Bokmänniskans bokhat

1 mars 2011 av H. | 7 kommentarer · Bloggat

När den stora jordbävningen 1999 drabbade Istanbul reagerade Orhan Pamuk med att straffa sitt bibliotek. I essäsamlingen Andra färger beskriver han hur han ”med en märklig känsla av tillfredsställelse” kastade tvåhundrafemtio böcker: ”jag kände mig som en sultan som snabbt pekar ut de personer i en folkmassa som ska avrättas”. Det var en märklig reaktion, eftersom Pamuk är vad jag skulle vilja kalla en riktig bokmänniska. Hans böcker är hans liv – dem han har läst såväl som dem han skrivit själv. Ändå är de böcker han äger inte förknippade med någon större glädje: ”jag känner ingen stolthet över mitt bibliotek, det är snarare en källa till oro och motvilja”, skriver han.

Den motvilja Pamuk beskriver är ett tydligt exempel på bokmänniskornas karaktäristiska bokhat. Ordet ”hat” är kanske för starkt, det jag menar är att bokmänniskor har ett problematiskt, närapå fientligt förhållande till sina böcker. Det uttrycks sällan lika öppet som hos Pamuk, men det hörs mellan raderna när de skriver. Jag har svårt att tro att en vapensamlare ser med samma motvilja på sina vapen.

Bokmänniskorna skrattar aldrig så tacksamt och lättat som när någon som vill spela cyniker kommer med den billiga kommentaren att litteratur bara är ett socialt spel, där det gäller att låtsas ha läst böcker som man aldrig har orkat öppna även om man har dem i hyllan. De skrattar, trots att de vet att det inte är så: litteratur är inte social, den är asocial. Om du läser dina böcker som de är avsedda att läsas kommer de inte att ge dig status, de kommer att göra dig ensam. Akademibokhandelns slogan om att den som går till sängs med en bok aldrig går till sängs ensam är inte bara misslyckad i sitt försök till spiritualitet (boken som tröst för uteblivet sex), den är dessutom falsk. Den avskärmade inlevelsefullhet du utvecklar när du läser en bok smittar över till ditt eget liv och därför är du snart lika ensam när du inte läser som när du läser, upplever allt på distans, som om det var en berättelse.

Varför tycker bokmänniskorna att det är en sådan befrielse när de får en anledning att skratta åt sina böcker eller göra sig av med dem? För att det inte bara är böcker de har samlat på sig, utan något annat. Ersättning för liv. Upplevelser. Sällskap. Alternativa personligheter. Allt detta tynger bokmänniskorna, som ett dåligt samvete eller en skuld, när de ser böckerna i bokhyllan. De vet att deras inlevelseförmåga aldrig skulle räcka till för att skänka alla de här böckerna det liv de är värda – och därför har de inte rätt till dem. Att ha fem hundra extraliv stående i bokhyllan kan inte vara något annat än en synd, en absurd omättlighet, vars format man är för liten att leva upp till.

För varje bok Pamuk kastar lättar bördan och han blir lite mer normal. Han bor ju, som han själv skriver, i ett land där det ”av vissa betraktas som en sjukdom att läsa böcker”. Där, om inte förr, nickar en svensk läsare. Utanför bokmänniskornas bokhat börjar en annan sorts motvilja mot böcker: motviljan hos dem som inte läser några.

(Publicerad i DN Boklördag 26 februari 2011)

Tags:

7 kommentarer

  • 1 Christer B | 1 mars 2011, 13:51

    Du är definitivt inne på något här. Men varför “hat”, räcker det inte med “ambivalens”? (Visst, du påpekar detta själv, men väljer ändå ordet “bokhat” i rubriken.) För det är väl vad det egentligen handlar om. Men är det så konstigt om man har en ambivalent relation till det man ägnar nästan all tid åt?
    Och jag vet inte om du skriver utifrån dig själv, din egen ensamhet som bokmänniska, men är det inte så att böckerna även betyder den enda möjliga gemenskapen för en del människor? Och då menar jag inte en gemenskapen med böcker, utan med andra bokmänniskor. En sorts ensamhet det också, visst. En annan sak jag reagerade på, var att du skriver om att läsa böcker “som de är avsedda att läsas”. Jag börjar skruva på mig när jag läser den meningen. Hur är den avsedd att läsas?
    Hur som helst, den här texten kommer jag att riva ut och lägga in en bok som jag ofta återvänder till. För du är som sagt definitivt inne på något här.

  • 2 H. | 1 mars 2011, 14:10

    “… som de är avsedda att läsas”: om man tar dem på allvar kommer de inte att ge en status, de kommer kanske inte att göra en lyckligare, det kan mycket väl visa sig att de framförallt kommer att göra en ensam (och ändå kan det vara värt det).

    När jag skrev det där var jag trött, både på folk som påstår att böcker är nyttiga och gör dig till en friskare och lyckligare människa och på folk som säger att kultur bara handlar om status. Och för att jag misstänker att böcker formar en på åtminstone två sätt – till en ökad inlevelse och samtidigt till en ökad distans till livet. Blev det klarare?

  • 3 Magnus | 1 mars 2011, 15:46

    Tror inte heller att det handlar om hat (ett av samtidens mest överanvända ord i olika sammansättningar f ö), snarare en ventilreaktion, en slags vällustigt sätt att skaffa sig något som kan upplevas som makt när naturen visar sin ofattbara förstörelseförmåga och – makt.

    Sen stämmer det förstås att många unga hippa skribenter koketterar med att inte bry sig om böcker eller “finkultur”. Man vet vilka Ekelöf och Walter Benjamin är, man kan till och med citera dem, men man skulle inte vilja ha deras böcker väl synliga i bokhyllan, där står istället Fight Club eller Barbarella. men det handlar ju mer om snobbande. Som en f d kompis till mig brukade uttrycka det: när det som varit fint blir tillgängligt för de flesta skyndar sig snobbar och sprättar att hitta någon ny kategori som får synliggöra den antagna goda smaken, den etablerade förfiningen.

  • 4 Gabrielle Björnstrand | 2 mars 2011, 08:07

    Att vara intellektuell kan vara en mördande ambition.. och min kompis Sigmund skulle bestämt hävda att det är i uppror mot överjaget som man kastar ut, eller har sönder något som kräver mer än man orkar.
    Somliga älskar att gå lös på sin garderob en gång om året, för att slänga, som de säger. Jag verkar aldrig få tid till det.
    Med kultur däremot, så snart den börjar lukta auktoritet lappar jag till den. (Bildligt förstås).

    Man kan också ställa sig i mitten av Asplunds stadsbibliotek, lyssna på ekot, och se hela rymdrummet cirkla runt ens huvud, med en bokcirkel man aldrig hinner vara med i, fullt ut. Men jag läser fler böcker från biblan än jag tar mina egna olästa. De finns ju alltid där, de står ton i ton i bokhyllan. Nooteboom är lite gulare än Lessing, Shakespeares dramer brunröd och Dansk Ordbog är antracitgrå.
    Kolorismen påminner mig om vem det är som bestämt böckernas plats, och vem som under inga omständigheter kommer att ge vika för någon fackidiotisk strukturomvandling.

    Men hat mot böcker? Det låter mer som skilsmässobråk: typ; jag vill aldrig se dig mer, bu. Det är intressant att du utgår från Pamuk, pojken som inte ville ut och leka med de andra ens när han var tolv.

  • 5 Lars Larsen | 10 mars 2011, 13:54

    Hàkan, fint att du tog upp det hár. Bokhatet ár allmánt, visst. Jag chockerades nár Rónnells Antikvariat avslójade fór mig vad de gór med “sóndriga” bócker (hur várdefulla de án ár i óvrigt) och andra bócker som inte gàr att sálja. Vad han sa var sà ohyggligt, att ni sjálva kan lista ut svaret. Vi lever mitt i de nazistiska bokbàlens tid. De har aldrig avstannat.

    Fór min egen del, har respekten fór bócker stigit med àren. I min várld finns inte dàliga bócker i egentlig mening, precis lika lite som det finns mánniskor som ár várda att avráttas. Allt bár pà viktiga hemligheter, allt ár koder som behóver avslójas en dag. Den som kastar en bok fór att den ár dàlig, har fullstàndigt missfórstàtt vad bócker handlar om.

  • 6 Magnus | 10 mars 2011, 15:03

    Man kan ju inte vänta sig att varje bok ska ses som ett sakralt föremål bara för att det är en bok. Att man makulerar ett par hyllmeter STF-årsskrifte eller hopplöst föråldrade läroböcker får man ha viss förståelse för, det finns helt enkelt inte plats. En nära släktimng till mig som är synnerligen boksynt kommer att makulera en binge gamla överex av den årskrift hon redigerade för ett svenskt histporiskt sällskap (det handlar alltså om litet äldre årgångar från typ 30-50-talen, men både hon och alla som kan tänkas vara intresserade har redan egna ex av dessa). Skilj på förakt för litteraturen och nödvändiga gallringar.

  • 7 Lars Larsen | 22 mars 2011, 11:47

    Magnus: Just sàdár skulle Rónnells Antikvariat fórsvara sig om jag angrep dom. “Nódvándiga gallringar” górs enligt ens eget godtycke, med allt som inte ár viktigt fór en sjálva, medan dom som texterna faktiskt berór, vánder sig i gravarna. Respekten fór ens medmánniskor màste fórbjuda alla bokbàl, ty var eviga bok har minst en mánniska bakom sig som upplever det som en hádelse att nàgon kastar hennes bok i soporna.

    Dáremot har jag inget emot att tidens tand tár pà bócker, jag ár emot óverdriven konservation. Naturen màste fà ha sin naturliga gàng, med sóndervittring och dód.

    Att du Magnus vill kasta bócker, handlar inte om nàgot annat án business, om marknadstávlingen, om bok-etnisk rensning, om utstádning av allt som inte passar civilisationens tyranniska slav-livsstil. Men làt allt vila bara, betrakta inte nàgot som skráp och skit. Alla ting ár heliga, all materia ár várdefull.

Kommentera