Precisionen i det ofokuserade

10 februari 2012 av H. | 7 kommentarer · Bloggat

En essä om bilformgivning, artificiell intelligens och om ett särskilt slags precision … Det började med att jag läste Ulf Lindes konstbok Sammelsurium.

_____

Jag har börjat märka hur starkt otydligheten lockar mig. Inte vilken otydlighet som helst: det finns en slarvig oklarhet, som aldrig innehåller någonting att upptäcka. Det som drar mig till sig är en särskild sorts oklarhet, som kunde behöva ett eget namn om inte en hel terminologi, som uppstår när en signal har börjat framträda ur bruset, när en bild inte ligger i perfekt fokus. Detaljer suggereras, de finns där utan att det går att ta på dem, varje försök att fastställa deras konturer är utsiktslöst, och ändå går det inte att avfärda helheten som suggestion. Det är en oklarhet som är en annan form av exakthet, och som själv kräver en viss precision för att uppstå.

På en konstutställning jag såg för några år sedan fanns en stående låda, lika hög som en människa. Lådan innehöll ett stort fotografi. Framför fotot satt en halvgenomskinlig, mjölkvit skiva. Och nu kommer vi till effekten: stod man nära lådan såg man ingenting särskilt. Backade man genom rummet började bilden av ett hyreshus framträda, först så suddig att man inte riktigt kunde ana vad den föreställde, sedan tydligare ju längre bort man kom. Fullständigt skarp blev den aldrig.

Man är van att gå närmare för att se bättre, men om man gjorde det försvann bilden: en läcker ironi som har ett och annat att lära akademiskt tänkande människor. Jag kunde inte se nog av den här lådan, för den var mer än ett optiskt trick. Den visade oss något grundläggande för människans förhållande till världen.

Läs fortsättningen i UNT (publicerad 4 februari 2012)

Tags:

7 kommentarer

  • 1 Gabrielle Björnstrand | 11 februari 2012, 15:35

    Intressant, och jag blir lack att jag inte redan läst den.

  • 2 Ola K | 15 februari 2012, 15:02

    Instämmer: Mkt intressant och utsökt formulerad essä. “Oklarhetens precision” – det borde adlas till något slags standardbegrepp härmed!

    Man är van att gå närmare för att se bättre, men om man gjorde det försvann bilden: en läcker ironi som har ett och annat att lära akademiskt tänkande människor.

    På detta skriver jag likaså under vilken dag som helst. Och Sammelsurium var verkligen en ljuvlig liten bok, tyckte jag också. En lite löjlig randanmärkning bara, ang. varseblivningens och perceptionens mekanismer: Själv uppfattade jag inte att Linde skulle ha förnekat “synintryckens” liksom samtidiga eller ömsesidiga verkan, utan snarare som att han underförstår dessa?

    Har dock inte boken här just nu, men ville fr.a. bara ge en sedvanlig fast tveklös uppåt-tumme.

  • 3 H. | 16 februari 2012, 10:32

    Tack! “Själv uppfattade jag inte att Linde skulle ha förnekat ”synintryckens” liksom samtidiga eller ömsesidiga verkan” förstod jag inte riktigt. Skulle du vilja utveckla det?

    Din blogg är igång igen, ser jag.

  • 4 Ola K | 16 februari 2012, 14:19

    Sorry, eländig formulering. Synintryckens med objektens ömsesidiga samspel, borde det väl snarare ha stått. Eller någonting ditåt… Apropå följande passus, alltså:

    “För att kort argumentera emot Lindes tankegång skulle jag vilja betona ömsesidigheten: det vi ser kommer inte enbart ur våra [subjektiva] begrepp och inte heller enbart ur [objektiva] världen.”

    Minns det som att Linde snarast skulle förutsätta eller underförstå denna ömsesidighet, om jag nu alls gör mig begriplig eller bara fördunklade mig ytterligare? Hm. Mellan öga och objekt råder en beroenderelation, liksom. Det ena är i en mening det andra på ett egenartat vis.

    Ska kolla upp boken (Sammelsurium) igen när den har återbördats! Fenomenologiska frågor och svar är sannerligen inte det enklaste formulera såhär på en bloggkaffepaus – åtminstone inte för mig…

  • 5 H. | 16 februari 2012, 15:04

    Aha! Fast Linde är ju rätt entydig på den punkten i det stycke jag citerar, alltså att saker bara är vad vi kallar dem för, och det är det jag har försökt att argumentera emot. Jag ser nu att det citerade stycket inte fått några indrag på UNT:s sajt och därför är det kanske oklart vad som är citat. Hela detta stycke är ett citat ur boken:

    “… stenen där borta i halvdagern tycktes av sig själv ge sig tillkänna som en sten, som om ens famlande klassificeringar inte kom den vid. Den visade sig bara vara vad vi kallade den för. De fosforescerande siffrorna på gamla urtavlor tycks på liknande sätt lysa av sig själva i mörkret, som om ljuset vore deras. Men ljuset är inte deras, det är lånat och ackumulerat dagsljus. Vad tingen ”är” är de heller inte av sig själva. De fosforescerar bara av våra klassificeringar, av den mänskliga tankens ljus. Av ljuset från substantiven. Vi har glömt att vi en gång lärde oss kasta det ljuset genom att lära oss tala, genom att fästa ord vid ting.”

  • 6 Ola K | 16 februari 2012, 17:17

    Jo… men exakt. Linde skriver alltså: “…lånat och ackumulerat dagsljus” och “fosforescerar bara av våra klassificeringar”.

    Dvs stenen/klockan behöver belysas av oss: “…av den mänskliga tankens ljus”. Men fenomenet, hos Linde, är av dubbel natur: “som om ens famlande klassificeringar inte kom den vid…”

    Kan inte tolka den raden på annat sätt än som ett hävdande av just den “ömsesidighet” du väl ändå polemiserade en smula emot:

    ”För att kort argumentera emot Lindes tankegång skulle jag vilja betona ömsesidigheten…”

    Men strunt samma, en synnerligen läsvärd essä var det i vilket fall som helst, tycker jag, med en fantastisk bok till underlag!

  • 7 H. | 17 februari 2012, 10:03

    Jag har läst om stycket (sid. 12-13) och håller inte med om att Linde menar att det finns en ömsesidighet, i alla fall inte just där . Det är naivt att tro att världen finns förutom våra ord, att “en sten skulle vara en sten oss förutan”, menar han (längre fram i boken komplicerar han detta kategoriska påstående).

    Men låt oss inte bråka om det! I sina bästa stycken är Sammelsurium lysande, och det ska finnas något att vara oenig med även i en lysande bok.

Kommentera