Långsam som jag är

2 juni 2011 av H. | 7 kommentarer · Bloggat

(jag har för mig att jag är född två veckor för sent) är mitt huvud fortfarande inte färdigt med den där DN Debatt-artikeln där två vältaliga filosofer argumenterade mot aborter. Varje gång jag läser något sådant gör det mig misstänksam. Jag tror nämligen att det inte handlar om aborter – åtminstone inte enbart. Aborträtten är snarare den spricka där man sätter in kofoten om man vill bända isär hela det sammanhängande system av rättigheter och friheter som vi har tillförsäkrat oss de senaste hundra åren. Det är vad man använder om man vill förändra hela samhällets regler och attityder i konservativ riktning. Det börjar med aborter, men det kommer inte att sluta där.

Vilken blir nästa rättighet som vi uppmanas att – inte avskaffa, o nej då, det är inte alls tal om att förbjuda någonting, gud nej, men låt oss säga nästa rättighet som vi uppmanas att nyansera synen på litegrann? Det är ju så komplext. Hur är det med skilsmässor? De är väl också komplexa. Är det verkligen helt säkert att lagstiftningen avspeglar hela komplexiteten kring en skilsmässa? Eller yttrandefriheten, arbetsrättslagstiftningen, och så vidare.

Om de båda skribenterna inte lyckas med något annat, tror jag ändå att de bidrar till att korrumpera orden “komplex” och “nyansera” en aning. Som filosofer – om de nu är det, en doktorstitel är ju ingen garanti – borde de skämmas för det.

Tags:

7 kommentarer

  • 1 Magnus | 2 juni 2011, 23:07

    Utan att diskutera själva abortfrågan i princip så kan man väl peka på ett par saker. Den fria aborten kördes här i landet igenom med mycket tydligt politiserade förtecken och det blev redan från början en fråga där de som var för en obegränsad aborträtt (dvs utan kriterier) sopade åt sidan att det över huvud taget kunde finnas några etiska val – annat än just “ska vi rädda kvinnor eller ska vi inte göra det?” Inga etiska konflikter, nejdå. Att ens antyda moraliska komplikationer, eller släppa igenom att sorg vore berättigad efter ett ingrepp, blev under mycket lång tid offentligt förbjudet. Man _skulle_ tala om det som tagits bort som dött kött, en cellklump, icke-levande.

    De flesta andra rättigheter som demokratin har kämpat sig till har inte så här tydligt varit gåvor till en bestämd grupp; aborträtten som den praktiserats i Sverige har naturligtvis löst en del problem men den är i grunden instrumentell på ett sätt som skiljer den från t ex ATP, sjukförsäkring eller den allmänna grundskolan. Just aborträtten är inte alls lika enkel att klart motivera från ett rättviseperspektiv, bland annat för att den faktiskt kräver att människoliv utsläcks, även när ingen annan människas liv eller hälsa är hotade.

    Om man läser i abortutredningens betänkande från mitten av 60-talet och dess diskussion om var människolivet startar, människovärdet och hur man kan hantera aborten så ser man snabbt att det kryllar av tjuvkopplingar och slarviga resonemang. Utredningen försöker snabbt trycka in naturrätten och det absoluta människovärdet i ett romersk-katolskt hörn för att kunna rida på debn gamla katolikskräcken – som ännu vid mitten av 60-talet kunde fungera som skrämskott i debatten. Utredningen vill framförallt bevisa att värden som det är något med är förhandlingsbara och att en sund och förnuftig modern människa inte kan sätta sig emot vad politikerna ser som upplyst, dvs deras lagar. Ett sekulärt svar på den sortens retorik fick vi inte förrän Carl-Henning Wijkmark skrev “Den moderna döden” femton år senare.

    Som sagt, jag är inte ute efter att diskutera aborträtten här och jag är inte heller entydigt negativ till den, men rättigheter eller privilegier som grundas enbart på utilitaristiska överväganden är faktiskt problematiska, särskilt när utövandet av rättigheten kräver att liv måste utsläckas bara för att någon annan person (ofta, men inte alltid, mamman) vill det.

  • 2 Magnus | 3 juni 2011, 08:25

    “En gåva till en bestämd grupp”: visst kan man betrakta den fria aborten som en reform som skulle frigöra alla kvinnor och säga att den därmed i princip inte skiljer sig från ATP eller barnbidraget. Men som aborträtten hanterats i Sverige så var den i realiteten en present bara till de kvinnor som inte hade några problem med att skjuta undan den moraliska frågan om vems liv som var mest värt – inte i några fall alls. Även om den egna aborten hade ett tydligt och gott motiv så kan man ju uppfatta somliga andra aborter som mycket problematiska, till exempel om folk gör abort efter fosterdiagnostik för att de inte vill ha en flicka p g a en gen som kan trigga någon sjukdom. Eller som snabbt preventivmedel.

    Som reformen kördes in i Sverige så avkrävde den alla ett accepterande in blanco av att det inte fanns några verkliga moraliska problem med de här ingreppen. Särskilt av den som övervägde en abort, men i längden av alla. Långt ifrån alla kunde eller kan ge ett sådant ja utan att känna djup olust eller skuld, men i och med att det blev en dogm att man måste vara för fri abort om man inte ville räknas som kvinnohatare så blev dessa erfarenheter hemlösa.

    Tror dessutom inte att det är så lyckat att se den svenska välfärdsepoken och dess rättigheter och kontrakt som ett enda odelbart bygge. Det var förstås så vi lärde oss att se det, vi som gick ut skolan innan Berlinmuren föll, men det gör det i längden svårt att se hur vi kom dit och hur vi kan komma vidare. Man hamnar, som Mikael Wiehe en gång uttryckte det, i en bild av att “historien har tagit slut” och att den svenska modellen av år 1975 representerar världsandens och framstegets yttersta punkt.

  • 3 Magnus | 3 juni 2011, 08:38

    “_eller_ p g a en spårad gen som kan tänkas trigga någon sjukdom”, förstås. Det görs sedan länge abort både för att barnet har fel kön (i stor skala i tex Indien och Kina, i Sverige finns ingen statistik men det förekommer) och pga mer eller mindre diffusa negativa anlag. Är det okej att avbryta ett havandeskap för att fostret sägs bära på förhöjt anlag för fetma? De här frågorna har sedan åren kring 1970 varit nästan helt nertystade i Sverige, det är först på de senaste åren de har börjat komma in från kylan.

  • 4 H. | 3 juni 2011, 09:05

    Jag har aldrig trott att aborter skulle vara ett lätt val, eller att de skulle innebära någon konfliktfri, smärtfri “lösning”, det är väl tvärtom ett av de svåraste beslut en människa kan fatta, men det ser inte ut som om det är den problematiken som intresserar artikelförfattarna. Visst innebär det att man tar ett liv. Jag är beredd att ge föräldrarna rätten att (under den begränsade tid som lagen medger) ta tillbaka det liv de skapat. Jag kan inte förstå att det väcker sådan irritation att den möjligheten överhuvudtaget finns, och varför människor som inte skulle välja abort för egen del är så angelägna att hindra andra från att kunna göra det.

    Och det är inte riktigt den svenska välfärdsstaten som den såg ut 1975 som jag ville försvara här, utan det system av rättigheter och friheter som har växt fram sedan upplysningen. “Vi” syftade på hela det demokratiska Europa (den här utvecklingen är ju inte unik för Sverige). De här rättigheterna bildar kanske inte en enhetlig monolit, men när någon vill underminera en av dem väcks misstanken att han irriterar sig på fler rättigheter än den han för tillfället talar om.

  • 5 Magnus | 3 juni 2011, 09:28

    Håkan: jo, men den oinskränkta aborträtten har körts fram på ett väldigt binärt sätt i Sverige. Om du inte köper påståendet att det är en oproblematisk fråga om lustmaximering så är du romersk katolik eller Sarah Palin, det har varit bilden i flera årtionden. Jag minns hur folkomröstningen på Irland bevakades i svensk radio på 80-talet; journalisterna var otroligt von oben i sin beskrivning av dessa reaktionära kvinnor (en stor del av den irländska befolkningen) som inte hade vett att rösta ja till fri abort. De ade allesammans blivit hjärntvättade av prästerna. Och likadant är det i Sverige. När lagen en gång knuffats igenom – nej, innan dess, blev det tvärstopp för att ens diskutera de etiska sidorna.

    Det är kanske inte unikt för just den här frågan men mera påfallande än i de flesta andra, och det blir särskilt tydligt eftersom denna rättighet faktiskt kräver att man avslutar ett bestämt människoliv – inte bara, som med t ex vissa slags billiga kl’äder, att man tyst accepterar omänskliga arbetsförhållanden för barn i allmänhet, så där otydligt, någonstans i Pakistan.

  • 6 Magnus | 3 juni 2011, 10:23

    Jag är inte ute efter en allmän diskussion om aborter här, och jag håller med om att det är en mycket svår fråga – däremot har vi nog olika bud på hur opinionsläget sett ut och i vilken mån den nuvarande svenska lagen löser problemen.

    För att ta ett annat exempel som berör det du verkar vara inne på: när forskaren Mosa Sayed disputerade på en avhandling om islamsk rätt och svensk arvslagstiftning i Uppsala för drygt ett år sen så uppfattades det av de flesta som att han ville ha en frizon där sharialagstiftning (av vad slag det vara må) kunde ersätta svensk lag. Men vad han var ute efter var snarare att ställa frågan: vad händer om en familj med helt eller delvis muslimsk bakgrund förlorar en medlem, om de är bosatta i Sverige men det finns testamenten eller anspråk som är skrivna av den döde eller någon av hans nära släktingar (i Sverige eller arabvärlden) och som innehåller anvisningar som tycks strida mot svensk arvsrätt? Man kan förstås säga att då är de noll och intet värda, men i realiteten accepterar vi redan nu att t ex en svensk som har skadats av miljöfarliga varor från ett amerikanskt företag kan stämma dem, med stöd av svenska polis- och läkardata, eller delta i en grupptalan (class action) på amerikansk mark och enligt amerikanska rättsregler och lagar. I svensk juridik existerar inte class action. Eller man godkänner att en svensk-indisk kvinna kan ställa krav på sina indiska släktingar över något som hänt i Asien, som vore ett brott i Sverige men inte är det i Indien; hon kan få hjälp att föra talan i en svensk eller indisk rättssal.

    Domstolarna har alltså redan frångått principen att juridiken alltid följer de territoriella gränserna i fråga om var brottet eller tvisteämnet begicks och var de målsägande/efterlevande är bosatta. Och i så fall kan man visst hävda att det finns en gråzon där svenska domstolar borde ta hänsyn till t ex testamenten som utfärdats enligt utrikiska regler. Men den sidan drunknade nästan helt i det allmänna hojtandet om att multikultiknutten Sayed ville införa sharialag i Sverige. Jag tror att vi hade haft nytta av en debatt som varit mera sval och reflekterande och mindre revirbetonad.

  • 7 H. | 3 juni 2011, 12:17

    “Jag är inte ute efter en allmän diskussion om aborter här …”

    Inte jag heller :o)

Kommentera