    En ”naturlig” person måste inte vara omogen men det tycks vara ditt ideal – en omogen och ytlig människa.

  • 3 H. | 3 november 2010, 11:01

    Hej Lars! Kul att höra från dig, även om jag inte håller med om dina invändningar. Internet är alltså en del av din anticivilisatoriska djuriskhet?

    Man kan, så vitt jag förstår, leka på två sätt – både på och utanför nätet. Man kan leka i djup koncentration eller stressat och ytligt. Försvarar man koncentrationen mot ytligheten får man räkna med att höra de vanliga flosklerna, men jag hade inte räknat med att höra dem från dig i det här sammanhanget.

    Får man fråga hur du tänker tillbringa vintern?

  • 4 Lars Larsen | 3 november 2010, 14:02

    Hah! Ja, nu blev du väl överraskad, Håkan. Men visst, internet kan mycket väl vara en del av det djuriska, bara man slipper slava för det och betala för det. Allt som är roligt och lekfullt är djuriskt. Vi måste frångå den vanliga definitionen av vad natur är, och se att allt kan vara natur. Civilisationen är inte tingen, utan systemet, slavanden.

    Men jag förstår mig inte på din uppdelning i ytlig och koncentrerad lek, sånt finns inte i min värld, och knappast i djurens heller. Det där luktar mer skola och universitet.

    Jenny Maria: Inte är jag ytlig och omogen bara för att jag är barnslig och aplik! Ytlighet och omogenhet är termer som ofta används för att hävda sig över andra, precis som termen ”vuxenhet” är till för att omyndigförklara barnen. Hos djuren finns inte de själsliga dikotomierna omogen-mogen, djupt-ytligt, barnsligt-vuxet. Det är du som kör med dikotomier, inte jag!

  • 5 H. | 3 november 2010, 14:47

    Nej, jag är inte ett dugg överraskad. Snarare besviken.

    Du argumenterar alltför mänskligt för det du har bestämt dig att tro på. Det låter mest som dålig, välbekant politisk retorik istället för djurisk lek. Och om du påstår att alla utom du kör med dikotomier gör du dig dummare än du är.

  • 6 Fredrik | 7 november 2010, 14:00

    Hej!
    Tack för en intressant, rolig och bra skriven artikel om ett spännande ämne.

    Jag kom att tänka på den idag i arbetet med en föreläsning om sociala medier och deras inverkan på individ, samhälle och näringsliv.

    (Så imorgon refererar jag till din artikel, i vilken du skrivit om en bok som är en vidareutveckling av en artikel…)

  • 7 Magnus | 13 november 2010, 01:01

    Syns du inte finns du inte: tidens sanning. Att tänka och arbeta med en bok, en film eller en tavla (av någon annan), att aktivt tillägna sig den eller t o m läsa om, och pröva vad den kan betyda eller hur den kan tolkas, det är ju osynligt. Så det händer kanske inget alls, särskilt om tankearbetet, läsningen, kampen med objektet inte leder till att en ttydlig och solklar punchline trillar ut ur din mun till slut. Vad har man då slösat bort tiden på?

    Många krönikörer – främst yngre – är professionella fjortisar, eller de framställer sig så, går in i den rollen. Det är, om inte nnat, ett säkert sätt att hitta ‘stimulerande’ och argsinta vinklingar med hög shoutability.

Kommentera