Tranströmerkväll på Svenska Akademien

12 december 2011 av H. | 5 kommentarer · Bloggat

Alla kristallkronor är nog inte gamar av glas, tänker jag. De som hänger över den sorlande publiken i Börssalen ser inte ut att vilja livnära sig på oss, i motsats till kristallkronorna på den onda festen i Det vilda torget.

Sist av alla rullar Ständige sekreteraren Peter Englund in Tomas Tranströmer mellan bänkraderna. Med rufsigt vitt hår och en hand på käppen mellan knäna tittar han sig omkring, minst lika intresserad av oss som vi av honom. Han ser mycket nöjd ut. I sin rullstol är pristagaren Tranströmer lägst av alla i rummet, den sittande publiken skymmer honom.

– Det är omöjligt att känna sig obetydlig efter att ha läst Tranströmers poesi, säger Englund i sitt korta hyllningstal. Sedan ger han oss något att fundera över:

– För den som läst Tranströmer är det också omöjligt att älska världen av fel skäl.

Tranströmer håller av förklarliga skäl inte någon nobelföreläsning, istället har Svenska Akademien ordnat en kväll med diktläsningar, sång och musik. ”Sorgegondolen”, ett självklart val, läses upp av Krister Henriksson.

Karaktäristiskt för Tranströmers poesi är att den skyr falsk högtidlighet. Den innehåller alltid en spricka varifrån det blåser kallt av ensamhet, rädsla eller sorg. Glädjande nog är det just en sådan dikt som har valts till kvällens tyngdpunkt: dikten ”Ensamhet” ur Klanger och spår, den som handlar om när hans bil gled över i den mötande trafiken en vinterkväll och han befann sig ”i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita”. Först läser Tranströmer den själv, inspelad. Ingen läser hans dikter bättre än han själv, med sin röst träffar han exakt rätt ton, vilket ibland är svårare än att göra det i skrift. Därefter läses dikten på tyska, spanska, kinesiska, rumänska, samt, av uppsalaförfattaren och översättaren Jasim Mohamed, på arabiska.

Gustaf Sjökvists kammarkör och sopranen Jeanette Köhn sjunger tonsatta versioner av hans dikter. Det är stämningsfullt, men är det Tranströmer? Tonsättarna har tagit större hänsyn till sina egna behov av höjningar, sänkningar och dramatik än till diktens andning.

Musiken är bäst när den får tala för sig själv, som när Roland Pöntinen spelar Liszts ”Sorgegondolen” – blundande, med putande underläpp, som om hans ansikte var upptaget av ett helt annat bekymmer och musiken flödade av sig själv. Eller när Uppsala kammarsolister avslutar kvällen med adagiot ur Schuberts stråkkvintett i C-dur.

När jag går därifrån undrar jag hur jag ska veta om jag älskar poesin och musiken, för att inte tala om världen, av rätt skäl. Och varför började den tyngsta kristallkronan, som hängt oberörd när kören tog i för fullt, plötsligt darra, som om den genomfors av en rysning omärklig för oss andra? Att Tranströmer har förtjänat priset tvivlar jag däremot inte på. Det hörs på lättnaden i de avslutande applåderna som verkar pågå i minuter. Nu dröjer det nog en generation innan nästa svensk har gjort sig förtjänt av Nobelpriset i litteratur.

Tags:

5 kommentarer

  • 1 bernur | 12 december 2011, 21:44

    Ja, det var ett fint tal: fint citat, det där om att älska världen av fel skäl …
    Hur vet man, om man älskar – ex poesi – av fel anledning? Svårt att säga – jag vet bara att det är omöjligt att välja bort poesi, omöjligt att sluta läsa poesi.

  • 2 Ola K | 15 december 2011, 11:24

    Staffan Bergsten skriver fint om Ensamhet (”Mitt namn, mina flickor, mitt jobb / lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom…”) i sin nya biografi. Han förbinder den bl. a. med Namnet ur Mörkerseende från 1970 (”Äntligen kommer mitt liv tillbaka. Mitt namn kommer som en ängel…”) och visar på hur just det egna namnet genomgår en betydelseglidning i Tranströmers poesi: från skräck och ångest mot befrielse av gudomlig eller andlig sort.

    Tur att ”kristallkronorna” inte beslöt sig störta ner mot er där i Börssalen förresten…

  • 3 Magnus | 15 december 2011, 13:38

    Den som borde tonsatt Tranströmer – eller samarbetat med honom i någon form – är Jan Johansson. För mig är de förbundna: samma spänning mellan tyngd och lätthet, samma förmåga att låta ett stort rum öppna sig i en kort paus. Men Janne gick ju bort allför tidigt, i – en bilolycka.

  • 4 305. En oanständig tanke, av Peter Englund | Manier och poesi | 15 december 2011, 14:10

    [...] Håkan Lindgrens blogg läser jag om Peter Englunds hyllningstal till [...]

  • 5 H. | 15 december 2011, 17:10

    Kanske borde jag ha uttryckt mig tydligare (jag hade ca 1,5 timme på mig att lämna den här texten till UNT efter Nobelkvällen), men jag blir inte alls illa berörd av ”älska världen av fel skäl”. Det är en oväntad, tankeväckande formulering, en som garanterat stannar kvar i huvudet efteråt. Jag skulle gärna vilja veta vad Peter Englund menade.

    Jan Johansson – är det han som blandade jazz och svensk folkmusik? Jag har svårt för honom.

    Englunds tal finns nu att läsa här:
    http://akademiblogg.wordpress.com/2011/12/12/nobelveckan/

Kommentera